ELISABETH

Nu är det dags för första inlägget från en gästbloggare! Fick flera superbra mail av er då jag efterlyste det så det kommer upp fler inlägg vad det lider, jag kommer att kontakta er  när det är dags!

Idag börjar vi med ett inlägg från Anna, som berättar om deras långa väg mot en bebis, med hjälp av IVF. Tack snälla för att du delar med dig och lyfter på locket kring detta ämne, så viktigt och bra!

Gästblogg: IVF

Jag heter Anna, är 29 år, gift och har idag Melvin på 4 månader. Lyckan var total när Melvin föddes och jag och min man njuter verkligen av vår lilla trollunge. Det är precis så han ser ut vår lilla son, som ett penntroll med håret rakt upp i en brun tuppkam : )

Men det var inte självklart för oss att vi skulle bli föräldrar. Även fast det var vår största dröm så var inte biologin med på våra planer.

Man tar lätt för givet att barn ska bli till direkt när man bestämmer sig för att börja försöka och att graviditeten ska resultera i en frisk bebis. Men så är inte fallet för alla och tyvärr är det vanligare än vad man tror att par är ofrivilligt barnlösa! Dessutom är det inte mest äldre par man möter i detta, upplever jag, utan par i 20-30 årsåldern! När man öppnar upp sig för andra par så har jag och min man märkt hur vanligt detta problem är och det trodde jag inte. Jag var inte alls beredd på det, trodde det bara var vår otroliga otur. Och jag tror det beror på att vi inte pratar om våra problem. Och jag kan tycka att det är viktigt att dela med sig av detta. Såklart förstår jag om man inte orkar det och vi har delvis vart en av dessa par. De som känner oss vet om det men långt ifrån alla. Men jag hoppas att jag med detta inlägg kanske kan ge stöd åt andra i samma sits och kanske också hjälpa till å informera i hur man kan gå tillväga om man inte lyckats bli gravid.

Jag och min man bestämde oss sommaren 2010 att vi ville börja försöka bli gravida. Vi skulle sluta skydda oss och hände det så hände det. Tiden gick utan resultat. Vi tänkte väl inte så mycket på det just då men efter några månader började vi mer aktivt försöka och det blev till ett jobb, ett väldigt tråkigt sådant! Det gick på rutin och började smått att tära på oss. Vi försökte fokusera på annat för att glömma barn ett tag. Vi flyttade bland annat utomlands och bodde 1,5 år i London. Där fick jag ett missfall vilket var så tufft. Visserligen hade jag inte ens vetat om att jag var gravid och det tyckte jag ändå på ett sätt var skönt så att vi hade sluppit få upp våra förhoppningar. Men när detta hände så kände vi att vi var tvugna att börja göra något åt saken. Det först här som vi verkligen började inse att allt inte stod rätt till eftersom vi hade försökt i 3 år. Vi tog kontakt med en fertilitetsklinik i London för att ta tester på oss. De märkte inget annorlunda med mig men sa att min mans sperma var långsam. I den här vevan flyttade vi hem till Sverige igen och skulle fortsätta utredning i Uppsala där vi är ifrån.

Vi valde att kontakta Linnékliniken som ligger bakom Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag hade hört väldigt gott om den kliniken från en bekant. Läkarna där är så otroligt duktiga och är en av de ledande inom IVF inom Europa. Vi bokade en tid hos dem och när man gör det dröjer det ofta runt 4-6 beckor innan man får komma på ett första besök. Då tar de massa prover och undersöker kvinnan. Då betalar man 600kr för båda. Vi fick beskedet av läkarna att det inte var något ”fel” på varken mig eller min man, hans spermier var i toppskick och var inte alls långsamma som de sagt i London. Eftersom vi försökt så länge utan resultat så rekommenderade de att vi skulle prova IVF-behandling. Antingen hade vi kunnat direkt boka in behandlingen hos dem men hade då fått betala 56000kr för 3 äggutplock. Eller så gör man som vi gjorde som jag ska berätta för er nu för det resulterade i att vi fick det gratis. och jag tror många kanske inte vet hur man då ska gå tillväga eller att man ens kan få det gratis utan att det ska behöva ta så lång tid.

Vi bad läkaren på Linnékliniken skicka en remiss till ett sjukhus som gör IVF:er. Vi bodde vid tillfället i Hallstavik hos min syster och tillhörde därför Stockholm. Därför skickades vår remiss till ett sjukhus där. Då ställer man sig i kö för en IVF hos dem, men detta kan dröja ca 1,5 år innan man får hjälp där. Det man då gör är att man ringer Vårdkanslikontoret och berättar att man vill utnyttja sin 3 månaders vårdgaranti. Man kan då även önska vilken klinik man vill komma till. Vi önskade då såklart Linnékliniken och 2 veckor senare fick vi en tid där för att få all info och börja med mediciner. På detta gratisförsök får man 3 äggutplock, så man får ganska många chanser beroende på hur många befruktade ägg man får från varje äggutplock och gratis!

Det som däremot kostar är medicinerna men man betalar ju bara upp till den summa tills man får frikort på Apoteket (har glömt summan, kan det vara 2000kr?)

Sedan började vår resa med mediciner, spermaprov, många gynundersökningar, sprutor och labb. Vår första återinsättning av ägg gjorde vi i Januari 2014 men denna misslyckades. Väl tillbaka i Mars satte vi tillbaka ett nytt ägg också från första äggutplocket men resterande ägg var tvungna att kastas och ägget de satt in misslyckades också. Jag mådde skit under den här tiden, det tärde så hårt på mig och vårt förhållande. Jag orkade inte längre försöka vara ”fröken duktig” med tränig och kost och ingen alkohol policy som jag under de andra IVF:erna hållt (självklart inte när ägget satts tillbaka). Jag tränade mindre, åt vad jag kände för och unnade mig en eller två (eller ganska många mer : )) Sangriakvällar med BFF. Hur mycket jag än hatar att skriva detta för hatade att höra det från alla när vi försdökte så hjälpte det så mycket för oss att jag började slappna av! Det är verkligen frustrerande att höra de orden ”slappna bara av så släpper det ska du se” men tyvärr stämmer det ju för när vi kom tillbaka för vårt 3:e IVF försök så hade jag hela 18 ägg under utplocket!!! 12 av dem blev befruktade och efter 5 dagar i labbet hade vi 4 guldägg som vi satte in ett av. Och då ÄNTLIGEN fick vi ett plus på stickan!!! <3

Vilken lycka det var och vi var nog i chock! Sedan började 9 månader av rädsla men allt gick som tur bra och Melvin är det bästa som hänt oss. Jag är så oerhört tacksam att få vara mamma även om det såklart är väldigt tufft ocvh utmanande ibland : ) Men jag är så extremt tacksam för att IVF-behandling finns och för att Linnékliniken hjälpte oss. Jag kan verkligen varmt rekkommenderta dem och man kan önska dem vart i Sverige man än bor. Jag hoppas att jag kanske hjälpt någon där ute med det här inlägget och jag tackar Elisabeth som lånat ut sin plattform för detta. Jag hoppas alla ni som vill bli föräldrar ska få uppleva det!

Kika gärna in på min blogg och följ vår resa med barn på iinlondon.wordpress.com eller följ mig på instagram @annaiinlondon.