Därför att vara småbarnsföräldrar är jobbigt & bryta svanskotan gör ont. – Elsies päron
kristin

Elsies päron

Därför att vara småbarnsföräldrar är jobbigt & bryta svanskotan gör ont.

Morsning!

Tänkte passa på att svara på några frågor som har kommit flera gånger. Det finns ofta en undran/irritation om det här rofyllda livet, fina middagsfriden med harmoniska familjen som bara lagar mat, bakar och motionerar med ett leende på läpparna. Som jag hoppas att ni fattar så är det där en liten tursam stund i vårt liv. Jag försöker absolut inte ge sken av att det är så jämt, vi har det precis lika klychigt, bråkigt och rörigt som alla barnfamiljer. Bloggen är nog mest färgglad för att den är mitt sköna ställe, my happy place, min grej som jag blir på bra humör av.

Andra skriver för att få utlopp för tankar, ilska, påvisa orättvisor eller visa upp sina nya rattar. Jag bakar, lagar och bloggar om det för att det gör mig glad. Jag tänker att ni som läser är lite i samma sits, att ni kommer hit för att få inspiration, få lite energi och inte  kolla in tvätthögar och disk för det gissar jag att ni har egna. MEN jag vill absolut inte bidra till någon romantiserad, städad bild av hur det är att vara småbarnsförälder. Det suger, ofta! Idag till exempel.

Herregud vilken sliten, trött mamma det är idag som sitter i ett hav av tvätt, leksaker, blöjor och alla dessa prylar som en gång låg nerstoppade i en låda. Barnen har gått om mig nu, varvat mig, insett att de gemensamt kan samarbeta fram kaoset. Förut hann jag, lyckades hålla någorlunda ordning om man på det där robotliknande sättet alltid plockade. Alltså att man gör det i farten utan att märka det, på väg till ett rum så har man utan att man uppfattat det plockat med sig 10 saker. Jag kan gå ut och inse att jag håller i saker, kanske smutstvätt eller ännu hellre en bajsblöja.

Bibbi, mitt lilla hjärta håller på att få tänder och jag håller på att få tinnitus. Gaphals utan dess like. Om mindre än en månad så fyller hon 1 år. Det går så fort, hennes växande och utveckling den bara rusar fram. Hon står, kryper, säger mamma, är med överallt och avgudar sin storasyster. Hon är kool, modig, härlig, glad, skrikig och även jävligt jobbig.

En ettåring och en treåring, där är vi just nu. Underbara, friska, fina barn och det är inte klokt hur mycket vi älskar och avgudar dem. Det är heller inte klokt hur jobbiga och hur trötta vi kan vara på dem. Främst jag, jag är den som inte pallar riktigt längre, som inte har några tålamodsreserver kvar. De är liksom förbrukade, och kan inte fyllas på med en löprunda, en dag på stan eller en kväll ute med vänner.  

Bibbis graviditet och första tid i livet blev liksom inte riktigt som planerad, i alla fall inte för mig. Graviditeten var skitjobbig, faktiskt något av det jobbigaste jag gjort. Kombinationen av att inte orka något alls,vara utråkad , sjukskriven och trött på sig själv men inte palla att göra något åt det. Bara att bli sjukskriven var ett hårt slag för självförtroendet.

Så när Bibbi väl kom så hade jag egentligen tröttnat på att vara hemma, saknade att vara en del  av min omvärld och att vara med i matchen. Tack och lov så började jag må bättre efter ett tag, men Bibbi hade som ni kanske minns passat på att bryta min svanskota under förlossningen. Det är också en fråga som har kommit några gånger, svanskotan.

Fy fan! Gör inte det. När den gick av kändes egentligen inget, då var man ju upptagen med så mycket annat plus att jag hade ryggmärgsbedövning, men både jag och Patrik hörde det. Ett knak, och när vi oroligt frågade vad det var så sa sköterskan lite beklagligt att – Vad synd, det var nog din svanskota. Sen inget mer om det. Så när bedövning och dylikt började släppa, och man känner sig sådär lagom överkörd av en traktor, så var det min svanskota som värkte mest.

