Vi bor i en storstad. Vi bor i lägenhet. Vi bor inte som vi önskar men vi gör det bästa utav det. Jag ska vara helt ärlig, Jonas är mycket bättre än mig på att gilla läget och vår boendesituation är inget undantag. Jag älskar vår lägenhet, den är välplanerad och fin. Men det går inte att komma undan att vi nu bor fyra personer på 70 kvm, fyravåningar upp utan hiss.
Någonting både jag och Jonas alltid har varit eniga om är att vi önskar att ha aktiva barn. Våra barn följer med oss var vi än går nästan. Ett av Noahs nyaste favoritsysselsättningar är att cykla i Skatås. Det passar oss utmärkt. Vi tar med hans cykel och tränar i omgångar. Här om dagen började Jonas att springa medan jag var med barnen. Noah cyklade och jag sprang med barnvagnen. Ville testa om det funkade och det gjorde det, i alla fall de första kilometrarna. Att springa med vagn ett halvt år efter att jag är förlöst är nog inte det bästa. Jag kände i bäckenet att det inte var hållbart ännu. Men vi hade kul, Noah vågade för första gången att cykla nerför backar och när han gjort det vände han sig till mig och frågade om jag var stolt öven honom, om jag är! Jag tycker att det är väldigt viktigt att ösa beröm över sina barn, i stort som i smått! Barn kan få för mycket av många saker men inte av vänlighet, beröm. och kärlek.
Idag packade vi bilen igen med både barnvagn och cykel. Jag sprang ensam medan Jonas tog barnen. Jag pushade mig själv genom att ta två riktigt saftiga backar det sista jag gjorde. Det var tungt, det var svettigt, det var flåsigt men jag gjord det.
