Familjen Annorlunda

Sent i säng på midsommaraftons natt, efter att ha haft en härlig dag tillsammans med Helen och Lars och deras kids, och även Janelle och Simon som valde att fira med oss i år igen ♥

Syrran fick en snilleblixt att tömma sin mobil på bilder för att kunna fota på konserten, och det fick hon roa sig med i en sisådär sex, sju åtta timmar. Telefonkontakt med supporten, och arton uppdateringar hit och dit senare så lyckades hon i alla fall föra över bilderna till en av våra datorer här hemma. Men hon anslöt på kvällen:)

Jag lämnade med varm hand över skyttet till min gamla klasskompis Sylvia:) Vi brukar vara väldigt jämna och är det någon som ska ge mig en match så är det hon. De år hon inte är där är jag liksom ohotad;)

I år kunde jag inte skjuta, och fick inte bättre än 46 ( av 50) men min skjutbild var grymt snygg. Alla skott väl samlade, men lite för långt ner, och hur jag än försökte så kunde jag inte flytta upp den. Jag skyller på att jag var mentalt off eftersom jag hade huvudet fullt av att försöka planera packningen till Göteborg, som jag givetvis inte gjort klar. Sylvia drog i med 49p och jag kan bara gratulera till segern:)

Däremot så vann Novalie skytte för flickor, det var typ hon som sköt;) och sen vann hon och Trixie dart och pil.

Syrran slog till och vann pil. Som jag sagt förr, det är kanske dags att ändra namn på det här firandet?

” Välkomna till familjen Wetterholms midsommarfirande” ;)

 

I säng vid två, och upp sju.

Buss in till stationen och tåget gick 9.11,

Nygjorda fransar av Dau, som alltid är jag extremt nöjd:)

Vi var på väg!!!

Fatta, efter så lång tid, biljetterna beställdes ju för länge sen, så var vi på tåget på väg till Bruce Springsteenkonserten:)

Solen stålade, och jag satt på solsidan hela vägen, lite varmt bitvis men mest bara skönt. Vi käkade lite tågkäk, jag var lite sur för att jag inte hittade grekiska yoghurten som alltid brukar finnas, men så var jag bara blind som vanligt;)den stod ju där och jag blev glad igen.

Betalade med mina Sj-Priopoäng som jag samlat in på alla resor till och från Hola, så just den här ,åltiden var gratis. Trevligt.

Syster Yster var lite åksjuk, det var ju ett X2000-tåg och det lutar ju rätt bra i kurvorna, men efter lite mat och en stund slummer så var det bättre.

Väl framme i Göteborg så letade vi reda på en karta. Vi skulle bo på vandrarhem. Tidigare har vi bott på det Scandic som ligger närmast Ullevi, men det var fullbokat. Allt var fullbokat:) I wonder why? ;)

Slottsskogens vandrarhem hette det, och ligger på Vegagatan, Åka buss och sånt där kändes som krångligt, palla ta reda på vilken, så vi gick. Enligt GPS skulle det ta 40 minuter att traska och det är väl ok. Att gps skulle behöva en omruskning så den visade närmaste vägen är en annan femma;)

Med packning tog det oss säkert 40 minuter att gå, men utan så travade vi ner till stan på kanske 20 minuter. Vi gick till och från Ullevi, vi gick överallt, och det känns i fötterna:)

Vandrarhem har jag alltid varit skeptisk till, speciellt det här med att dela toalett, men oj så fint och fräscht det var! Inga problem med toa heller, aldrig några köer förutom i går morse när alla skulle duscha samtidigt som oss, men förutom det alltid ledigt.  Priset är ju en helt annan sak än hotell, och för en bråkdel av det vi skulle fått pröjsa på Scandic bodde vi kanske inte flott, men bekvämt och fräscht.

Här sitter vi på varsin säng….och sen var rummet slut:) Det fanns två sängar, ett litet bord, två stolar och en tv. En klädhängare med, men sen var det klart. Inte många kvadrat, men vi var ju heller inte där så mycket.

Räcker så himla bra.

Efter att ha duschat, och slumrat till en fotbollsmatch, båda var så trötta och sega, så taggade vi till och tog oss ner på stan igen. Och till Ullevi. Bara att följa strömmen av glada människor:)

Eftersom vi inte gillar bajamajor så passade vi på att kvista in på Scandic och gå på toa, tanken var att käka nåt där, men priserna på en hamburgare fick oss att i stället käka en toast på 7eleven;)

Skinnjackan var verkligen inte nödvändig att ha med…..verkligen INTE.

Vi gick in på Ullevi, fick armband så vi kunde ta oss ut ifrån Främre barrikad där vi hade biljetter.

Främre barrikad. Det är alltså NÄRA. Riktigt riktigt nära. Vi hade sagt att även om vi stod längst bak där så var vi nära, men givetvis så nöjer man sig inte med det, utan vi var kanske fyra, fem meter ifrån scenen:)

Jag har nog aldrig varit så nära på en stor konsert någon gång och jag begriper inte hur jag någonsin ska kunna ha sämre biljetter än så. Vilken stämning ♥

 

Vi satt en stund på backen och väntade.

