ELISABETH

Det går inte ihop

Jag fortsätter att fundera, fundera och fundera. Jag tänker på veckan som varit och vad det har betytt för mig.

Jag hade inte räknat med att mitt inlägg skulle nå så många och jag siktade inte på det heller. Jag skrev det för mitt ”gäng”, som jag känt mig trygg med här på bloggen och när det nådde ut till så många fler hände ju så klart något. ÄNNU fler härliga människor hittade hit och lämnade kommentarer och så alla dessa elakingar. Ni har kanske läst vissa kommentarer men många har jag också helt enkelt inte godkänt, eftersom de inte kom med någon konstruktiv kritik, bara ord som gjorde ont.

Inläggen före handlar om Åke, renovering, Leif och innehåller en massa bilder av en gullig bebis och kontrasterna mellan MIN gulliga, oskyldiga bebis och onda människors sårande kommentarer är alldeles för stor. Ni skriver att ni vill att bloggen ska fortsätta som vanligt men jag är inte som vanligt längre. Jag vet inte hur jag känner kring att vara personen som är så otroligt privat och som luftar alla mina inre tankar och filmar mitt barn hela tiden, när jag har fått en hint av ondskan som finns där ute.

Jag är avgrundsdjupt ledsen och förbannad för att det känns lika radikalt att skriva om jämställdhet och feminism som om terrorism. Att jag börjar vara rädd för att vara ute bland folk, även här i Burträsk, eftersom jag inte vet vem det är som anonymt skrivit elakt till mig. Jag börjar undvika folksamlingar och ögonkontakt. Jag känner mig ännu mer beskyddande mot Åke än tidigare.

Åke då! Vill jag utsätta honom för det här?

Då finns det då två möjligheter: Fortsätta som vanligt. Skriva lite allvarliga texter ibland, blandat med tokerier och vardagsbetraktelser. På något sätt känna att nu har jag då gjort mitt i den här frågan och nu kan jag lugnt lämna över facklan till någon annan. Känns inte aktuellt.

Börja engagera mig mer och bekämpa troll och orättvisor och då bli lite mindre privat på bloggen/Instagram. Vet inte hur det känns heller.

De vanligaste kommentarerna jag får nu är: ”Kör på som vanligt, du är så härligt ärlig och vågar skriva om saker som ingen annan tar upp.” och ”Så modig du är som vågar berätta och stå upp i kampen!” Två fina kommentarer och något jag blir väldigt glad över att höra MEN jag kan inte låta bli att undra, eftersom så många skriver det, vad gör ni då? Vad ska vi som kallar oss feminister göra?  Ska jag liksom vara ”den vanliga Elisabeth” och sen också köra på med min nytända eld inombords och stå ut med all skit OCH samtidigt försöka fungera i livet utanför? Ska jag både vara öppen, ärlig, privat, personlig och modig för att det uppskattas av så många?

Jag vet inte längre. Som jag skriver och säger hela tiden, jag älskar er så mycket och jag älskar att ha er med mig men just nu känner jag att när jag tittar på Åkes oskyldiga lilla ansikte, kan jag inte längre försvara det faktum att jag utsätter honom för trollen också. Är det värt det? Vad ska jag göra? SNÄLLA, GE MIG EN LÖSNING!

 

Vill inte trampa någon på tårna med detta inlägg men jag känner mig ärligt talat helt villrådig just nu. Den mörka delen av internet har tagit sig in i min trygga blogg och fastän den kanske försvunnit nu, så kommer jag aldrig att glömma dess fula nuna och känslan det har gett mig.

Jag vill passa på att tacka för mailen som ramlar in, från er underbara personer som berättar om era vidriga erfarenheter och som ÄN EN GÅNG bevisar att det inte är jämställt någonstans än. Jag ska svara er när min energi finns, imorgon tänkte jag svara på de vanligaste frågorna från alla kommentarer, samt också berätta lite hur jag känner kring det här med att kommentera.

DSCN2268

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Kerstin

    Hm… Svårt. Men jag kan förstå känslan. Ge det tid. Det tror jag på. Känn dig fram. Tillslut så tror jag du hittar ditt sätt. I början kanske bara lite på ytan och senare väva in mer och mer av det som är just din blogg. För det är ju precis det som det är. DIN blogg. Du skriver precis vad du vill. Du utformar den efter vad du känner och vill för varje inlägg.
    Kram!

