familjenannorlunda

Familjen Annorlunda

Annons

Janelles namn:) (önskeinlägg)

När jag för ett tag sen frågade er vad ni ville läsa, så kom det upp önskemål om barnens namn. Jag förstår er, de är lite udda och ovanliga flera av dem:)

Jag ska försöka berätta lite om hur vi kom fram till just de vi sen valde.

Janelle är född 1994. Då döpte folk sina kids efter Kevin Costner:) Det var väldigt mycket på tapeten att vi skulle bli så universella, att världen krympte i takt med att man kunde resa ungefär vart som helst för en summa pengar som var man kunde hosta upp. Att välja ett internationellt gångbart namn var ”viktigt” eftersom våra barn skulle ha möjligheten att jobba och bo var som helst i Europa och även världen.

Jag jobbade på barnsjukhuset. På en avdelning där vi tog hand om ortopedi och neurologi. Dvs massa medfödda/förvärvade  ortopediska skador. Klumpfot, höftledsluxationer, felställningar, benförlängningar. Eller neurologiska – muskelsjukdomar, epilepsi, utvecklingssförseningar, hjärntumörer, syndrom av alla de slag både vanliga och sådana som det fanns ett fall till av i hela världen. Scary shit, med andra ord.

När jag blev gravid var jag helt och fullt övertygad om att mitt barn som minst skulle ha nån ortopedisk åkomma. Att det skulle bli förlossningsskadat och behöva bo på sjukhuset samtidigt som vi som föräldrar fick kämpa ihjäl oss för att få hjälp, det var i andra änden av skalan. Där i mellan låg allt annat. Ett friskt barn fanns inte. Varför skulle jag, när ingen annan fick. För så kändes det. Jag jobbade med svårt sjuka barn, som kom från långt ifrån såväl som Uppsala. Jag vårdade barn som slutade andas flera gånger i timmen, jag höll koll på ventrikeldränage, som alltså går rätt in i hjärnan, jag kunde plocka i hop en respirator med förbundna ögon och suga rent i tracheostomier. Jag satt ofta med en liten unge med grava utvecklingsförseningar och gärna något ovanligt syndrom på bröstet. Ett barn som kunde sluta andas när som helst eller som kräktes upp all mat man försiktigt, försiktigt sprutat in via sonden. En måltid som tog 30 minuter att spruta in tog en sekund att returnera, och så var det bara att börja om igen. Man satt med den lilla ungen mage mot mage, för att ge den trygghet, man bar det i famnen hela sitt arbetspass för att inget annat funkade. Under hela min tid där så hade vi minst ett, ofta två eller tre barn som bodde där, som krävde en personal dygnet runt. Som aldrig kunde flytta hem. Vars föräldrar fick strida med myndigheter och försäkringskassa och fan och hans moster för att få det de har rätt till. Hjälp.

Jag var fullt inställd på att sälla mig till deras inte så eftertraktade skara.

För att inte jinxa något så ville jag absolut inte ha ett namn som något av mina patienter hade. Alla fina namn var ”förstörda” Jag VET det var ett stört sätt att tänka, men man blir lite knäpp av att se så mycket. Det var inte så att jag inte vågade skaffa barn, men jag var verkligen beredd på det allra värsta.

Jag valde en barnvagn som hade mycket gung i sig, om jag skulle vara tvungen att gunga runt mitt skadade barn. De vi hade var ofta bara lugna så länge det rörde sig..Och så vidare.

Som sagt, ett stört sätt att tänka.

När Janelle sen föddes, efter en helt okomplicerad graviditet, så var hon blå och slapp. Hennes hjärtljud gick ner och de kommenderade mig att krysta ut henne NU. Högst troligt en biverkning av den morfinspruta jag fått alldeles för nära födseln, eftersom  ingen trodde det skulle gå så fort. De tog henne och sprang, ropade åt pappan att följa med och alla stack. Rummet som varit fullt av folk blev tomt sånär som på en barnmorska. Jag bara tog till mig det. Ja, jag hade fått ett barn, men det klarade sig inte. Så var det. Efter några minuter som kändes som evigheter så kom de in med henne igen, ilsket skrikande:) Jag blev extremt förvånad, men oj så glad. Så lycklig. Jag fick henne i famnen och där var hon sen klistrad. Min unge ♥ Blå, men frisk. Jag tänkte aldrig släppa henne.

Jag hade sen en känsla under flera månader att hon bara var till låns, snart skulle nån hämta henne. Jag var stolt som en tupp, men visste att jag bara fått låna henne. Haha, jag var ung, dum och hade sett för mycket.

