Familjen Annorlunda

Nu så, några minuter ”ledigt”…snart ska jag återgå till pluggandet, det är visst så jag kör, rakt in i kaklet sista dagarna :)

Ska bara , som Alfons Åberg eller vem det nu är säger.. Min mamma kallade mig ofta för SkaBara när jag var mindre…jag kan förstå varför ;)

Nåväl!

 

Onsdag, Finest Award galan.

Återigen vill jag tacka er som röstat, och de som på något vis är inblandade i att jag ens var nominerad. Jag är stolt och glad över det:)

Såklart blev det ändring av kläderna i sista sekunden…efter att kvällen innan fått mitt paljettlinne dissat för det absolut inte matchade med kjolen, så blev nu den top som kvällen innan varit helt ok åxå dissad…och innan det var färdigt åkte jag dit i ett vanligt sketet svart linne, och en svart glansig jacka som låg inne hos Patrica :)

Vilket sjå! Männen skaffar en schysst kostym och sen är de färdiga för många år framåt, bara variera skjorta och slips:)

Det här är taget  mitt i natten precis när jag kommit hem, så jag både kände mig och såg lite sliten ut :) Men ganska mycket piggare och fräschare än de flesta som stannade kvar på efterfesten misstänker jag ;)

Om jag blir inbjuden nästa år, så ska jag se till att boka hotell och bo kvar och festa loss ordentligt, hur man nu gör det, men det är inte direkt läge när man ska upp med barn 07.00 dagen efter :)

Jag älskar kjolen, som hängde på H&M och ville bli provad, och okey då:) 249kr gjorde inte heller ont, och eftersom jag är en niobarnsmamma som inte direkt är ute och svänger mina lurviga så ofta, så känns det inte nödvändigt att lägga ut massa stålar på en riktigt galaklänning..Jag är mer bekväm i sånt här. Nu var klädkoden : Fest – Guld..och tja….så värst guldigt var det ju inte, men smyckena var iaf.

Patricia bestämde att jag skulle ha plattat hår, och det är ju enklare än att locka, så fine by me. Jag lyssnar på de unga och hippa:) och håret blev plötsligt väldigt låååångt…. kan åxå bero på att det åkte fram över axlarna..:)

Variationen av klädsel på galan var enorm! Allt från riktigt tjusiga klänningar till nån rödrutig flanellskjorta…så jag kände mig rätt så mitt i mellan.

Mirka och Petra kom hit, och så åkte vi Petras bil. Vi hämtade upp Mirkas syster på vägen och hittade parkering precis utanför Dramaten…tror jag. Vafan jag hittar inte, och det såg ut typ som det :)

Vi behövde inte köa, och traskade direkt upp till övervåningen på Café Opera, där Alexander på Finest.se glatt hälsade mig välkommen, han ser alltid så glad ut, och puffade ut mig för fotografering .

– Du är ju en av finalisterna, klart du ska fotas!

Jag högg Mirka och så posade vi, men eftersom vi inte direkt är hett villebråd i Stockholms partyvärld så tror jag faktiskt inte att fotograferna tyckte vi var så intressanta ;) Haha, vi höjde väl medelåldern rätt bra när vi klev in iaf :)

Det var fullt med folk överallt, och vi hittade ett hörn där vi hade bra utsikt över folk, och sen tittade vi.. Kusinerna från landet :)

Vi konstaterade att vi inte kände igen så värst många bloggare, det är ju många unga innemänniskor, vissa har fått sitt första barn, men många är ju bara unga och ute och festar och bloggar om mode. Givetvis fanns det folk vi kände igen åxå. Eric Saade, Frank Andersson, Pernilla och Bianca Wahlgren, Lili och Sussi, flera från Idol – Gabriel, Sandra, Miriam, massa Paradise hotel människor, och jag tittar ju inte på det,och förbjuder dessutom mina tjejer från att se det, tycker att det är ren och skär skit om jag ska vara ärlig. Sorry. Nu tittar tjejerna iband ändå, de lyssnar inte alltid på mig :) så vissa av dem var bekanta… brrr.  Top Model var representerat åxå, och det var väl de killarna som såg bra ut på riktigt, utan massa trams i läpparna…för jesus vad mkt plutläppar det var!!! Holy smoke.  Inte så mkt stora tuttar däremot, det verkar ha flyttat sig uppåt;)

Men, jag var kort. Jag är typ aldrig kort, jag är oftast väldigt normal med mina 169 centimeter, men där var jag kort, och det berodde inte enbart på att tjejerna hade höga klackar utan de var långa på riktigt. Jag tittade in i folks skulderblad, på både män och kvinnor. En spännande upplevelse :)

Lite tidsfördriv ;)

Vi fick ett häfte med drinkbiljetter i entrén, och de hade räckt hela kvällen om vi velat festa …men nu blev det bara ett glas champagne.