  2. M

    Hej! Har följt dig sen vecka för vecka då jag har en dotter några veckor yngre än Åke. Har fått så mycket tips och idéer från dig, en helt främmande människa. Tänk att man kan mötas, eller ja jag har ju mer bara mött dig ; ) såhär när man är vilse i mammadjungeln. Har även läst hur du den senaste tiden tänkt på hur du ska utveckla bloggen, bli större osv. Kanske räcker det att du har en blogg för din egen skull, som en dagbok, som ett dokument av en tid i ditt liv. Vi som följer följer dig just för att du är en vanlig människa och inte en fejkad stor bloggerska som skriver för reklam. Självklart ska du skriva viktiga ä, starka inlägg också om du vill och utveckla bloggen mer om du vill, absolut. Men tänk vilken grej du gjort ändå. Även om det bara skulle vara ett par stycken som följer dig så påverkar du främmande människors liv. Du hjälper oss i vardagen som nybliven mamma med dina tankar och frågor som diskuteras i kommentarerna. Hitta något annat som driver dig och lägg inte framtidens visioner i bloggen, utan ha den som en vän. Karriär och självförverkligande kan du söka på annat håll. Du hittar det alldeles säkert.
    Bloggar inte själv så ska väl egentligen inte uttala mig, men skulle bli ledsen om du slutade blogga. Stor kram!

  3. Linda

    Jag kommer sakna din blogg oerhört om du väljer att sluta MEN jag har full förståelse. Efter att ha fått barn så har livet fått en helt annan innebörd och betydelse. Man har inte längre bara sig själv att tänka på. Tycker du är stark som ens vågar gå ut och berätta de vidriga du varit med om. Helt säker på att de beslut du tar kommer att vara de ända rätta!

    1. elisabethlindroth

      Gulliga du! Kommer inte att sluta, måste bara fundera hur jag ska få det att fungera utan att Åke tar skada. Som du säger, livet är inte bara jag nu! 🙂

  4. Ella

    Jag blir så arg och ledsen och ”upplyst” på samma gång. Att trollen (männen) försöker sätta ” lilla damen” på plats och lyckas (nästan? Hoppas för mitt liv inte!) tysta dig, få dig att tveka om du ska ta den plats du har rätt till, dessutom på din egen blogg. Det visar att jämställdheten är åt helvete hela tiden, överallt. Jag kan ju bara föreställa mig vilka vidrigheter du får till dig, och jag förstår att du känner som du gör. I min lilla värld känner jag nog en gnutta likadant när jag tvekar (och många gånger undviker) att dela ämnen, på facebook, som trampar anti-feministerna/grottmännen (varför har jag ens kvar dessa på min sk vänlista!?) på tårna. Fy fan för matchokulturen.
    Jag hoppas verkligen att vi får fortsätta se och följa dig och dina grabbar. Kram kram kram!

  5. Karin

    Jag blir så arg och ledsen att det ska finnas människor som får dig att känna såhär! Jag är så dålig att formulera mig så det jag vill säga att oavsett vad du gör och hur du väljer så kommer jag fortsätta läsa din blogg för du är fantastisk och så otroligt klok! 🙂

    Glöm inte att du är fantastisk! :*

  6. K

    Den enda ”lösningen” är att aldrig besvara eller publicera elaka mail eller kommentarer. Om du gör det till en stenhård regel för dig själv så kommer dessa troll att ge sig av. I alla fall majoriteten av dom, det är min erfarenhet. När dom inte får något syre till sin eld så falnar den till slut. Sen behöver du hitta en bra nivå på ditt skrivande så att det känns personligt men inte utelämnande. Kanske vore det en idé att du skriver i mer generella termer om feminism och politiska frågor? Då blir det mindre chans för trollen att komma med riktigt personliga påhopp. Sen kan du vara personlig och specifik när det gäller ämnen som känns lite mer ”trygga” för dig? Jag vet inte om det är något bra förslag, bara en tanke! Hur som helst så vill jag bara säga att jag verkligen gillar dig och din blogg. Och jag blir så ledsen när jag läser om allt som du utsatts för. Vi människor behöver verkligen bli bättre på att visa respekt. Respekt för andras kroppar, själar, åsikter, sexuella läggningar, religioner, härkomster, kulturer, intressen osv. Tänk hur annorlunda världen skulle vara om vi valde att lyfta och peppa varandra och att ge varandra rikligt med utrymme för att få vara dom unika individer som vi är.
    Varma kramar!!