Här är vi längst bak, men plötsligt hände något och alla gick några meter framåt och då var det ju bara att komma upp på fötter och hänga med, och vips var vi långt fram.

Syrran gick iväg på toa vid sju, kom tillbaka halv åtta och då gick jag. Inte helt enkelt att tränga sig varken ut eller in, men det gick ju bra. Hade span på en lång kille i orange tröja som stod precis vid oss så gick det bra att ta sig tillbaka:)

En av råddarna klättrade upp i en mast för att trassla ut den svenska flagga som hängde där, och han passade på att ta emot folkets jubel;) Gäller att ta alla chanser ju:) och med tanke på hur högt och läskigt uppe han var var han väl värd lite jubel, eller mycket, för hela Ullevi jublade;)

Precis vid mig stod en ensam kille som jag hade koll på, vet inte varför, men det kändes som jag var tvungen att se till så han inte var deppig. Haha, mammahjärtat som tycker det är jobbigt att han gick ensam på konsert;) Vi pratade inte, men stod intill varandra hela konserten, och han flyttade in mig framför sig när det var svårt för mig att se en sväng, och lite sådär. Det känns väldigt tryggt på något vis med samma personer nära, och det blir nåt märkligt bondande när man krockar i varandra, ler åt samma saker och står och gungar i takt med musiken, klappar i händer och viftar och har sig.

Klockan blev 20.00 när konserten var utsatt att börja, jag hade precis tagit mig tillbaka till min plats, och alla var förväntansfulla. Det var svettigt, varmt, inget syre, solen strålade. Varje gång en låt tog slut så vrålade alla, för NU skulle han väl gå på scenen…?? Men nix, en låt till.

Och så plötsligt, strax efter åtta så bara släntrar Bruce Springsteen ut på scenen, helt ensam. I svarta jeans, svart t-shirt och en svart väst. Ett stort leende, och några ord, och sen satte han sig vid pianot och spelade helt ensam The Promise.

Jag har aldrig varit med om en så opretentiös och chosefri entré. Helt magiskt, och grymt. Bara en grym världsartist kan göra det. Helt magiskt.

Sen klev E Street Band upp på scenen och sen var det ös.

Jag har absolut inte koll på alla hans låtar, det var flera som var helt okända för mig, men många kände jag ju såklart igen. Vissa är ju favoriter, och många sitter liksom i muskelminnet:) Man bara kan dem.

Little Steven och Bruce

Det går inte med ord att beskriva det här. Jag har varit på många konserter, och jag är alltid glad och positivt boostad efteråt, men att få se Bruce Springsteen, en gigant, i toppform på så nära håll det är maxat.

Han är snygg också! Han är väl vad, 66 år, tror jag, och i samma form som småkillarna på 20 år som stod framför mig. Det finns liksom inga ursäkter att sugga till sig med åren, det ser man ju tydligt. Han är ju inte direkt något unikum, utan det gäller verkligen bara att hålla sig i form. Jag blir extremt inspirerad av att se folk som är i trim:) Det är tajt, det är muskligt, det är fräscht. ♥

Så här nära var vi alltså:)

Jag filmade en av mina favoriter, The River, och den finns en snutt av på instagram så gå in där och lyssna. Jag älskar den låten, och hans framförande av den var även det magiskt.

Ungarna hemma frågade varför jag inte filmade Born in the USA, och svaret på det är: Jag ville inte, jag ville bara njuta:) Stämningen under de största hitsen var obeskrivlig, och att befinna sig där, i en folkmassa som sjunger med honom var….tadaaaaa – magiskt:)

Hade det funnits ett tak på Ullevi så hade det lyft under just Born in the USA, jag är helt säker.

Något jag är helt säker på också är att Iphone har en skitkamera och faktiskt måste ta och stila till sig på dem fronten. De är väl något bättre på de senare modellerna men långt ifrån kvaliteten på tex Samsung.

 

Men det spelar inte så stor roll, jag har det här på näthinnan:)

Och i öronen, och i hela kroppen.

I fyra timmar höll konserten på. I fyra timmar!

Bruce höjde stämningen, drog igång publiken och fick alla att dansa för att i nästa stund ta ner tempot och köra några lugna låtar, för att sen öka takten och köra snabba låtar och så höll han på.

Efter två timmar tittade jag på klockan, och trodde med sorg i hjärtat att det snart var slut, men fick ju njuta lika länge till. Ont i ryggen, ont i fötterna, törstig som en gnu i öknen men lycklig ♥

Armarna upp i luften, viftandes, sjungandes, allsång, tjut och lite tårar:)

Vid två tillfällen kom det en liten regnskur, första gången stänkte det bara, men andra kom det stora tunga droppar en stund och man blev lite blöt, men torkade efter tio minuter. Det var varmt i luften och regnet svalkade skönt.

Så slutade han på samma sätt som han började. Tackade E street band och de gick av scenen. Sen tog han sin gitarr och sitt munspel och körde Thunder road akustiskt. Ensam på scen. Mäktigt.

