Ett trauma som aldrig tar slut – EnVerkligHistoria
enverklighistoria

EnVerkligHistoria

Ett trauma som aldrig tar slut

Hej,

När jag mår lite bättre och inte känner den enorma tyngd över situationen jag befinner mig i, då kan jag liksom inte komma in här och skriva för det river upp känslorna. Jag börjar gråta och känner den enorma sorg som jag har en stunds lättnad från. Så, därav lite tystnad från mig.

Jag vet att det inte framgått tydligt än vad min historia är egentligen men jag kan väl börja med det essentiella… Om någon läser det här så ber jag er ha ett öppet hjärta, förståelse och ödmjukhet gentemot mig. Nu är det typ ingen som läser men om någon skulle det och kanske kommentera snälla försök förstå och inte döm mig. Jag är extremt bräcklig i detta och jag har själv varit skeptisk mot liknande historier men jag vet bättre nu.

Sverige ska vara ett tryggt land där myndigheter skyddar dig. Vi kan lita på det. Vi har inte korruption där vi kan muta oss ur situationer eller inkompetenta människor tar beslut för dig som förstör ditt liv…eller? Våren 2020 sa jag upp kontakten med min familj. De har alltid varit något fel där som jag va inne på i tidigare inlägg men den senare tiden hade saker eskalerat avsevärt. Eskalationen började med att jag lämnade en relation som inte var bra för mig och träffade en ny man. Mitt livs kärlek. En helt fantastisk människa där vi båda kände för första gången att man hade träffat någon som verkligen förstod varandras själ. När jag träffade den här mannen började jag förändras. Jag började må bra igen. Jag tränade och blev stark, sjukdomsdiagnoser försvann, jag började se bra ut igen, frisk. En normal familj hade tyckt detta var bra. Men ju bättre jag mådde, desto mindre behövde jag dom. Dom vägrade acceptera att jag inte hade den där sjukdomen, pratade ofta om att jag inte ska träna fööör mycket trots att jag tränade normalt. Allt som var positivt ville de ha bort, inklusive den nya mannen.

Den nya mannen gick inte att kontrollera. Han gjorde inte som dom sa och ville bara för att dom ville det och den här situationen eskalerade mer och mer. Här började de även köra parental alienation taktiker gentemot mitt barn där vi först märkte att han betedde sig underligt när han kom från dem. De erkände sedan att de hade börjat förhöra honom om hur han hade det hos oss och frågat honom om och om igen om vi var dumma mot honom eller slog honom. Efter flera obehagliga incidenter sa jag upp kontakten med dem. Efter detta kom orosanmälningarna. Orosanmälningarna kom från alla håll, fyra eller fem olika personer varav ett flertal vi inte ens träffar. I orosanmälningarna beskrivs det hur vi osykiskt och fysiskt misshandlar mitt barn. Socialen gör en akut skyddsbedömning där han placeras hos sin pappa och inte längre får komma hem och de startar en utredning.

När man får ett sådan besked så rasar hela tillvaron. Jag blev fysiskt sjuk och kom inte upp ur sängen. Min kropp la bokstavligt talat bara av. Den slutade fungera. Jag kräktes hela tiden, orkade inte sköta min hygien, knappt gå på toaletten. Jag var helt färdig. En reaktion jag inte visste man kunde ha men jag antar i efterhand att det är ett trauma. Jag vill återigen påminna om hur känsligt detta är för mig. Det är inte så att jag inte mår fruktansvärt dåligt över hur detta påverkar mitt barn, för det är en oerhörd smärta. Det handlar bara om att mitt i allt detta har jag inte fått lov att känna att detta har påverkat mig. Jag försökte förklara för socialen att det var ett trauma för mig- de vände det till att jag bryr mig mer om mina känslor än mitt barns. En dag hade socialen plötsligt polisanmält mig och när polisen ringde var jag nyvaken- en ny chock- ett nytt trauma. När jag pratade med socialen senare bröt jag ihop. Detta vände de till att jag kanske tar droger. Ja, så här arbetar socialtjänsten. Jag tog såklart ett urinprov och bevisade att det var helt fel men de anklagelser man får utstå om och om, de extrema slutsatser som dras från ingenting om och om är overkliga. Så jag ber er därför låta detta vara en plats där jag får lov att tänka på mig och mina känslor om det är det jag vill.

Jag lämnar för idag och vill ge några visdomsord till människor som figurerar i dysfuntionella familjer, ta er därifrån INNAN något sånt här händer. Jag trodde aldrig min familj var kapabel till att göra det som de gjort men jag önskar jag hade varit mer vaksam på tecken..

Om jag har någon läsare så önskar jag dig/er en bra kväll. Jag arbetar förövrigt min sista vecka innan jag går hem på föräldraledighet då jag har ett nytt barn på väg.

XOXO

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
enverklighistoria

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.