Det är en märklig upplevelse den där förlossningen, och att man frivilligt gör om det är ännu märkligare. Fast märkligast av allt är fortfarande att man efter en lång, tung graviditet, riktigt dålig sömn på slutet, x- antal timmars förlossning som nog är det jobbigaste man kommer att göra i sitt liv och med en trasig, sliten kropp rullas in på BB för att säga hej då till sin partner som inte får stanna kvar. Vi har delat rum bägge gånger och Patrik har fått åka hem , och jag ångrar så att vi inte föreslog att jag skulle åka hem istället .Eftersom jag inte har ammat så kan väl Pappan som borde få vara lika delaktig i detta mata våra barn (som bägge var lite för små när de kom )hela natten med ersättning. 

Jag vet inte om jag hade klarat att lämna mitt nyfödda barn, antagligen inte för att jag hade känt mig som en riktigt usel mamma om jag hade prioriterat sömn och vila. Fast jag ville hellre sova än att titta på underverket. Patrik fick åka hem och sova, fast han ville inte det. Han ville äntligen få hjälpa till, det var ju först nu han kunde göra det . Då fick han åka hem? Jag ångrar i alla fall att vi inte frågade, hade han fått stanna tro? Hade det varit passande?

Jag minns att barnmorskan frågade precis efter att Elsie kommit och placerades på mitt bröst, – Nu fick du energi för att vara vaken några dygn till va? Jag vet inte vad jag svarade, men minns att jag tänkte att hon var galen och att det nog var fel att svara att jag inte ville annat än att sova.  Den självuppoffrande modern som gör allt för sina barn, jovisst, men vi är ju två om det här? Och jag tyckte att jag hade gjort rätt mycket.

Tiden hemma med Bibbi har varit underbar, och det är underbart att vara småbarnsförälder, men det är även jobbigt, krävande och frustrerande.  Inget av detta var väl egentligen någon överaskning, men att det kan pendla så mellan toppar och dalar. Det här barnet som jag ena stunden bara vill skrika åt och i nästa stund inte kan sluta pussa på.

Så man får klaga och beklaga sig som bare den som förälder. Det betyder inte att vi inte älskar våra barn, eller att vi dissar dem som inte kan få barn eller att vi ångrar att vi skaffade barn.

Jag beklagar mig massor, fast kanske inte just här på bloggen så mycket. Jag öser ur mig till Patrik , till mina kloka vänner, syster och föräldrar.  Jag är även ganska övertygad om att ifall vi inte hade haft barn så hade vi hittat på andra problem, andra saker att klaga på. Så passa på att klaga lite. Vad stör ni er på? Vad tycker ni är jobbigt? Vad tycker ni är orättvist? Vem skulle ni vilja ge en riktig utskällning?

  
 
 
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
kristin

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Cilla

    Mitt i prick! Heaven and hell! Sicken övernaturligt bra beskrivning av hela denna underbara galenskap som är småbarnsfamiljens vardag (och fest! :).

    Jag upphör aldrig att förvånas och fascineras över hur lika mitt/vårt liv känns ditt/ert – och allra mest beror det (förstås!) på kottarna. Dessa älskvärda, påfrestande, fantastiska, tossiga, påtagliga och perfekta små kottar. Just nu, när 3-åringen sussar sött med Carla Veloso och Miguel Camino (Cars) i varsin hand och 4-åringen med sin lilla fågelpyjamas mumlar något otydbart men inlevelsefullt från drömmen, är kärleken total. 😉

    Och nu ska jag lämna finfamiljen för Götet några dagar, varför jag går i dina spår raka vägen till: Hello Monkeyeeey (imorgonkväll) – så, vad ska jag testa tycker du (jag äter allt å lite till)?

    Tack, tack & hej så länge!

    Cilla

    1. kristin
      elsiesparon

      Hej Cilla!
      Tack, och vad roligt att höra!
      Jag tror att om vi alla börjar dela med oss av både heaven and hell så är vi nog mer lika än vi tror, många av oss. Alltså problemen och glädjeämnena är ju egentligen ganska enkla och förutsägbara, så det är skönt att veta att andra går igenom samma saker.

