Igår när jag upprörd satt mig vid datorn och listade upp alla saker som skavde inom mig, var jag helt säker på att jag skulle få kommentarer av folk som ville anmäla mig till socialen. Tankarna jag tänker kan ju inte vara friska, jag håller på att bli galen, tänkte jag om och om igen. Nu har jag fått kring 70(!) kommentarer här på bloggen och nästan 30 på Instagram, alla från underbara människor som känner igen sig. Åh så glad jag blir (fast självklart önskar jag ju att ingen av oss skulle behöva känna så här)!
Jag vill träffa er alla, krama er och säga hur underbara ni är. Jag vill på något sätt få er att förstå hur otroligt glad och lättad jag blir av att ni är med mig och gör att jag aldrig känner mig ensam. Fy fan alltså, kärlek i överflöd är det!
Nu känns livet så mycket lättare. VI ÄR BÄST!
En sak till bara! Tydligen har det varit något lite knas med bildstorleken på bloggarna sedan Loppi gjorde om sin sajt och det är boven till varför det varit så segt att läsa den, särskilt via mobiler! Detta jobbas på för fullt och ska vara åtgärdat nästa vecka! GÖTT!
Det är skönt att veta att man inte är ensam, men jag blev ändå jättedeppig igår. Jag vill noga understryka att det inte på något sätt är ditt fel, men det blev så påtagligt på nåt sätt.
Och imorse kände jag hur det bara brast. När jag äntligen kokat kaffe och skulle sätta mig (på golvet) och dricka en kopp så har dom stora grabbarna druckit upp all mjölk till frukost. Jag kan bara inte dricka svart kaffe så det blev inget morgonkaffe. Jag har nog lite PMS också just nu så det kan ju ha med saken att göra 😉
Jag håller med dig! Jag blev lite nere igår också! Dels för att jag kände igen mig i alla kommentarer, och sitta och läsa om ”sina egna” hemska känslor var som att få en käftsmäll. Och dels för att vi är så många som känner på det här sätter, så sorgligt!
Men även om man inte önskar dågon detta så känns det otroligt skönt att veta att man inte är ensam.
…och jag vill ge DIG en stor kram för att du delar med dig!
Önskar jag hade haft en sådan fin blogg att läsa när vi fick vår dotter, för 2,5 år sedan.
Jag känner så mycket igen mig och känslorna kommer fortfarande över mig ibland. Men jag känner också att jag kommit över på ”andra sidan”. Känslan av att jag LYCKADES få bebisen att överleva! Det låter säkert konstigt, speciell för de som inte har barn kan jag tänka. Men under ganska lång tid var jag tveksam till om jag skulle klara av det stora ansvaret det ju är att ha fått en bebis.
Nu när jag fått henne att överleva gäller det att fortsätta försöka stötta och vägleda henne till en självständig och självsäker människa som tar sig för vad hon helst vill i livet. Inte helt enkelt, men vi gör ju vårt bästa, vi föräldrar
Kram fina du