Familjen Annorlunda

Igår morse, av ren vana efter att ha haft morgontidning i hundra år även om den nu är uppsagd sen säkert två år eftersom det är så förbannat tråkigt att åka till återvinningen med alla tidningar;) så öppnade jag brevlådan efter hundpromenaden.

Där låg, förutom den gratistidning som delas ut på torsdagar, tre brev? Aldrig hänt förr, och jag vet att jag checkade lådan kl 22 kvällen innan, och den var tom. På breven var det stämplat UNT Distribution AB, och vad jag fattar är det så att tidningsbudet numera delar ut även post? Okey. Bara det innebär att de två andra postbilar som kör  på något vis samarbetar, så det inte är TRE postleverantörer, det känns miljöovänligt.

Eftersom jag inte har nån morgontidning och är usel på att kolla nyheter online så har jag såklart missat den info som ev gått ut där:)

Nåväl, ett av breven var till målsman för ett av de stora barnen. Öppnade och läste.

Vårdnadshavare kallades till ett möte ( båda antar jag? Spännande….eller inte förresten, jag vet att han inte kommer) gällande hur det går för vårt barn i skolan. Mötet beräknades ta 45 minuter och med på det skulle mentor och speciallärare vara. Om vi inte kunde komma fanns det ett telefonnummer att ringa.

Först läste jag det, och fattade ingenting. Barnet det gäller sköter sig alldeles utmärkt i skolan och får alltid omdömena: Duktig, jobbar på, bra kamrat, sköter sig. Möjligen lite snackig:)

Frågade barnet, som fattade noll. Läste brevet igen. 45 minuter!! Vad i hela friden ska  vara så allvarligt liksom, normala utvecklingssamtal är typ 30. Blev orolig att något allvarligt hänt. Brevet sa att något var fel, men inte mer, men båda vårdnadshavare är kallade…. ? Mailade mentor och bad barnet fråga om de träffades idag.

Fick sen svar av barnet via sms några timmar senare, det gällde frånvaron. För mycket frånvaro alltså.

Fick svar av mentor som kändes som att han inte tyckte att det hela var nån big deal, men att det ska stramas upp överlag.  Barnet har en närvaro som understiger 85% på två månader. Och av nån anledning så kopplas då hälsoteamet in…för att kolla så allt är ok.. Det kan minsann leda till en orosanmälan till SOC. Grattis. Bring it on.  Man räknar in giltig frånvaro i detta… och med tanke på att det var över en veckas sängliggande under denna period, plus nån strödag, och så givetvis några försovningar, ( fy farao för att  vara trött tonåring, jag minns det som igår…) så är jag inte det minsta fundersam. All frånvaro kommer till min mobil och jag är fullt medveten om alla tillfällen.

Ja, det är jättebra att de kollar upp! Det är INTE det jag blev irriterad på. Det som jag blev förbannad över är hur brevet skrevs, av en speciallärare….som borde ha lite kompetens att tala med föräldrar på ett vettigt sätt?

Hon jagade upp MIG, och det är inte enkelt att göra, jag är extremt kolugn i de flesta situationer. Jag blev stressad över att hon hintade om att något var fel, men inte berättade VAD. Det hade ju kunnat vara allvarligt, jag förutsatte det. Barnet ifråga sköter sig ju, så då måste det ha inträffat något. Ett påhopp, ett överfall, eller så har jag tappat all koll på mitt barn och det är min unge som eldar  papperskorgar på skolan…? Och så var det lite för mkt frånvaro som i mångt och mycket är giltig.

Får man inte vara sjuk längre alltså? Good to know.

Jag sökte människan på telefonnumret, men fick inte ens prata in ett meddelande utan bara ett : Den du söker kan inte nås för tillfället. Var god försök igen.

Ringde skolans reception. Samma där, inget svar,men kunde iaf lämna ett meddelande, men tro inte att någon ringt upp.

Så där var jag, med ett oroväckande brev, ett ledset och upprört barn. Tur att jag fick svar av mentorn i alla fall, och ett svar som lugnade mig ordentligt. Men man vet aldrig, innan det är färdigt så ska väl soc komma och rota i våra familjeförhållanden igen. Fast, jag släpper inte in dem en gång till utan att ha en stab i min ringhörna. Som de kränkte mig sist. Ni vet att jag ogillar allt detta snack om kränkningar hit och dit, jag tycker det är rent löjligt hur folk känner sig kränkta för det mesta, och jag använder enbart det ordet när det finns starka skäl.  Men, när en soc-kärring slår näven i bordet och spänner ögonen i mig och säger: Näe, Carola nu är du löjlig! När jag ifrågasätter varför hans hembesök ska vara hemma hos MIG?  De frågar om jag på allvar tycker att de ska åka ut till hans lilla byhåla där han bor i en etta med sin nya, när barnen aldrig varit där, hur ska de känna sig trygga där???