      Ååååh Hello Monkey! Blunda, peka och njut! Nä, jag har verkligen inte testat allt så jag vet inte. Sist var vi på den nyare lokalen på Linnégatan och åt deras grillplatå. Mycket mat, prisvärt och jättegott! Fast den finns inte på Magasinsgatan, eller så kanske den gör det nu?
      Ha en supertrevlig kväll och njut!

  2. jenniepennie

    En riktigt fin fin blogg där jag hämtar energi, inspiration och matglädje!

    Tackar och bockar ännu en gång för alla timmar du lägger ner på bloggen.

  3. mia

    Det är uppfriskande när vi vågar prata om hur det är på riktigt och vågar gå ifrån det “rosa molnet”. För det jäkla molnet gör mig rasande. Hela förlossningskulturen med eftervård som kan gå ut på att behöva dela rum och att inte pappan får vara med som du beskriver, tycker jag är så gammeldags och förlegad. Här verkar inte vårt moderna samhälle hängt med. För här ska vi på ett härligt traditionellt smärtsamt vis föda fram barn och bli övermänniskor och klara av det för det är “naturligt och vi har det inom oss” och “du är som kvinna skapt för detta”. Jag var ganska så otrevlig mot de stackars barnmorskorna. Mer stöd åt hela familjen i, som du säger Kristin- antagligen det jobbigaste, mest chockerande och såklart även häftigaste eventet som de flesta går igenom i livet. Snart får du mer balans i livet Kristin! Kram

  4. Louise

    Ibland är det härligt att höra av andra att även de har det jobbigt. Jag tycker ni verkar ha ett härigt kaos =) Men vi är över lag ganska dåliga på att prata om det jobbiga i livet. Men livet är ju inte altid en dans på rosor. Man går ju inte alltid runt som en nyponros med små barn.

    Vi hade lite tur i oturen när sonen föddes. Jag var sjuk (mycket sjuk!) och då blev det så att vi fick ett eget rum och min man fick övernatta de tre första dygnen.Sedan låg jag kvar några nätter själv med sonen, men vi hade fortfarande eget rum så min man var på BB hela dagarna fram tills vi skulle sova på kvälen. Det var guld värt. Jag tror att det gjorde att vi snabbt blev en “familj” och mannen fick från början känna sig viktig.

    Det är ju helt sjukt att pappan inte alltid får stanna kvar på BB. I vilken annan situation är man mer sårbar och i större behov av att vara nära sin partner…

    1. kristin
      elsiesparon

      Hej Lousie!

      Nej, någon nyponros känner jag mig inte som så ofta,haha! Sen håller jag med dig, det är viktigt att fatta att andra oxå har det kämpigt, och det där med BB är och förblir konstigt.
      Trevlig helg till dig!

  5. TC

    Känner igen mig. Håller med på alla punkter.
    Glöm inte hur jäkla grym du är!!! Både hemma och på jobbet!! Och nygg är du också, och superkul, och en fantastisk vän (även när du inte svarar i mobilen), inspirerande, modig och den bästa jag vet på att fixa mys!!!!

  6. Johanna

    Du sätter ord även på min känsla. Å skönt att man inte är ensam om den känslan utan att man tvärtemot delar den med många, nästan alla kan jag påstå. Det sliter och river att vara förälder och ibland är man galen på underverken. Men you gotta love it på något självplågarsätt 🙂

  7. Lisen

    Hela livet är i vågor och finns inga dalar finns inga besök på den vackra toppen:) er blogg är helt fantstisk! Helt undebar och en jätte bra kombination av allt, fortsätt i era spår och dela med er av de ni känner för:)

  8. Emelie

    Fina, fina kickan! Det bästa med dig är att du säger vad jag tänker – men aldrig kan formulera så bra som du gör. Hang in there, så reviderar vi SPA-helg till SPA-vecka asap. Kram