Familjen Annorlunda

Igår fick ni inlägg så ni storknade, men idag var det tyst:)

Vad föredrar ni?

Idag var jag inte lika rastlös, mest bara trött. Vädret hjälpte ju inte till direkt, grått och trist. Blåste så det ven runt knutarna. Jag har ju höga barrträd på tomten och det är så att man bli sjösjuk om man tittar upp i kronorna när det stormar sådär. Och obehagligt! Träden har ju stått där och varit höga i massor av år utan att ramla omkull, men man vet ju aldrig;) Rätt var det är så har den stått färdigt  och lägger sig över huset. Fy! Så kan man inte tänka, jag bor i en skog liksom:)

 

Jag sanerade de två toaletterna uppe, igen, och skruvade isär avloppet i badrummet för att rensa det. Urk, man tycker ju att det inte borde vara så äckligt tre decimeter från handfatet, men det är läskigt äckligt.

Kanske inte behöver gå in på detaljer, men det är inte rart;)

 

Senare drog jag iväg och tränade. Med David. Cirkelfys, och det var from hell. Holy smoke:)

Jag var helt slut i armarna efter bara några övningar, och sen så bara ökade det. En av övningarna var Front squat, alltså knäböj, med en vikt i famnen. David kom fram och höll mig om ena axeln och höll emot i ryggen, rätade upp mig för han tyckte jag skulle vara rakare i överkroppen.

Och det är ju helt löjligt hur det plötsligt blir omöjligt att knäböja:D Gosh. Det tar liksom stopp och man känner att om jag går en millimeter längre ner så kommer benen att vika sig, noll styrka.

Och armhävning med klapp…. sa jag att jag var mör i armarna:)?

Härligt men förfärligt.

Jag har ont överallt nu, det är stelt och värker så fort jag försöker ta mig upp ur stolen:)

 

Häromdagen hittade jag denna på Instagram:

Ni vet vem Siri är va? Det är Apples eget orakel/betjänt, som finns i allas iPhones och även datorer. Man kan fråga Siri om allt:) Tydligen. Hon kan ringa upp, googla upp och man kan styra massa saker med hjälp av ”henne”

Jag tyckte att den var hilarious, helt fantastiskt kul. Man måste väl ha lite kul humor för att tycka det kanske, men det är roligt. Sen kanske det inte är sant, förvisso, men vad gör det.

Jag var tvungen att testa med min egen Siri:

Hon svarade ju väldigt diplomatiskt ändå:)

Jag fick höra lite fler varianter, nån som fick svaret: Jag vet inte, men har funderat på det jag med.

Testar ni så glöm inte att tala om för mig vad hon säger:)

Jag pratar i princip aldrig med min Siri, för jag fattar ärligt inte riktigt hur det funkar. Rätt var det är har man ju ringt upp nån man inte alls vill:)

 

Ja varför är jag singel?

Jag vet inte:) Eller snarare så är jag väl inte på jakt efter någon ny. Alldeles ärligt så tycker jag att det är väldigt skönt att vara ensam. Inte så att jag skulle misstycka om kärleken knackade på, men jag letar fortfarande inte. Jag är ett jäkligt bra sällskap:)

Jag blev ju bränd, av den man jag levt med sen vi var 17 år, och levde ihop med i 26 år. Den jag litade på till fullo, den jag delade allt med och den som var min vän, mitt liv. Om han av alla människor kunde vara så elak, så taskig, så infernaliskt evil, så varför skulle inte nästa vara det? Alla är säkert det. Våga chansa.

Jag orkar verkligen inte gå igenom något ens i närheten av det en gång till.

Det har gått fyra år. Han har gift sig, fått barn och lever livet, medan jag står på ungefär samma ställe som för fyra år sen. Eller nä, inte alls, men kärleksmässigt.) Nu var ju han otrogen långt innan han gick så han traskade ju bara vidare från sin familj till en annan. No big deals. För honom.

Kvar stod ju jag då, med allt. Först hade jag inte ens tid, all min tid gick till att överleva, att andas och få barnen att gå så oskadda som möjligt igenom det. Jamie var ett och ett halvt år, Jordan drygt tre och Lovelia  fem. De var små, och krävde massa tillsyn, dygnet runt eftersom de var hemma med mig. Tonåringarna mådde skit och allt var kaos.

Ni vet, ni kommer ihåg.

Det var inte intressant att försöka hitta en annan kärlek.

Hade jag träffat en gammal sunkig överårig miljonär som friat, så hade jag säkert övervägt det, eftersom i det läget handlade om överlevnad. Kärlek fanns inte på intressekartan, men att bli omhändertagen och bara kunna släppa allt och gräva ner mig, att vara tryggad på alla sätt och vis. Det hade varit skönt.

 

Och sen då, vart hittar man folk? Nätet, nätet, nätet! sa folk och ”krävde” att jag laddade ner appar, och dejtingsidor. Jaha, jag gör väl det då. Så ni är tysta;) Och herregud.

Om jag velat ligga med 23-åringar eller var intresserad av att se bilder av mäns intima delar så var det ju helt rätt ställen:) Folk är fan inte kloka. Hejdå.

