ELISABETH

Ursäkta om jag tjatar på om mitt uppmärksammade inlägg men det har rört om en del i min gryta, och många kommentarer har ramlat in. Jag vill först och främst säga att jag gillar ALLA kommentarer, så länge de har en god ton ifall de för fram en åsikt annan än min, i alla fall är öppna för en diskussion. Många tycker att vissa saker i texten är lite knepiga/konstiga/otydliga/dåliga och det kan jag förstå och jag tänkte ta upp några återkommande frågor nu. Det jag dock INTE uppskattar är personer (tyvärr är det mest män) som bara VET hur det egentligen ligger till och lämnar en, oftast onödigt lång, kommentar där personen liksom bara rapar ur sig ord, helt ointresserad av att vara öppen för att det finns andra åsikter och att det faktiskt inte är dumt att tänka att kanske en själv också kan ha fel. Det finns ingen plats för motargument, för personen börjar ofta med: ”Du har fel” typ och avslutar med ”SÅ HÄR ÄR DET:”

När kommentarer i den stilen kommit in, som dessutom är onödigt elaka mot mig som person, har jag valt att inte godkänna dem. Att min text inte var skriven som en krönika, utan som en personlig berättelse i min relativt lilla blogg, tycker jag också att dessa kommenterare skulle kunna ta hänsyn till.

Okej, här kommer några frågor som jag valt att svara på just nu:

Varför skriver du polisMANNEN? Det kan ju lika väl ha varit en kvinna!

Jag skriver polisMANNEN för att det i mitt fall var två polismän. Att jag, inom loppet av 12 timmar stötte på fyra olika män som behandlade mig dåligt och bidrog till att min syn på män förändrades gör att jag skriver mannen med versaler.  Jag vill än en gång poängtera att detta är min historia, inte en fiktiv berättelse och att jag därför skriver om mina personliga upplevelser. Ni får gärna skriva era egna historier om poliskvinnor men jag har inga erfarenheter som innefattar en kvinnlig polis.

Män blir också våldtagna!

Ja, det stämmer! Har jag skrivit att det inte händer någonstans? Här har bloggaren Hej Blekk skrivit ett ypperligt inlägg precis om detta.

ALLA män är inte våldtäksmän!

Har inte heller skrivit det någonstans. Här har Lady D skrivit ett superpedagogiskt inlägg som ni måste läsa!

Dra inte alla män över en kam! 

Det gör jag absolut inte! Jag pratar inte på något ställe i texten om att jag hatar alla män eller någon man. Jag hatar inte ens han som våldtog mig, det är han inte värd. Däremot hatar jag att 98% av de som våldtar är män och 90% som våldtas är kvinnor. Jag menar inte på något sätt att jag önskar att fler män ska våldtas, utan att färre kvinnor ska råka ut för det. Att även 99.9% av alla som skrivit elakt och kraftigt skrikit emot min text är män gör ju ingenting bättre.

Har du ens blivit våldtagen? Varför tog du emot en drink när du hade pojkvän? Ta av dig offerkoftan! Du var otrogen! 

Alla frågor/påhopp av denna sort gör det så smärtsamt tydligt att vi inte lever i ett jämställt samhälle. Jag, som i ett blogginlägg till mina läsare, berättar om en hemsk upplevelse som har gjort SÅ stor skada långt efteråt, ska inte bli ifrågasatt eller förminskad. Att personer känner sig hotade av min text och måste skriva om min historia för att må bra själva är ett tecken på att något inte står rätt till.

Började läsa mer i kommentarerna men började som vanligt må fysiskt illa av hur många där ute som inte ens vet vad feminism och jämställdhet är. Personer som inte ens försöker se strukturerna i samhället och som inte bryr sig. De finns också de som kanske håller med lite om att allt inte står rätt till men låter andra göra jobbet eftersom de själva inte orkar. Jag kommer inte orka vara en lärare inom ämnet feminism här. Det går liksom googla eller allra helst, plugga för att lära sig den mest fundamentala informationen. Sen gäller det att börja vara lite kritisk i sitt vardagliga liv, jag kan ge er några exempel ur mitt:

– När vi var på återvinningscentralen och vi hade en lånad släp som jag skulle stänga. Eftersom den var okänd för mig och inte min, vågade jag inte bara smälla igen den utan stod en stund och försökte klura ut hur den enklast skulle manövreras. Inom 30 sekunder kom en man fram, sa ”Går det dåligt för dig?” och stängde släpen framför mina ögon. Hur ska vi kvinnor lära oss ”manliga sysslor” om vi aldrig får chansen och alltid anses hjälplösa?

– När personer raljerar över att de minsann inte har tänkt kalla sina barn för HEN!  Ehhh, nej, det behöver du inte göra. Hatar du ordet hen? GÖR DET, men tvinga inte alla att göra det! Cissi Wallin skrev det så bra i sin blogg:

”åh vad jag är less på den här retoriken. Visa mig EN enda männska som på allvar vill att folk ska kalla varann hen på löpande band, göra samhället könsneutralt, AVKÖNAT… ? När ska det gå in att hen bara är ett jäkla pronomen?? Ett ord! Ett extra ord bland många redan existerande ord som beskriver någon utan att berätta om könet (förälder, syskon, kompis, lärare…). Det är inte farligare än så. Och det finns ingen hemlig lobbyism som försöker få svenska kvinnor och män att sluta vara feminina eller maskulina utifrån olika trender och ideal. Jag lovar! När folk snackar om ”jämställdhetshysteri” fattar jag ingenting. 

När kvinnor fortfarande tjänar sämre än män för exakt likadant arbete?
När kvinnor misshandlas, våldtas och mördas (av män) på regelbunden basis runtom i hela landet?

När unga män som sticker ut från normen hotas och hatas, till och med till självmord?

När främsta dödsorsaken bland en stor grupp män är just självmord?

När pojkar halkar efter i skolan medan var femte sjuårig flicka vill banta… ?

Hur, HUR kan man då uppleva att kampen för jämställdhet har gått ”överstyr”, blivit en ”hysteri”? Lever man under en sten? Så obegripligt ovettigt.”

– När jag och många andra beskriver kvinnor efter utseende och män efter vilken bil de har eller vart de jobbar

– När jag som frisör hade (overkligt) många kunder som egentligen ville ha kort hår men inte ”fick” för deras män eftersom en kvinna ska ha långt hår

– När alla ska envisas med att säga att flickor är söta och pojkar tuffa

Det finns oändligt många tillfällen i vardagen då vi faktiskt kan göra små, aktiva val. Inte gå fram och hjälpa någon med en släp direkt, kanske vänta och känna in situationen? Säga till personen som studsar fram och hjälper den ”lilla gumman” att det kanske var lite onödigt eftersom jag faktiskt ville klura ut det själv.

Kanske påpeka för någon som ödslar sin energi åt att vara fly förbannad på ordet hen att HEN inte behöver använda det och att du själv kanske hatar ordet magmun och vägrar använda det? Kanske till och med förklara vad ordet betyder och hur det verkligen används (alltså inte som ett namn) och sen fråga personen igen om det var värt att hetsa upp sig över.

Säga till personer som kommenterar folks utseenden till höger och vänster, det är faktiskt absolut oviktigt att prata om.

Säga till någon som verkligen vill ha kort hår att klippa kort och om dennes man vill göra slut är han kanske inget catch.

Kom gärna med fler exempel på hur vi kan göra små förändringar i våra hjärnor och på så sätt ändra nervbanorna!

Bild från superduperkvinnan hej hej vardag