Om bebisar och deras pappor – Familjen Annorlunda
familjenannorlunda

Familjen Annorlunda

Om bebisar och deras pappor

Jag vet inte om ni missuppfattade mig när jag skrev att jag motvilligt lämnade ett spädbarn till Perra för att själv åka och handla? Det handlar inte om missunnsamhet, inte alls!

Grejen är ju den att jag är kvar på grottnivå i mina instinkter :)

I djurens värld och hos oss människor för inte så länge sen, så var alla bebisar beroende av en MAMMA.

En mamma som kunde skydda , ge trygghet och mat. Det var mat antingen genom amma eller dia, och olika länge, men den allra första tiden i allas liv var en mamma ytterst livsavgörande. Om mamman dog, så kunde bebisen klara sig med hjälp av en annan kvinnas mjölk eller så småningom på olika varianter av ersättning, men det var inte självklart att det fanns att tillgå. Utan det så dog bebisen.

Iom att ersättningarna utvecklats och blivit ett utmärkt alternativ/komplement till bröstmjölk så behövs inte en mamma på samma sätt, det går att ta ett spädbarn från mamman direkt efter födelsen och ge det till vem som helst som kan tillgodose alla behov vad det gäller mat, trygghet och näring.

En pappa, en adoptivförälder, föräldrar som använt sig av surrogatmammor tex.

.

Uteckling är bra, det är supertoppen att det finns alla möjligheter för ett barn att klara sig!!

.

Men, nu till det fina i kråksången…JAG är inte ikapp med evolutionen :)

Jag mår dåligt av att lämna ett spädbarn, och nu pratar vi alltså små barn, upp till kanske 3-4 månader, men allra värst den första tiden. Jag känner i hela kroppen att det är fel. Mina barn som varit en del av mig i nio månder, och som ammas , och gråter efter MIG när jag inte finns i närheten..det är skitjobbigt och nåt jag helst inte utsätter varken mig eller bebisen för.

Men, jag sitter ju inte klistrad vid bebisen! Tvärtom, de första veckorna så har jag knappt fått hålla i det nyfödda pyret om nån annan varit hemma, för då har de snott åt sig hela mysigheten, tills det blivit matdags eller ledset då har jag fått låna mitt barn ;)

Jag missunnar inte min familj att mysa , gosa umgås och skapa band med ett nyfött barn, självklart inte.

Men att lämna en bebis för att åka och roa mig på egen hand, (typ handla,bio, fest, bröllop osv) det är omöjligt för MIG.

Jag vill finnas där när jag behövs. Det är ingen uppoffring, jag vill ha det så, mina grottinstinker säger att det ska vara så :)

.

Andra känner inte på samma sätt, och jag säger inte att det är fel, tvärtom så tror jag att man ska göra saker för att må bra. Vill man lämna sin bebis och gå på fest så gör det, om det känns bra!!  Men ofta så hör man ju om dem som lämnat sina barn för att det “ska vara så” och sen bara längtat hem , och då känns det ju aningens onödigt att utsätta sig för det.

.

Förstår ni hur jag menar? Jag väljer inte att vara “första” förälder för bebisen, utan det är ren och skär instinkt.

Jag missunnar inte heller Perra att bonda med bebisen, han jobbar ju och när han kommer hem så sätter han sig oftast och myser, medan jag röjer eller vad jag nu har kvar. Eller så röjer han och jag får mysa :)

Perra har ett jobb som gör att han periodvis är borta massor, men å andra sidan så är han i perioder hemma mkt också, och även fast han inte tagit ut med fp än han “måste” för att den inte ska försvinna, så har han spenderat mer tid med barnen än de flesta andra pappor, det är jag säker på.  Ja kanske inte de som tagit ut halva fp då, men för oss så funkar inte det, och vi vill inte det heller!

Så även om jag har svårt att lämna bort mina nyfödda, så är det inget som inverkar dåligt på deras och Perras relation.

Jag kan faktiskt bli rätt trött på denna hysteri som råder om att allt ska vara så jäkla rättvist mellan man och kvinna…på alla vis, men ändå…ÄR det rättvist?? Och ska det vara rättvist på bekostnad av hur en nyförlöst mammas instinkter skriker att det är fel att lämna sitt barn, men gör det ändå för samhället tycker det är fint med rättvisa? Att mannen ska ha lika stor rätt till allt som kvinnan har?? Fast kvinnor ska fortfarande ha lägre lön…sämre pension…osv..