Jag fattar inte hur det kan vara så där man träffar sin livs kärlek, för mig är det bara helt stört att sitta och bedöma nån efter utseendet. Och inte ska man ju ge sig fan på att det är bild på sig själv de har heller, i så fall finns både John Guidetti, Foppa och diverse snygga gifta skådisar på dejtingsidorna;)

Nä, jag fattar inte.. Jag har säkert kvar alla sidor, för det är stört omöjligt att avregga sig, men nä det är verkligen inget för mig. Men jag gjorde som ni sa:) Och det var bara …. konstigt.

Man fick jäkla mycket bekräftelse dock;)

 

Jag tror att man först måste landa och läka efter en skilsmässa. Oavsett hur den var, men det blir ett helt annat liv. Jag har vänner som dejtar veckan efter att de flyttat i sär och det är väl trevligt, men jag tror inte på det. Med handen på hjärtat så har jag både landat och läkt, hyfsat. Tillitsproblem kanske alltid kommer att vara min följeslagare?

Det kan aldrig bli som det var. Det kanske är det som får mig att inte vilja? Att även om jag träffar nån så är det inte pappan till barnen. Vi kommer aldrig att bli en hel familj igen. Nä, jag vet inte:)

(Alltså jag menar ju nu VERKLIGEN INTE att jag vill ha honom tillbaka, aldrig i livet. )

Jag har inga problem med att vara själv, jag behöver inte en man i mitt liv. Jag trivs med att inte behöva jämka med nån, inte vänta, eller skynda för nån annans skull. Inte behöva göra saker som jag egentligen inte vill, men som krävs av en partner. Att kunna vara uppe hur sent som helst och sova halva dagen om så är, utan att nån tjatar om att jag ska kliva upp. Att bara bry mig om mig själv och barnen.

Jag kan inte se mig själv med en man. Jag är bara jag, och jag är nöjd. Jag kan titta på alla snyggingar i världen och behöver inte dölja det för någon:) Jag kan gå med Ryan Star på efterfest om jag vill. Jag är fri som en fågel och jag gillar det.

Därför är jag singel:)

Och kanske för att jag inte vågar, orkar och har lust;)

Okey, ibland hade det varit bra med en karl, ibland känns man sig lite på sidan av. Svårplacerad och femte hjulet. För att inte tala om att så många tjejer hatar en för att deras män ens tittar på en, och jäklar om de pratar lite….! Helt uppenbart får man inte ha manliga vänner om man är tjej, och tvärtom. För då måste det någonstans vara något mer. Jag har stått på puben och småsnackat med killar i baren, bara sådär som man gör utan minsta lilla baktanke, när deras tjejer kommit fram och surt dragit dem därifrån …som om jag skulle ta med dem hem? Bara sådär.

Nä tack:)

Men det är väldigt konstigt just det där, jag har inte märkt det under alla år jag var gift, men alltid hört talas om det. Och det är verkligen så. Är ni så? Svartsjuka om er partner snackar /är kompis med en tjej? Varför?

Jag har alltid litat på att min exman var mig trogen, det gick ju inte så bra:) men å andra sidan så kan jag säga rätt precis när det började. Innan dess var jag aldrig orolig. Inte han heller.

Att inte lita på den man är tillsammans med måste vara fruktansvärt. Jag vet ju hur jäkla dåligt jag mådde när jag verkligen mer eller mindre visste att han var otrogen, men att aldrig någonsin kunna lite fullt ut på sin partner?

För det måste ju vara därför som tjejer får horn i pannan om man snackar med deras gubbar?

Jaja, jag tror att jag är singel ett tag till. Det känns som att det lockar mer att kunna dra iväg med vem som helst vart som helst utan att förklara sig och be om lov inför en partner.

:)

Slut på singelsnack:)

 

Jag fick posten inlevererad av Jamie, som kutat omkring ute med Doris mest hela dagen, och tack snälla Anette, som postat två champagnekorkar till Jordan:) ♥

 

De hade med sig en ”läxa” hem i måndags, om att ta med champagnekorkar till skolan så de ska kunna pyssla. Jag drack senast champagne på nyår, och det var en sån fuling med plastkork.

Nu kan de pyssla:)

 

I posten kom även detta:

En superhärlig inbjudan som både jag och barnen blev så glada över:=)

Ser ni vart?

 

Jajamen Parken Zoo i Eskilstuna. Vi var där förra året, och då hade jag inte varit där på väldigt många år, och blev så positivt överraskad att det är inte klokt.

Så många annorlunda och roliga djur:)

Och lemurer. Kan man vara sötare än de här små rackarna? Möjligen att surikaterna är lika fina:)

 

Så dit ska vi, och hoppas på samma fina väder som förra året.

Faktum är att vi blev så imponerade av parken att vi åkte dit en gång till sen:)

Jag älskar att sommaren är på intåg nu, man kan göra så himla mycket mer roliga saker än på vintern.

Bara att vara ute är ju betydligt trevligare i 20+ än 20-

Nä, nu ska jag hoppa i säng!

 

Natti natti ♥