 

Anyway, Vi diskuterade inte så mycket namn, Jag trodde det var en kille, för så hade jag fått för mig att det skulle vara, först en kille, sen kanske en tjej. Helst ville jag ha en tjej men det kunde man ju knappast ens tänka, speciellt inte med det tankesätt jag hade, då fick man nöja sig med ett barn med höftlux;)

Min son skulle heta Richard. Det var sen länge, sen evigheter. Richard var heller inte förknippat med något annat barn. En Richard alltså. Fem månader innan så föddes en kusin. En gosse. En Rikard. När de sa det trodde jag att jag skulle bryta ihop. MITT namn?? De hade inte en susning om att det var ”mitt” namn för jag hade såklart inte sagt det till någon, mer än pappan då. Så i fem jäkla månader försökte vi komma på ett annat pojknamn. Jag ville inte alls ha kusiner som hette samma. Det var ju mitt namn…..gahhh.

Vi åkte in till förlossningen utan ett enda pojknamn.

Däremot hade vi hittat Janelle. I en deckare som hette McCall. Robert McCall faktiskt, så hette en bifigur Janelle, och det fastnade. Men vi skulle ju inte behöva det eftersom vi skulle få en son;)

Men vi fick en dotter. En blå liten filur. En liten tjej som skrämde livet ur mig. En alldeles perfekt liten dotter som heter Janelle.

Janelle Elisabeth.

Vi har valt ett släktnamn som andranamn, och min mormor, min mamma och jag heter alla Elisabeth. Janelle har inget val, hennes förstfödda dotter måste ha det som andranamn;)

 

På BB sen, så hörde jag det allra bästa rådet jag någonsin hört gällande rättvisa mellan syskon. På radion, en sån blå/vit kudde man lade under örat så ingen annan stördes, de är borta nu tror jag. Den första sång Janelle någonsin hörde var Svenska nationalsången som spelades av nån märklig anledning. (Hon är född 12 januari.) Men rådet var, att om två barn ska dela på något så låtar man den ena dela och den andre välja först.

Det funkar så bra!

Om Janelle och Patricia skulle dela på en bulle, så fick den ena dela, och eftersom den andra skulle välja bullbit först så var delningen EXAKT på millimetern:)

 

Janelle får ofta höra varianter på sitt namn. Ofta Chanel. Chanelle, Jeanette, Jag tror att de skrivit just Jeanette på hennes dopbevis;) Som om vi liksom inte kunde stava till det..;)

Vi uttalar det precis som det låter, men inte med hörbart E på slutet.

Hon tycker om sitt namn, gillar att det är lite annorlunda men ändå enkelt, så det känns som att vi hittade precis rätt namn till rätt tjej.:)

janelleDet var barn nummer ett. Håll utkik efter barn nummer två:)

 

Kommentarer
familjenannorlunda

Kommentera

  1. Ulrika

    När ni var med på tv hörde man att Janelle hade någon form av ”talfel”, har hon fått hjälp med det? Hon verkar vara en superdriftig tjej!
    Tack för en bra blogg, du är wow!
    Hälsn. läsare i Gbg

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Härligt, här tror jag de är borta. Allt eftersom de går sönder .. inte råd att köpa in nya :-/

  2. Hedda Söderberg

    Det vore en dröm för mig och du ville kolla på min blogg, den handlar dels om min resa bort från den hemska sjukdomen anorexia, men också om livet efter sjukdomen. För tro det eller ej, men jag är nästan helt frisk! :D <3
    http://nouw.com/heddasöderberg

  3. Carolina

    Hade jag fått en dotter hade hon också fått Elisabeth som andranamn. Jag heter Elisabeth i andranamn, mamma har det som tilltalsnamn och både min mormor och farmor hade det som andranamn. Kul m namn! Och tack för en bra blogg!

  4. Hanna

    Jobbade 7 årpå förskola innan första sonen föddes. Lika svårt då att hitta ett bra namn. Många av namnen gubben föreslog var ju upptagna av nått barn jag haft på jobbet ;)

  5. Karin

    Jag väntar med spänning på historierna bakom Patricia och Robert, som ju är helt vanliga namn sett till de andra ;) Fast har mina aningar om att pappan kanske fick välja förstfödde sonens namn?

    1. familjenannorlunda
      familjenannorlunda

      Haha, nä faktiskt inte:) Han har aldrig tyckt det varit så viktigt med namn och låtit mig bestämma ganska mkt;) Tvärvägrat vissa namn förvisso;) men som sen ändå gick igenom på senare ungar 😜

      1. familjenannorlunda
        familjenannorlunda

        Ja absolut, så är det. Dopet är ingen juridisk handling. Har ingen funktion alls med namnet.
        :)

  6. Johanna

    Jobbar också med sjuka barn och5 jag tänkte precis som du. Det hemska i min variant är att jag fick ett barn med en skallmissbildning och hamnade på avdelningen där jag själv jobbat. Visst är det konstigt?

  7. Anna

    Du är en duktig skribent Carola! Lyckas fånga läsarens intresse. Så otroligt viktigt jobb du hade o så beskrivande om dessa föräldrars kamp. By the way, Janelle är ett vackert namn på en vacker dotter!

Annons