Njäää, jag köper inte det :) utan skiter i total rättvisa, och tror på att det faktiskt jämnar ut sig i långa loppet! Iaf vad det gäller våra barn.

Men det är nog en annan diskussion som jag tar en annan gång ;).

.

.

Sen “egentid” …. Jag får känslan av att ni alla är ganska nöjda med samma slag av den som jag, dvs få vara i fred när man läser tidningen, surfar eller dricker kaffe, åka och handla osv.?

Inte så många av er svarade att ni behövde minst två timmar per dag utanför hemmet utan barn för att fungera :)

Några av er tycker man ska ha massa olika roller i livet, medan jag tycker att de flyter ihop till den jag är, varje dag, alltid. Jag är inte bara mamma, jag är barnsköterska, fru , syster, kompis osv och det är ju hela det som är JAG.

En fulländad person :)

Jag lever heller inte genom mina barn utan MED dem och det är en stor skillnad. För även om jag kan fasa för den dagen då alla blivit stora, så vet jag att kommer jag tycka det är helt som det ska, för det är ju så det ska vara .

Sen kan jag skoja om att jag ska flytta hem till dem och passa deras barn, eller att jag får så dålig pension så jag måste bo hos dem växelvis, men hallå? Det är ju på skoj :)

Jag vet att när barnen är vuxna och utflugna så kommer en ny tid, en ny era, och den är annorlunda men säkert lika bra :)

.

.

Jomen det vart ju aningens längre det här än vad jag tänkte…Jag tänkte logga in och skriva:

– Oj, där flög barnens lilla pool in till grannen !!  Det stormar rätt bra….

:)

Men så blir det ibland  ;)

Nu ska jag gå och laga lite lunch, och sen är det tvättjänst som gäller!!

Återkommer :)

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
familjenannorlunda

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Ariel

    Bra skrivet.
    Jag känner likadant.

    Och angående evolutionen så är människans evolutionsutveckling långsam eftersom vi har så lång generationstid. Alltså är våra hjärnor programmerade på samma sätt som urtidsmänniskan.

    Mammor (och inte minst barn) har kvar sina gamla överlevnadsinstinkter fortfarande.

    Och angående pensionen. Visste du att man får fyra barnaår per unge då man inte förlorar pension även om man jobbar mindre. Om man får fyra år mellan barnen får man maximal utdelning av barnaåren.

    Så gör det du känner är rätt för dig och din familj och strunta i kommentarer om jämställdhet och egentid.

    Egentid. Det ordet fanns ju inte ens i den förra föräldragenerationen.

  2. Fia

    Jag håller med i varenda ord du skriver för jag är precis likadan. Dessutom anser jag inte att min nära anknytning till mitt barn på något sätt konkurerar ut pappan. Det är helt och hållet pappans ansvar att få ett bra förhållande till sitt barn. Det ena utesluter verkligen inte det andra.
    Jag kommer ihåg med fasa när jag blev inlagd på sjukhuset när LInnéa var pytteliten. Jag mådde så dåligt att hon fick komma och bo med mig:) Ibland är det bra att skylla på amning;)

  3. Marie

    Skriv din kommentar här!
    Håller med dig !!!
    Jag känner precis som du och har nog kvar grottinstinkterna jag med. Fast människor runt mig inte fattar vad jag menar. Men jag har varit hemma med alla mina barn och kommer forsätta vara det med den jag väntar nu också. En mamma sa till mig att jag inte kunde lära mina barn allt dom fick lära sig på dagis ???”!! Vad menar man då ?? Och vilken tro på sig själv som mamma har man ?

  4. Ida

    Håller med du. Jag tillhör dem som kännt fysisk smärta när någon (annan än pappan) burit min nyfödda bebis in i ett annat rum. Det finns vissa som verkar tro att bebisar och mammor behöver “träna” på att vara ifrån varandra. Detta är näst intill skrattretande enligt mig.

  5. Jenny

    Ja, Carola, håller nog med dig! Känner precis likadant, vill inte lämna ifrån mig bebisarna när de är små. Men har känt press från omgivningen att göra det, speciellt med de första barnen, typ “inte skadas de av att vara borta från mamma över en natt*. När jag fick det tredje var jag dock stenhård och vi lämnade inte bort h**** förrän h*n var lite större, och ännu också är vi hela familjen ett sammansvetsat gäng! Tror man blir det om man är med sina barn mycket och engagerar sig i dem. Tycker som någon annan här, att man ska engagera sig i sina barn, även när de är lite större. De behöver nog oss även när de är 10 eller 15 eller 20 år… Jag vill veta vad mina barn gör och vem dom är med.