Vi såg plötsligt att folk hade nån form av smoothie?? Va? Var?? Så Petra och jag gick ut på lite jakt, och hittade en chokladfontän:

Bild snodd från Finest.se

Ja här hade man ju kunnat stå, i stället för i vårt hörn ;) men bättre sent än aldrig. Vi hittade på Joe and the juice….

Och fick en varsin frukt smoothie to die for!!  Jäklar vad god!

Så småningom var det dags att gå ner i det stora fina rummet där prisutdelningen var, det  var folk och långa köer i både trappor och korridorer, och plötsligt hade Mirkas syster raggat tag i Linus Svenning :)

Jag är ju så sjukt jäkla feg att jag aldrig vågar göra sånt här, fråga om man får ta en bild på folk…gahh, läskigt, och man kan ju undra vad jag tror ska hända? Att jag ska få en utskällning? Att rummet ska explodera? Att folk utnämner mig till rikspucko?

Nä, det sista går ju inte för det finns bara en som kan aspirera på den titeln ;)

Man feg är jag, och måste öva på det….!

Inne i salongen var det platser till oss som var nominerade, och vårt sällskap.

När galan började så berättade Sanna Bråding som var konferencier att det sändes på Via Play, och att det gick ut på storbild över Stureplan :) Coolt.

Det var lite framträdande, och sen var det prisutdelning, och folk fick sina priser och blev glada, och det var rätt härlig stämning.

De stora bloggarna kammade hem de flesta priserna, men i min kategori vann ju INA – Livets vändning och hon hade det bästa finaste tacktalet:)  Hon var väl en av de få som inte bara tackade, utan faktiskt hade något vettigt att säga.

Jag tycker hon var hela galans mest värdiga vinnare, av många anledningar.

Nu är det såhär att jag läser inte ”sjukdomsbloggar”. Alltså hade jag inte läst vare sig hennes, Kristian Gidlunds eller de andras i min kategori. Varför? För att jag mår dåligt av att göra det. Jag vet att det finns massa elände i världen, och sjukdomar hör dit, men jag har inget behov av att läsa det. Jag föredrar att läsa bloggar som gör mig på bra humör, inte ledsen och nedstämd, för jag är så empatisk att jag lever mig in i folks jobbigheter och kan fan inte släppa dem. Eftersom jag faktiskt har ett eget privat litet helvete just nu, så är det ännu mindre aktuellt att ta till sig andras sorger.

Låter det  taskigt och egocentriskt? Jag hoppas ni fattar hur jag menar. Men när jag som helt utomstående väntar på att folk ska få ett besked som är livsavgörande för DEM; och mår dåligt och har ångest inför det….då är det inte den sortens bloggar jag ska läsa.

Mina vänner är en annan sak, även vänner på nätet jag inte känner IRL, men folk jag inte känner kan jag inte må dåligt för. När jag jobbade var det inte lika, jag kopplade relativt lätt av jobbet när jag gick hem, även om det var extremt sjuka barn jag jobbade med, men det var ett jobb. Givetvis fanns de olika familjerna i tankarna när man var ledig, och finns i många fall där även nu, efter massor av år. Men deras känslor , deras sorg och deras ångest var deras, inte min.

 

 

Linus sjöng sin Kära Bröder så det vibrerade i bröstkorgen av den tunga basen, och det var mäktigt, den låten har ju något visst..inte så konstigt kanske eftersom det är många privata känslor han sjunger om.

När prisutdelningen var slut så rundade vi av, klockan var runt 23, och vi tog oss tillbaka upp och hämtade våra kläder, en finfin goodiebag, och så traskade vi tillbaka till bilen.

Jag tycker att det var fantastisk roligt att få vara med om det här, det är liksom en annan värld, som man får kika in i, och det är märkligt att se hur folk är så hemtama i den…Jag måste öva! Tänk att kunna gå in i ett rum och bara äga…även om jag skulle ha den förmågan så skulle jag svettas ihjäl om folks uppmärksamhet drogs till mig:) Svårt läge :)

Jag skulle verkligen behöva jobba på mitt självförtroende, så är det bara., men det gör jag ”sen”..;)

Men som sagt, blir det något nästa år, så bokar jag hotell… och barnvakt:)

Alexander ropade på mig när jag gick, och sa att vi absolut skulle ses nästa år, så jag har gott hopp :)

Patricia  var min barnvakt den här gången, och hon väntade uppe på mig, precis som en liten mamma, det kändes väldigt bra att någon satt uppe och väntade, och sen frågade hur det hade varit, och ville höra:)

Tusen tack mina fina unge ♥

 

Hon fick lite av grejorna i goodiebagen, bland annat en sminkskola, och lite annat.

Galans stickigaste killar – DuoRaw…

De var assisterande prisutdelare, och att kramas med dem måste ha känts ;)

 

Nu ska jag plugga….:)