Tänkte fortsätta kommentera verkligheten bakom några av de förlossnings-seriestrippar jag ritat. När den där gudomliga mackan (se Del 1) väl var uppäten, väntade några förvirrade timmar/dygn av eufori, lyckotårar, ett evigt tryckande på klockan, amningskrångel och även lite blodtransfusion. Förlorade en del under förlossningens sista skede och var lite för svag för att kunna resa mig ur sängen den första tiden.
Käkade gjorde vi på rummet. Där satt/låg vi i vördnad och chock och åt vår mat. Fram till tredje dagen efter förlossningen då jag skulle försöka lämna rummet för första gången.
True story! När jag stapplade in i matsalen för första gången med ”Hej jag har just blivit överkörd av en lastbil tre gånger-looken” så möttes jag av precis detta. Det visade sig senare att de var flerbarnsföräldrar och hade varit med förut… Men insikten jag fick där, mellan tuggorna av kalops, var ändå tydlig:
En förlossning kan verkligen vara så totalt olika upplevelser. Ingen är den andra lik.
Efter att ha fått prata igenom hela förloppet med den fantastiska personalen förstod jag samtidigt att jag inte var ensam om vad som hade hänt. Det här var ingen ovanlig förlossning i deras ögon, allt hade ändå gått bra, trots blodförlust, ”sängkammarfeber” och dylikt.
Vi hade fått vårt älskade barn tillslut. Tacksamheten över det och att han verkade må bra på alla sätt var oändlig. Och att han skulle bli en ”snackare” konstaterade barnmorskan och vi direkt. Det var ljud konstant från första stund. Små knorrande, läten. Dag – som natt 😉
Så vi tog vår lilla talare och åkte hem tillslut. Dags att korka upp den där champagnen som envist legat på lut.
Chocken. Vad händer nu liksom? 😉
Nån annan som känner igen den känslan?
Det var några av seriestripparna inspirerade av den allra första tiden. Har några fler jag vill rita också.
Har ni några ”komiska” situationer från BB att dela med er av? Kommentera gärna här nedan!
Missade ni första delen i denna lilla minivariant av en ”förlossningsberättelse”, så hittar ni den här:
När ”Päronmorsan” födde barn – Del 1
Kolla även in:
8 tecken på att du är en förstagångsförälder
Och i dessa inlägg hittar ni de senaste seriestripparna:
4 NYA emojis för småbarnsföräldrar
4 saker som kan göra en 3-4-ish-åring besatt
4 sätt att ge en 3-4-ish-åring mat
Följer ni mig på Bloglovin så missar ni inte en endaste stripp! Här kan ni göra det!
FLER teckningar om småbarnslivet hittar ni som vanligt också på instagram.com/ettparontillmorsa och så är jag tillbaka väldigt snart med nyritade seriestripar
Får bidra med en jag också. Jag hade en utdragen å rätt tuff förlossning på 17timmar som slutade med sugklocka å tio personal i rummet. Stämningen var minst sagt spänd å allvarlig under sista halvtimmen, å för barnets pappa som varit med å tryckt på olika smärtlindringspunkter hela vägen började nog orken sina. Han hade läst på innan om att mannen brukar få äran att klippa navelsträngen, å detta hade blivit en tydlig målbild för den lille fadern under det dramatiska dygnet. Eftersom vår son drogs ut med sugklocka är det rutin att man snabbt går iväg med barnet å undersöker det. Så skedde å lilla sonen försvann snabbt in i rummet bredvid med pappan tät efter. Väl inne i rummet överhör jag dialogen. En omtumlad å taggad far frågar högt å tydligt – Är det nu jag ska klippa navelsträngen? Kommentaren följs av en kort stunds tystnad å därefter en barnmorskas ömma röst – Den är redan klippt…. Inte en min rördes. Som om det var den mest naturliga frågan i världen. Det är proffs det?
Haha, åh, kan se detta framför mig! Låter som en seriestripp nästan 😉 Och barnmorskorna, ja vilka sanna proffs de är. All respekt till dem och till dig och alla som klarar av en förlossning <3
Får bidra med en jag också. Jag hade en utdragen å rätt tuff förlossning på 17timmar som slutade med sugklocka å tio personal i rummet. Stämningen var minst sagt spänd å allvarlig under sista halvtimmen, å för barnets pappa som varit med å tryggt på olika smärtlindringspunkter hela vägen började nog orken sina. Han hade läst på innan om att mannen brukar få äran att klippa navelsträngen, å detta hade blivit en tydlig målbild för den lille fadern under det dramatiska dygnet. Eftersom vår son drogs ut med sugklocka är det rutin att man snabbt går iväg med barnet å undersöker det. Så skedde även denna gång å lilla sonen försvann snabbt in i rummet bredvid med pappan tät efter. Väl inne i rummet överför jag dialogen. En omtumlad å taggad far frågar högt å tydligt – Är det nu jag ska klippa navelsträngen? Kommentaren följs av en kort stunds tystnad å därefter en barnmorskas ömma röst – Den är redan klippt…. Inte en min rördes. Som om det var den mest naturliga frågan i världen. Det är proffs det?
Jag var med om en fruktansvärd förlossning, ALLT gjorde ont, inga värkmedicin, epidural eller lustgas hjälpte.
Mitt i allt detta skrikande och svärande så säger bm till mig: ”Skrik inte, du skrämmer de andra på avdelningen. Fokusera värken på att få ut ditt barn istället!”
Mitt ansikte förvandlades till en röd djävul på en hundradels sekund och jag skrek tillbaka (ännu högre än tidigare):”VA FAN TROR DU JAG GÖR?!! DET GÖR SÅ FÖRBANNAT ONT OCH JAG HOPPAS ALLA HÖR DET!”
Nu kan jag skratta åt det och jag bad om ursäkt, jag har aldrig skrikit åt någon förut men hon var väldigt förstående och förlät mig, som tur var!
Tack för en bra blogg!
Haha, åh, det hade kunnat bli en kul seriestripp det kanske?! Fattar verkligen att du fick bryt och bara skrek i den situationen. Väldigt bra kämpat, måste varit superjobbigt att inte känna nån lindring alls. Apropå det där med skriken så minns jag nu när jag läser ditt inlägg att det var en väldig ”skrika i kapp-festival” där jag låg, haha. Det var som pappers-väggar och vi turades om att avlösa varandra 😉 Så kul att höra att du gillar bloggen, tack själv för att du kommenterar och hoppas du vill fortsätta följa!
När jag födde mitt andra barn så låg jag och hyperventilerade & ssk undersökte mig & konstaterade 7 cm. Hon börjar tjata om att hämta en glass ”nu fixar jag en GLASS” säger hon hurtigt , jag (jävligt hög på lustgas mumlar ”näääeeee ” )
”Jo minsann, nu hämtar jag en glass!” Och så går hon! Precis när dörren stängs så känner jag hur det trycker som satan & ja känner hur bebben huvud ”snurrar” sig ut.
”TRYCK PÅ KLOCKAN FÖRfaaaan” vrålar jag.
” behövs verkligen det?” Utbrister min sambo, (han är också hög på lustgas & sömnbrist haha)
Fyfan va arg jag var på honom. In kommer sköterskan igen med glasspinne i högsta hugg & då var bebbe halvvägs ute 😉
OBS . Jag åt glassen 8 min senare med bebbe på bröstet ❤️
Haha, men alltså, ser detta framför mig, en glasspinne mitt i allt det där!! 😉 Bra jobbat av dig. <3