    Sen vill jag ju också att barnen ska ha en bra relation till sin pappa och därför har jag alltid försökt dra mig undan så att han ska hitta sin roll. Det blir viktigare ju större barnet är!

  6. Kattis

    Jag tycker det ska vara upp till var och en! Inte ska man behöva bli tvingad att stanna hemma med barnen för att det ska vara “rättvist”. Min man och jag delade upp det så att jag har varit hemma med båda barnen hela föräldraledigheten och han har jobbat som vanligt för det har passat OSS. Jag är den i vårat förhållande som inte velat lämna ifrån mig bebisen/barnet och min man är den som inte skulle klarat av att vara ensam en sekund med en liten bebis hemma! Alla har vi våra egna lösningar på hur det ska fungera i en familj och mellan två föräldrar, jag tycker att det ska vara så och inte att några politiker ska ta och bestäma över svenska folkets huvud om hur vi ska göra.
    Om politikerna bestämer att mammorna och papporna inte ska få välja själva över hur man ska lösa föräldraledigheten vad är då nästa steg? Tillslut blir det kanske något annat dumt som att en kvinna inte ska få bestämma över om hon vill helamma sitt barn utan pappan ska också få dela den tiden “rättvist”. Ren idioti.
    För vissa människor funkar den här rättvisegrejen riktigt bra MEN för andra skulle det faliera totalt. Alla är vi olika och då ska man väll ändå kunna få välja att göra som man vill.

  7. Madde

    Ja, alla är vi olika!

    Jag och sambon delade inte lika på föräldraledigheten för att samhället tycker att det ska vara så; vi gjorde det för att vi hade möjlighet och för att vi båda ville ta del av vardagen med barnet!

    Alla får göra precis som de vill, men själv har jag inte haft några problem att “lämna” barnet för att jobba när h*n var under året, h*n var ju med sin underbara pappa som är lika bra som jag på att ta hand om barn! Så jag vet inte om de där grottinstinkterna inte rikigt finns hos mig :-)

  8. fröken J

    Jag delar också din känsla. Men mitt första barn hade kolik så när barnvakten erbjöd sig att komma de 8 milen hem till mig för att passa min månadsgamla bebis ett par timmar så jag fick sova -då släppte jag utan tvekan iväg bebisen!

    De andra barnen har inte sugit musten ur mig på samma sätt ;-) och då har inte heller behovet varit lika stort att lämna barnen. När de är nyfödda och ammar mest hela tiden så hör man liksom ihop..

    Min instinkt säger också mig att den nyblivna mamman är den som bäst svarar på det nyfödda barnets behov. Förstår inte heller varför det skulle vara så fult eller fel, det är ju det mest naturliga. Papporna får större betydelse lite längre fram! Vi är lika viktiga men inte alltid samtidigt och det känner nog de flesta föräldrar till. ;-)

  9. Karin

    Vad härligt att vi tycker samma.
    Grattis till den lill* Är mamma till 3 troll o nu när min lille är 4mån, har pappa fått ta alla tre själv. (självklart har han haft de stora) Så jag kunnat göra något själv. Men de är inte lätt. ;)

  10. Mia Fridh

    Besöker din blogg ofta men det var ett tag sen som jag skrev.

    Kul att ni snart får ett syskon

    Kram Mia

  11. Leah

    Jag håller med till 100%. Jag ville aldrig vara ifrån mina barn när de var små. När de var bebisar ville jag och de vara tillsammans jämt. Jag och pappan till barnen nästan bråkade om vem av oss som skulle få hålla dem. Och jag ville vara hemma med barnen när det var små. Jag skulle ha mått pyton att börja arbeta när barnen var 6 månader för att pappan skulle vara hemma-jag hade blivit förtvivlad!! Jag kände hur hela min själ, kropp, ville vara med dem när de var bebisar-och jag vill fortfarande vara med dem när nu när de är snart i skolålder.