Så var det slut.

 

Jag började snacka med killen som stått intill, och det visade sig att han var från Zûrich, och sett Bruce Springsteen typ 20+ gånger:) Med tanke på att jag brukar drabbas av akut tunghäfta och inte ens kan säga vad jag heter på engelska när jag ställs inför det sådär plötsligt är jag väldigt imponerad av att jag bara snackade på. Kanske inte den mest korrekta engelskan men det hade inte han heller.

Å andra sidan kändes det som jag kände den där snubben, efter att ha stått och gnuggats mot honom i sex timmar;) kanske var det som gjorde att engelskan ramlade på.

Vi hade sällskap ut ur arenan sen gick han åt sitt håll och vi åt vårt håll. fullt fokus på att hitta något att dricka, och sen hällde vi i oss varsin vatten/juice rakt av. Vi följde strömmen in på stan, och sen smet vi in på en pub nånstans och drack en öl. Klockan var över midnatt när han slutade spela och vi var trötta och slitna, så vi gick sen hem, åt chips och kollade på instagram , hashtags bruceullevi2016 och sen sov vi:)

En helt oförglömlig konsert, en makalös man och en fantastisk upplevelse.

Bruce Springsteen är magisk.

 

Sov gott i de mjuka sängarna, och vaknade och mådde inte direkt prima. Huvudvärk och illamående. Kände mig riktigt bakfull, och det var ju inte direkt pga en öl, utan vätskebrist. Vi gick och käkade frukost och jag kunde inte äta min yoghurt, inte heller skorporna var lockande, men däremot paprika och vattenmelon gick i, och kaffe. Så efter en halv vattenmelon och tre paprikor började jag känna mig som folk igen:)

Huvudvärken satt i, men piller och mycket vätska under dagen så var det inga problem.

Vi gick på stan, shoppade och flanerade runt. Vädret var trist, men varmt.

Siktet var inställt på Heaven23, och deras räkmacka, men eftersom vi inte bokat bord trodde vi inte vi skulle kunna få plats, men bestämde oss ändå för att gå dit och kolla.

23 våningar upp med hiss på UTSIDAN av huset känns i magen, men bara mesar tar insideshissen;)

Det var inga problem att få plats, och så satt vi där:

Räkmackan to die for

Kan vara den godaste jag ätit någonsin, lika god som sist:)

Jag avskyr majonnäs, men deras är helt galet god.

I bakgrunden Ullevi där magi skapades kvällen innan, och i förgrunden en syrra som har höjdskräck och tyckte hissfärden var jobbig, och att sitta med ryggen mot fönstren;)

Vi åt och njöt av räkmackan, och en öl, och sen traskade vi vidare till samma pub som kvällen innan för att kolla å fotbollen.

Ungern blev utslagna av Belgien. Skräp, jag höll såklart på Ungern eftersom det var Belgien som kickade ut Sverige.

En öl där, och sen hem, käka godis, och kolla på CSI New orleans eller nåt sånt, och sen sova. Fattar inte hur man kan bli så trött av att göra inget alls?

Morgonen därefter var det gott med frukost

Och sen duschade vi, och packade ihop, och checkade ut.

 

Travade ner till stationen med våra väskor och låste in dem i förvaringsskåp, och sen shoppade vi vidare.

Hade lite önskemål från Patricia om grejor och fyndade massa brallor på rea. Jobbigt att släpa hem bara, men tur att väskan har rullhjul;)

Så småningom fikade vi på Espressohouse, för som alla vet så räknas inte kalorier som intas på bortaplan;) det gäller att proppa i sig.

Idag är det back om track med maten igen.. och det behövs, fy sjutton så dåligt vi ätit i helgen.

Tåget hem var i tid och så fort som konduktören kollat vår biljetter så somnade vi:)

Slumrade gott mer än hava vägen, och vaknade till och var törstig. Syrran lite åksjuk, men jag kände inget av sånt. Lite yr blir jag av att titta ut, men det känns nästan mindre att åka baklänges än framlänges.

Vårt tåg från Stockholm gick 21.11 och pappa skulle hämta oss i Uppsala, och halvvägs hem fick jag en flash på mobilen att Island gjort 2-1… och fick snabbt upp senaste nytt. Island ledde ju mot England, och jag hann se andra halvlek hemma, och jösses amalia, men Island slog ut England:)

Det är ju så roligt ! Island har Lagerbäck som förbundskapten, och det är ju nästan som Sverige;)

 

Janelle och Simon hade full koll på allt hemma, och packade ihop sig och åkte hemåt efter att vi snackat en stund. Jag är så tacksam att de kan ställa upp och att de VILL! Hon tycker om att komma hem och ta hand om sina småsyskon ibland, och det gör mitt hjärta varmt ♥

 

Nu ska jag byta om och åka på träning, det är David och han kommer som vanligt köra stenhårt, vilket vi kan behöva:) Förvisso har vi gått massor, men inte så mkt mer.

Jag återkommer.

Bye bye:)