Men alltså.. Med MIG är barnen trygga överallt. Jag skulle kunna ta med dem in i en krigszon och de skulle lita på att jag tog dem därifrån helskinnade. Men de skulle inte känna sig trygga med honom för att de aldrig varit där förut? Och det, mina vänner talade till hans fördel… Man kan nämligen vända ALLT så att det talar till den stackars pappans fördel.

Bara en sån sak som att de var två soc-tanter och jag var tvungen att vara ensam… jag hamnade i rätt bra underläge direkt. Allt jag sa vändes till att jag var bitter, och ville hämnas, som tex det faktum att han träffade barnen 23 timmar på 18 månader… det är lite drygt en timme per månad det…Det var ju mitt fel.

Att jag aldrig nekat honom att träffa dem, det betydde inget. Att han inte hade stake nog att be om det…det var mitt fel.

Ja, jag tog upp detta med deras chef, och ja jag borde ha dragit det längre, för det fanns mängder. Men jag orkade inte, jag var så inte på topp då. I de papper de skrivit om mig, där jag berättat min version… det var smockfullt av sakfel.

” Stryk över och ändra, om det behövs”… jomen tjena, jag fick stryka över det mesta och ändra. Länge sen jag läste dem nu, jag blir bara förbannad;) men det var rent tvärtemot vad jag sagt. Det är offentliga handlingar, kanske ska lägga ut dem här…;) Nä, jag skojar.

Jag borde spelat in varenda samtal, och det kommer jag göra om jag någonsin hamnar i deras våld igen.

Min tro på sociala myndigheter är under noll. Jag trodde att de var rättvisa. Jag har vänner som är socionomer, och även de reagerar starkt på det jag berättat. Jag som skött mig, jag som tvingats ta allt ansvar för barnen, jag som sätter mig själv åt sidan för barnens skull – jag är boven.

Han som drog, han som inte sagt ett ord till vare sig barnen eller mig som förklaring, han som kommer och hälsar på när det passar, han som drar till Thailand i massa veckor utan att säga nåt, han som gett barnen en enorm otrygghet – honom är det synd om.

I call that bullshit.

Och oj så det blev ett sidospår!! :) Förlåt!

Tillbaka till irritationen på skolan! Eller människan som inte kan formulera sig så man slipper få en hjärtattack. Skriv att det gäller frånvaro för sjutton! Precisera dig, tala om att det är si och så många procent och att det i övrigt inte finns några problem.

Och var anträffbar på telefon så man kan få svar när man håller på att oroa ihjäl sig, eller ännu bättre….skaffa en mailadress om man kan nå dig på, så behöver du inte sitta vid telefonen. Bah.

Jag blir motvalls:) Jag vet, det är barnsligt, men jag förväntar mig professionalism  av folk med den berömda och åtråvärda högskoleutbildningen som det är så viktigt att skryta med;)

Nog om detta!

I går blev Lovelia sjuk igen. Risig, ont i huvudet och jätteförkyld. I morse var Robban dålig åxå. Och Zlatan mår inte heller bra. Och när djuren inte är pigga så blir jag stressad och nervös. Ni som har djur vet exakt, och ni andra fattar inte. När ungarna är sjuka vet man ju oftast vad det är, vad som gör ont. Jag vet vad jag ska göra. När djuren blir sjuka är det alltid allvarligt, och potentiellt livsfara. Hu:(

Jag skulle åkt till Stockholm på AW med Loppi, men det var ju bara att ställa in. Surt, men jag kan ju inte lämna sjuka barn i alla de timmar det skulle vara. Patricia var hemma en stund så jag kunde åka och träna, och passade på att handla samtidigt. Nu hoppas jag bara att Lovelia blir frisk, hon ska på ett efterlängtat kalas i morgon, och på söndag är det våruppvisning med Uppsalaflickorna, gymnastik. Oddsen är små, men man vet aldrig.

Jag ska försöka plugga, och sen hoppas jag på sol så jag kan sitta ute en stund och tanka, jag är så trött nu igen. I morse var det plågsamt att kliva upp;) Men väl uppe så rullar det ju på.

Jag ska berätta om invigningen åxå, men bilderna vill inte åka över från kameran till datorn… måste fixa lite:)

Vi hörs!