God morgon!
Eller lunch snart kanske. När skall man någonsin få sova igen?
Känns som att våra barn kommer sova hela nätter och sluta dricka varm mjölk först när de är så gamla så att de börjar vara ute på nätterna. Då kommer vi sitta vakna, oroliga och dricka varm mjölk. Behöver en mjölksponsor.
Även om man till viss del känner sig som en rutinerad småbarnsförälder så känner man sig lika mycket som en helt maktlös, vilsen nybörjare på ämnet. Det finns ju ingen logik, inga regler, ingen struktur eller någon form av sunt förnuft. Så fort man tror att man har fått kläm på något så är man på väg in i en annan fas med helt andra ramar.
Det enda man egentligen blir klokare på är att acceptera att man inte kan förstå, gilla läget och hitta de smidigaste lösningarna. Det man sysslar med som förälder är mycket tjat och gnat, ganska mycket mutor, hot och bråk.
(Så kul det låter? Jo det är klart att det är massa av det kärleksfulla också. Att det faktiskt är underbart och vi skulle inte byta bort det mot något).
Något mer man sysslar mycket med, som passerar obemärkt för det ovana ögat, är alla våra snirkliga planer, lösningar och tillvägagångssätt. Det finns en tanke med nästan alla handlingar. Medvetet eller omedvetet. Hur man säger saker, vilken väg man tar, vilken mugg man ställer fram, hur lång låten är, vart kudden ligger, färgen på sockan och ungefär allt annat.
Den snirkliga vägen till en gnutta ro. Ibland funkar det och ibland funkar det inte.
Något mer man blir klokare på är att barn verkligen är så olika, föräldrar är olika och familjer likaså. Såklart ingen nyhet, men jag drog nog småbarnsfamiljer mer över en kant förr. Ja, ja ni sover dåligt och har tröttnat på lekparken. Jag trodde att mycket handlade om att man liksom saknade att göra vuxengrejer och fått för mycket av vattenfärger och Bolibompa.
Ibland är det kanske så, fast Bolibompalivet och att göra barngrejer är supermysigt. Jämför man Bolibompa med mycket annat som går på TV så vinner det med hästlängder. Det som är jobbigt är snarare att efter några timmars tjat ge med sig och gå till lekparken en söndagsmorgon. Stå där själv i spöregn klockan 08.00 med missnöjda barn som absolut inte vill leka med något. Istället får man bära hem barn, sparkcyklar och trehjulingar (som är det mest otympliga man kan bära på) Frasen ur – Vi hade i alla fall tur med vädret känns ofta väldigt rätt, –Men baaada nudå!
Nu kan man naturligtvis inte veta vad någon annan människa kämpar med, men att småbarnsföräldrar kämpar är det oftast ingen tvekan om. Är det inte pusslandet, trots, utbrott, sömnbrist så är det oro eller dåligt samvete för att man inte räcker till.
Jag har vänner med samma förutsättningar, samma syn på uppfostran som lever liknade småbarnsår, fast ändå är det som helt olika planeter. Det går verkligen inte att jämföra. Att se och höra föräldrar som tappar humöret låter nästan alltid lika illa. Man känner det ju själv, fast måttet är så rågat så det finns ingen hejd för bägaren att rinna av. Sen kommer det dåliga samvetet och bara väller över en.
Det där dåliga samvetet och utbrotten kommer nog tyvärr att fortsätta ett tag till. Det bästa för mig har varit att se till så att man alltid pratar om dem, och att även jag skall be om förlåtelse för saker. Att man oftast kan få förklara varför man blir arg, och att tydligöra att det var inte på dig utan på vad du gjorde.
Våra barn kan ha ett sjuhelsikkes humör. Det är så mycket vilja och bestämdhet så det är inte klokt. Det är underbart och ännu mer underbart om de kan få fortsätta att ha den styrkan i sig. Vi försöker att uppmuntra den och även mäkta med den. Tygla den lagom mycket. Det går väl si så där. Sen har vi även alltid haft sömnproblem vilket jag skrivit mycket om. De sover bara inte så bra, har aldrig gjort.
Alla familjens…tja, egenskaper, gör att man väljer vad som är problem och vad som får vänta. Napp har varit en sådan sak för oss. Det har bara fått vänta på sin tur.
Elsie har varit helt nappgalen och skulle gärna ha det jämt. Nappar är jobbiga eftersom de alltid förvinner, är bakteriehärdar, glöms, påverkar tänderna och lugnar ner dem men gör dem även himla gnälliga (i alla fall våra barn).
Vi har gjort några försök att sluta, ett var i somras.
Ge bort den till Lisebergskaninen tänkte päronen, visst, det är lugnt vi har faksit fler hemma tänkte barnen.
Du är en stor tjej tyckte päronen, jag är inte ens fem faksit tyckte Elsie.
Vi får stå på oss tänkte päronen, ok jag skriker mig hes i fem timmar tänkte Elsie.
Ok, sätt tillbaka nappen tänkte päronen.
Fler tappra försök har gjorts som har skitit sig. Nu nyligen gjorde vi ett nytt försök, med helt nytt tema. FEST!
Ett kalas för att vi skulle sluta med napp. Vi pratade om det massor i säkert en vecka, berättade för förskolan och vänner. Hade paket och kalasmiddag! Fokus var inte bara på själva nappen utan på att nu har du blivit så stor och det skall firas. Sen att man var tvungen att sluta med napp då var liksom en självklarhet.
