Hej finaste.
Här nedan kan du läsa fina Emelies inlägg om hennes tre missfall. Jag blev så berörd när jag läste det.
Jag fick också missfall en gång innan Elsa flyttade in i magen. En rent utsagd jävulsk upplevelse som jag inte vill ska drabba någon.
Missfall är ju så vanligt men ändå vågar inte alla prata om det.
Stort tack till dig Emelie för att du kontaktade mig och ville dela med dig av dina upplevelser.
Kika gärna in på Emelies blogg också.
________________________________________________________________________________________
”Du har fått ett missfall”
Jag kommer nog aldrig glömma när jag hörde de orden för första gången i mitt liv.
Jag och min man hade varit tillsammans i kanske 5 månader, det va så himla nytt allting och vi va ju så superkära.
Han hade åkt ner från Stockholm för att överraska mig på alla hjärtans dag, jag bodde då i Göteborg!
När det ringde på dörren och jag såg honom stå där, då tänkte jag att dig kommer jag spendera resten av mitt liv med.
Vi äter god mat, tittar på film och somnar.
Jag vaknar mitt i natten av att det hugger till i magen, jag tänkte först att jag kanske hade ätit något dåligt och va tvungen att sitta på toaletten resten av natten, pinsamt , tänkte jag.
Jag reser mig upp ur sängen för att gå på toaletten, jag kan inte ställa mig upp ordentligt för det hugger något så fruktansvärt i nedre delen av magen. Jag kommer in på toaletten och ser att det nästan forsar blod längs med benen, jag ser även något som kan urskiljas som en ”klump” men med, vad som ser ut som en liten säck runt sig.
Jag ropar på Andreas och han säger att vi ska åka in till Sjukhuset.
Väl där så bemöts jag av en sköterska som är så fruktansvärt otrevlig, och stressad, hon ser att jag är rödgråten och har ont, hon frågar om jag blöder och det svarar jag ja på. Jag får komma in till ett rum där de undersöker mig, doktorn frågar om jag äter preventivmedel osv.
Sedan kollar hon på mig med en lugn blick och säger ” Det är bara ett missfall”
Jag blir så arg när jag tänker på det, man kommer ju oftast på saker i efterhand, såklart.
Att någon berättar för dig att det BARA är ett missfall. Det är vidrigt.
Jag åkte därifrån, visste inte riktigt hur jag skulle reagera eftersom läkaren tog så lätt på det, då borde ju jag också göra det? Eller?
Detta va första gången jag fick ett missfall. Jag va så himla ledsen och grät nästan varje dag i ca 4 dagar.
Jag funderade på om det va något fel på mig? Kunde jag inte få barn? Vad gjorde jag för fel?
Men att tänka så är inte sunt, du har inte gjort något fel. Våran kropp är så fantastsik på det sättet att den stöter ifrån sig olika ting som gör att vi kan bli sjuka.
Det va inte meningen att den bebisen skulle komma till oss då, istället kom hon 1 och ett halvt år senare.
Den 24 juni 2014 föddes våran dotter, Olivia.
Jag vet att jag va så himla rädd när jag blev med barn, och jag gick olidligt och räknade veckorna tills vecka 13 va över. Varje morgon när jag vaknade försökte jag kolla efter blod, en ständig jävla ångest!
Men jag blev lika lättad varje gång.
När Olivia va 4 månader blev jag gravid igen, mina vänner brukar kalla mig frögurkan, på gott och ont. Jag har prövat allt från spiral, piller och ringar, men på något sätt så blir det fel.
Vi blev glada men omtumlande, att bli gravid så när efter en förlossning konstigt, men ändå rätt.
Veckorna gick och jag mådde bra, men så kom det igen, det där hugget nedåt. Vi åkte in, jag hade fått missfall. Jag va då i vecka 10,
Jag hade redan börjat få en liten bula på magen.
Vi åkte hem och myste o soffan den dagen, hela familjen, och jag tackade gud att jag hade Olivia, min fina lilla Olivia.
Idag är Olivia 9 månader, jag fick ett missfall för 2 dagar sedan, det är det andra i rad och även nu så befann jag mig någonstans mellan vecka 8-10.
Ledsamheten har gått över i rädsla för tillfället, tänk om jag inte kan få fler barn? Och misstolka mig inte, jag har ju min lilla pärla, och det uppskattar jag varje dag.
Men jag vill ju ge henne ett syskon.
Varför jag tycker att just detta är en viktig fråga, är för att detta är så många kvinnor som skuldbelägger sig själv, i tystnad, som inte vågar prata om det för att det är, på något konstigt sätt, tabubelagt, och det är fel.
Ingen ska komma och säga till dig att det BARA är ett missfall, för det kanske inte är det för just dig.
Till alla älskade kvinnor därute, ni är starka, ni är grymma och framförallt älskade!
Kram / Emelie
Fina Emelie och hennes supersöta dotter Olivia❤️
♡
❤️
❤
❤️