  12. Lotta H

    Du underbara Carola som verkligen har skrivandets gåva. Det är en fröjd att följa din blogg och jag tycker dina åsikter är friska och sunda. Du lyssnar på ditt inre och följer efter det, härligt!!
    Jag och min kära man har fått mycket skit genom åren för vårt sätt att uppfostra våra tjejer (17 och 19) och idag har vi två helt fantastiska, starka, harmoniska och trygga tjejer som följer sitt inre. För oss har det varit jätte viktigt att göra som vi känt varit rätt och följt vårt sunda förnuft.
    Jag har förundrats många gånger på andra föräldrar som så totalt missar att följa vad dom själva känner och inte litar på sitt egna sunda förnuft. Men vi alla är ju olika!!
    Själv har jag varit hemma med tjejerna så gott som hela deras uppväxt bortsett från några år i mitten då jag pga ekonomin var tvungen att dra in lite till familjen så det gick runt. Men efter några år så sa jag upp mig för att åter igen ta hand om våra tjejer, gården osv på heltid och jag är evigt tacksam att vi har haft denna möjlighet för mig att vara hemma. Trots allt behöver även tonåringar stöd av sina föräldrar med både det ena och det andra. Otaliga är de gånger jag skjutsat/hämtat tonåringar (och då även andras) på nätterna osv. Var är då de andra föräldrarna???? Har inte sett röken av dem!! Jag vägrar låta mina tjejer gå hem själva mitt i natten, skulle aldrig förlåta mig om det hände något. Nu bor vi på landet och lokala transportmedel existerar inte ut till oss. Nu är det ju inte bara skjutsa/hämta som jag menar utan hela ansvaret med att ha barn/tonåringar och se till att dessa växer upp till trygga individer som ska klarar sig själva och må bra.
    Det viktigaste som förälder är att lyssna på sitt inre så blir det bra! Det finns alldeles för många människor som har än den ena åsikten än den andra åsikten om hur man ska göra, jätte bra, men personligen stänger jag öronen och gör vad jag känner är bra för mina ungar!!
    Jag vet att diskussionen gällde små bäbisar men det handlar ju om vårt sätt att uppfostra och följa våra hjärtan om vad vi tycker är rätt oavsett om det gäller små barn eller tonåringar.
    Man måste följa sitt eget inre!!!
    Nu blev det långt det var ju inte min mening jaja…
    Ha det gott och fortsätt njut dina/era ungar

  13. Annica

    Håller fullständigt med.
    Jag har gjort lika med mina fyra barn. JAG har inte velat lämna de när de var små. Jag har dessutom haft förmånen att kunna/få amma de mycket. Men nu är de stora och jag har svårast av alla att lämna de. Min “lilla” kille går ur första året på gymnasiet. Och ibland tvingar jag han med mutor och mycket prat att han ska sova bredvid mig. Det är hur mysigt som helst. Som tur är börjar det komma barnbarn. Så man har de att goa med.

  14. Kattis

    AH , vad du är härlig Kvinna !!! Jag har fått mycket skit för att jag känner som du, och vägrat lämna mitt barn. Skönt att jag inte är ensam om att tycka så :-) Tack o Puss !

  15. Anna B

    För en del av oss kan det ta några barn att fatta det där och en hel del annat. Eller i alla fall att stå upp för sina egna känslor. Jag var alltid så avundsjuk på alla som bara kunde fokusera på sig själva och dra till stan medan barnet var med pappan, eller mormor, eller annan. Själv mådde jag dåligt av att bara gå till tvättstugan. Speciellt när F var liten, men det kan ju hänga ihop med att hans pappa blev helt knäckt av att det lilla livet skrek när jag gick. Efter andra barnet insåg jag att jag helt enkelt var så som du beskriver och att andra kan vara på ett annat sätt och att bara alla mår bra, så är det inte så viktigt HUR man är. En annan sak som tog mig ett par barn att stå upp för var att jag faktiskt inte ville ha besök den första tiden. Jag orkade inte det, men blev totalt överkörd av omgivning och till viss del av en man som inte riktigt lyssnade och hjälpte mig att sätta stopp. När fjärde barnet föddes hade jag förvarnat långt innan hur jag ville ha det och kom folk ändå, låg jag helt sonika kvar i sängen om jag inte orkade kliva upp. De fick fika med min familj istället. Jag säger som i Monty Python

    “Alla är vi olika”
    “Inte jag!!!”.

    Det gäller att förstå att man själv är lika olika som alla andra och att det är okej att man är det och följaktligen att alla andra är olik en själv.