Och det gick galet nog helt smärtfritt. Inte en endaste tår har fällts efter nappen. Och hon är helt ok med att Bibbi har napp. De andra försöken så var hon så tröstlös och både hes och rödgråten dagen efter. Och nu är hon bara en stor, nöjd tjej.
Hur har ni det hemma? Vad kämpar ni med? Känner ni igen er? Småbarnsföräldrar eller inte. Novembermörker kanske? Julstress?
Nu skall vi preppa för vattenmålning. Trevlig lördag på er kämpande vänner!
Oj vad jag känner igen mig. Vi har ocksa barn som har svart att sova hela nätter trots att de är snart 2 ar och 4 ar. I perioder har vi fatt sova ett par veckor utan uppvak, men de veckorna (helt ärligt, jag överdriver, tror inte det har handlat om veckor sedan lillan föddes), kan räknas pa en hand. VI kan inte sova tillsammans med barnen, ingen av oss sover da, och barnen själva sover bättre i sina egna sängar. Det vet alla, ända ska de envisas med att väcka oss för tretusen olika saker. Och som en annan mamma sa, brist pa sömn ger brist pa talamod. Ibland känner man sig sämst som mamma, lite engagerad, eller totalt utan talamod. Men jag läste nagonstans att vi aldrig förväntar oss att fa perfekta barn och att de förväntar sig inte heller att fa perfekta föräldrar. För gud ska veta att vi alltid gör vart bästa, även om det inte alltid räcker till. Alla dessa trotsutbrott gör mig galen, men än värre är ’gnällrösten’, som ofta ger mig utbrott… Och lillan har matvägrat i ett ar, vilket gör en matglad person som dessutom haft ätstörningar i yngre ar, riktigt upprörd, fastän jag vet att det är exakt det man inte ska bli.
Ja, tur är det att de är världens roligaste, finaste och kärleksfullaste sma troll ocksa!
Åhh kämpa på Ninis!
Bra mening, den skall jag upprepa för mig själv när jag räknar till 10 tyst – Att vi aldrig förväntar oss att våra barn skall vara perfekta, och att de inte förväntar sig perfekta föräldrar.
Kram
Ja, barn är verkligen olika. Våra har också humör, vilja och oändligt med energi. De är långt ifrån så lugna som vissa vänners barn. Det är stundtals lite slitigt men jag hoppas verkligen att det håller i sig genom livet. Det är fantastiska egenskaper men lite jobbigt för föräldrarna ibland.
Jag undrar också hur andra gör för att få ihop livet. Just nu finns det ingen energi över till något annat än familj och jobb. Jag är iofs inte missnöjd med det. Det är helt underbart. Killarna är så otroligt roliga just nu om än stundtals väldigt tålamodskrävande. Jag undrar mest över hur andra orkar. Nu vaknar kanske inte andra barn och är superpigga kl 5 på morgonen men ändå.
Och Kristin, jag vill fortsätta få mattips och recept. De här inläggen om vardagen är också väldigt bra. Sluta inte!
Just nu har vi det ganska lugnt här hemma. Men jag har insett sedan jag fick barn att sömn är så viktigt för mig. Jag avskydde bebistiden pga ”sömnbrist”. Det har gjort mig till en person som numera aldrig vågar riskera att sova för lite. Är inte uppe sent på kvällen, för tänk om hon har en sådan där morgon när hon vaknar fyra. Dricker ingen alkohol längre för det gör att jag blir för trött… Etc… Hur har du orkat med övriga livet när det varit så mycket sömnbrist? Vill du dela med dig om du/ni gjort några beslut utifrån era bekymmer med sömn. Vet inte om du förstår vad jag menar, men jag tänker inte på kortsiktiga beslut som tex ”jag valde inte åka och handla idag för jag var för trött” utan mer strategiska beslut för att du/ni ska må så bra som möjligt?
Eca!
Tack för att du delar med dig!
Fick precis samma fråga på mejlen:) Ja det är inte klokt vad viktigt sömnen är, funkar inte det så funkar ju inget. Fösta tanken var näe det har vi väl inte, men vid närmare eftertanke jo det har vi verkligen. Massa tankar så det får bli ett inlägg. Återkommer snart.
Trevlig helg till dig och familjen!
Trotsarn börjar smyga sig på här. Men jobbigast är nog den dåliga sömnen. Snart tvååringen kommer in till oss, varje natt, runt midnatt och kör sen väderkvarnen ihop med lite vällingkrav och mardrömmar. Lillan, som snart är 4 månader, sover på eller bredvid mig, hela nätterna. På det vaknar jag mellan tre och fem varje morgon och kan inte somna om. Trött är jag och det börja sätta sig mer och mer på tålamodet, vilket inte går direkt hand i hand med trotsen. Tur man har allt det där underbara också, så man har lite att leva på.
Åh vad jag känner igen mig, och med tanke på att du skrev förra kommentaren okristligt tidigt så kan jag bara säga kämpa på! Även om jag beklagar mig och ligger två år före dig så blir det verkligen bättre och bättre på alla plan.
Så kämpa på och hoppas nyårsmiddagen blir finfin!
Kram