  7. SpeLinnea

    Nä, du behöver inte alltid vara modig i alla lägen, speciellt inte i dessa. ”Ta inte åt dig” som nån säkert skrivit, det är ju det att det inte är så jäkla lätt. Alls. Det är det enda man minns, trots mängder av positiva kommentarer så kommer nån liten nagel i ögat som förstör. Denna nagel som växt till sig rejält för dig i detta läget. Ingenting är ditt fel! Det är helt okej och otroligt förstående om man blir svag och bräcklig över nåt sånt här.

    Jag tänker att eftersom du har din blogg på en portal torde väl loppi kunna hjälpa dig att moderera kommentarer? Skjutsa ut de jävla trollen till papperskorgen dit de hör hemma. Har en väldigt liten blogg men får också män som vill förstöra så ini helvete. Jag godkänner och bemöter det inte längre, bara blockar deras mail och njuter av tanken att jag för evigt slipper deras fula trynen hos min blogg.

    För det är ju det, DIN blogg, DINA villkor, DITT liv!

    Många kramar till dig,

    1. elisabethlindroth

      Tack för kommentar och pepp, som vanligt! Jag antar att jag måste bli lite mer hårdhudad om jag ska palla denna branschen! Fastän jag inte godkänner så hinner jag ju se kommentarerna och kommentarerna som kommer sen när personerna är ännu arga för att deras kommentar inte publicerats. Går liksom inte o-läsa. Sen när det är en bebis med i bilden är jag inte längre lika tuff, det är ju även hans liv som hamnar bland gamarna! Kram!

  8. Katta

    Har också tidigare haft ett inlägg som nådde längre än jag trodde (inte ens i närheten av ditt men ändå) – och ibland kan jag bli lite osäker på hur mycket man ska våga skriva eller inte. Bara det att Sara nämnde att en kund på hennes jobb (en äldre karl) hade sett henne på min blogg eftersom nån han kände följde min blogg (?!)….. Det var en stammis typ på hennes jobb. Å han hade läst inlägg från många år tillbaka. Det gjorde typ mig rädd. Så förstår lite hur det kan kännas (har fått några skumma kommentarer genom åren också) och jag känner samma inför Millie. Tyvärr kan jag inte ge dig något svar – men jag hoppas du kan komma fram till ett själv. Hoppas du känner i allt att vi är många som stöttar dig också. Och angående folk på byn – många har skrivit otrevliga saker till mig på fb men på byn vågar de inte ens hälsa. Många är så vågliga på nätet men inte i verkligheten… Lycka till med ditt beslut! ❤️

    1. elisabethlindroth

      Väldigt många är så mycket tuffare på nätet, ja! Leif sa det också, att även snälla kommentarer är vi ju bättre på att skriva än säga och det är lite synd! Kram!

  9. Malin L

    ta den tid du behöver och fundera, känn ingen press att blogga/instagramma under tiden. Gör det som känns bäst för dig och din familj. Kram ❤️

  10. Maria "Mawiia"

    Åh nej åh nej åh nej 🙁 jäkla skit.
    Jag önskar att du inte ens lite skulle behöva ångra att du nått ut till så många. Men jag förstår också att du gör det. Inte för att det är dåligt att nå ut med ett budskap, utan för att idioter slinker emellan och förintar det goda som skulle bli resultatet av det. Det är inte okej att ge sig på folk på det viset som dessa troll gör! Och ska man fortsätta slåss mot dem genom att fortsätta riskera tryggheten? Vill heller inte att du ska ha dåligt samvete över att inte orka. Kanske kan det stärka dig att vi är så många som backar dig och hejar, kanske är det bara för överväldigande och jobbigt. Hursomhelst får trollen inte vinna genom att du blir uppäten av allt de gör. Fortsätter du skriva osv så behöver du något filter som gör att de inte får plats här eller i ditt liv. Fortsätter du inte skriva så måste det filtret också finnas. Den nya Elisabeth är ej troll-mat. Fuck dom. Vi (talar utifrån mig själv men tror andra är på samma bana) kräver inte av dig att du ska vara stark åt andra, snälla kräv inte det av dig själv heller! Det är bara en bonus för oss att du gett oss jäklaranamma!!
    Åh vill skriva massor till dig men jag får inte ut rätt formuleringar, blir så flummigt.
    Jag vill iallafall bara att du ska veta att jag förstår, hur du än väljer att göra med detta. KRAM

    1. elisabethlindroth

      Åh, fina du! Blir så glad av din kommentar! Ska hitta nån lösning, tror bara det krävs lite mental vila och en enorm godispåse! 🙂 Kram!

  11. Lilly

    Hej, ”snubblade” in här helt av en slump, genom ditt säkert numer ”kända” inlägg, som jag missat helt bland ”mina egna vänner” på fb. Men till saken ☺️, för det första vill jag ju som så många andra ge dig min ”omtanke” och Jaa, ja vet inte, ilska som man känner, ej för män överlag med över denna händelse, att det FÅR förekomma, och hur lam poliserna är i sånt här till skillnad från annat,(min släkt bor i Umeå, å min mamma är därifrån, så mina morföräldrar är begravda där med, å för några år sedan då vi snabbt va till graven fick vi inbrott i bilen, en krossad ruta, alla väskor stulna, tillåme skötväskan, ringde polisen å TVÅ polisBilar kom, FYRA st poliser, Och En polishund!, för ett inbrott i en bil på en liten parkering vid kyrkogården som det även varnas att stå på.,), men att då få se hur kanske kollegor till dem som du hade kontakt med betett sig så vidrigt illa, å vara såå oengagerade, det känns så sjukt snedvridet alltså
    Men hur ”modig” och hur inspirerande och vältalig du än verkar va, å hur ”kul” det måste kännas att så många läser din blogg etc etc, så förstår jag dig, som mamma! För vore du ensam, alltså ej ha barn, och vuxna familjemedlemmar som kan ”försvara” sig själva, (om du förstår hur jag menar?, hoppas du förstår mig rätt☺️), men då kan ju ej ”hatet” riktas å skada de i din omgivning på samma sätt, även om det är lika obehagligt, vidrigt å känslan av otrygghet finns för dig på samma sätt, så är det ändå annat, å ja, du har ju fått erfara själv den ondska människan besitter, å dom som visar sitt anonyma hat till dig nu, kan nog lätt dra in din familj och barn med, men så som jag uppfattar de flesta ”troll”, så vågar dom bara ha de åsikter de har å skriva som dom gör när dom är skyddade bakom en skärm, men dock går det ju faktiskt att ta reda på vem/vilka det är som kommenterar, men tror ej att dom tänker på det, eller många av dom någonsin skulle våga göra något irl!, så med denna ”novell” till kommentar, hoppas jag att det får dig att lättare göra det som känns bäst för dig å ej för dina ”läsare”. Å klarar du av att sålla och/eller läsa sånt som även rör dina nära och kära, å antingen ta reda på IP adress till de värsta kommentarerna, å hoppas på att dom ej vågar nå irl, så tycker jag att du ska fortsätta skriva om det som får dig att må bra, å sen lägger sig hatet, för just detta såå delade inlägget kommer snart vara ”glömt”, hos dem som lever för att hata kram på dig ☺️❤️

    1. elisabethlindroth

      Hej Lilly! Tack för din kommentar, så kloka ord! Du har nog helt rätt, det har redan lagt sig faktiskt! Det är bara den EXTREMA beskyddarinstinkten som tar över när man har barn och känner sig ens lite hotad. Jag vill ju fortsätta skriva om dessa saker och det är väl då säkert risk att det kommer fler troll ibland och det är frågan om jag tycker att det är värt att både skriva om detta ”kontroversiella” ämne och samtidigt vara så öppen med min bebis som jag varit. Jag älskar ju båda världarna men de känns svåra att kombinera. Kram!

  12. Linnea

    Jag kommer att sakna dig oerhört mycket om du väljer att ta ett steg tillbaka med det privata i bloggen, men samtidigt förstår jag längst in i hjärtat om du väljer att göra det. Jag blir så ledsen och arg för din skull att du behövt utså elakheter, bara på grund av att du vågat berätta om din hemska berättelse. Samtidigt känner jag, som blivande mamma, att det absolut finns en gräns för vad en orkar utså när det finns en risk att ens barn också utsätts. Var den gränsen går vet bara du, och jag respekterar ditt val hur du än väljer. Du är modig och stark, men i en jämställd värld borde det inte anses modigt eller stark att tala sanning om orättvisor och hemskheter, det borde bara vara självklart. Det finns en lång väg att gå, men det är en väg värd att vandra. Kärlek till dig och din fina familj! Från din syster i hjärtat.

    1. elisabethlindroth

      Hej min hjärtesyster! Så fin kommentar och så glad jag blir att ha dig i min närhet! Kommer nog inte palla att sluta blogga som jag gjort men jag måste bara hitta ett sätt att göra det så att det inte känns för utelämnande och utmattande! Stor kram till dig och din lilla bebismage!