Tack för alla bra och vettiga kommentarer på mitt inlägg igår! Ni verkar så jävla kloka hela högen!
Jag känner bara att jag vill lägga till ett par saker:
Jag skrev i början att jag inte dömde någon utan mer bara var genuint nyfiken, det står jag fast vid! Tvivlar inte en sekund på att ett barn som får höra att hen är vacker och söt hela sin uppväxt kommer att känna sig mindre älskad eller vara en sämre person!
Denna blogg använder jag mycket till att utveckla tankar, som börjar som små frön och sen får växa med hjälp av er. Alla ni som kommenterar verkar vara underbara föräldrar och därför ville jag mest bara höra hur ni resonerar kring detta.
Om jag ska tala bara för mig själv kring detta ämne vill jag säga att självklart säger vi att Åke är söt och fin, han är ju ett jäkla mästerverk! Det jag har tänkt jobba på är egentligen mest att lyfta hans egenskaper mer än hans utseende. De gånger jag nämner hans utseende, vill jag försöka att inte bara använda orden som lite tilldelats pojkar, typ att han ser tuff ut, utan att han är söt och gullig ibland också.
Flera gånger har jag träffat killar/män, som jag tyckt varit söta. Det har enligt mig varit en komplimang men personerna i fråga har ryggat tillbaka och i princip sagt: ”jag vill inte vara söt, jag vill vara cool!”. Vart tror ni att den reaktionen kommer från? Jo, att män inte fått vara söta under sin uppväxt.
Om en man och en kvinna på var sitt håll köper en bil av ungefär samma modell, en liten sort, är det mer okej att säga till kvinnan: ”vilken gullig liten bil!” än det är till mannen. Trust me, jag har testat. Varför är det inte okej för en man att ha en gullig bil?
Det är precis dessa fack jag vill försöka hålla Åke utanför. Ge honom komplimanger för allt så klart, jag är ingen robot, och Åke är bäst i världen i mina ögon men tänka på vilka ord jag väljer.
Under min uppväxt och även senare har jag alltid fått höra från folk i min omgivning hur söt och gullig jag varit. Jag har fått fördomar kastade mot mig på grund av att jag sett så gullig och liten ut och därför borde bete mig på ett visst sätt. Självklart menade dessa personer inget illa men jag har alltid känt mig begränsad av att bli kallad gullig, då det bubblar runt tusentals känslor, tankar och egenskaper bakom mitt ” gulliga” skal, och det är de sakerna som är jag, den jag är. Resten är ju bara ett skal.
Ursäkta dålig webkamerabild men klockan är 11 och jag har inte ätit frukost än.
Jo, nog är vi präglade av den tid vi lever i… Men bättre att säga något positivt och uppmuntrande öht än ingenting till varandra! Förr i tiden var det nog snålt med beröm och det är så deprimerande! Karlarna får lära sig att bli uppskattade för att de är snygga, vackra, sexiga, härliga, gulliga, söta och vi kvinnor får lära oss at ta emot uppskattning för Allt vi är och Allt vi gör! Kanske skulle det behövas en ”kurs” i att ge och ta emot beröm/uppskattning redan i skolan!?
Alla människor behöver kunna det!
Kram! <3
Fast nu får ju inte kvinnor uppskattning för ”allt de är och allt de gör”. Kvinnor får uppskattning om de är normativt snygga. Och jag behöver då inte ta en kurs i hur jag ska bemöta en människa som värderar mitt utseende och förväntar sig ett tack.
En ganska intressant parallell till detta med killar som aldrig fått höra att de också minsann kan vara söta eller gulliga – första gången jag sa till min man att han är vacker stelnade han till och såg ..ja..nästan förskräckt ut! Det tycker jag också är så himla konstigt.. Att säga till någon att den är vacker är nog den finaste komplimangen i mina öron – det syftar på så otroligt mycket mer än bara utseende. Varför kan killar då bara vara stiliga?! Ja jösses.. Det här med genus känns nästan som ”the never ending story”.
Jag håller med om själva tanken, men tycker det blir konstigt när du säger att du inte vill uppmärksamma din sons utseende. Mäns utseende lyfts i stort sett aldrig i samhället. Medan en kvinna ofta beskrivs som ”vacker och smart” eller ”snygg – men snabb ändå!”(som att det ena utesluter det andra), beskrivs en man enbart som ”smart” eller ”snabb”. Därför tycker jag snarare att man BÖR uppmärksamma pojkars utseende, dels för att samhället ändå inte kommer göra det, men också för att flickor ska se att även pojkars utseende spelar roll för vuxenvärlden. Det bästa vore såklart att ingens utseende spelade roll, men så ser ju inte världen ut.
Att du inte vill att andra applicerar egenskaper som ”tuff” och ”hård” på din son känns rimligt. Jag tycker det är vidrigt hur människor glatt kallar flickor för söta prinsessor exempelvis. Barnet kommer ju inte bara få uppfattningen att utseende spelar roll, utan även få uppfattningen att det finns ett BÄTTRE utseende, såväl som beteende. Prinsessa för ett barn är ju lika med: en vit tjej med supersmal midja och långa ögonfransar, som alltid blir räddad av en prins. Samtidigt uppmuntras flickor att vara passiva även i lek(”ska du inte lägga pärlplattor/rita/göra armband?”) medan pojkar uppmuntras att ta för sig(leksaksvapen, låtsasslagsmål, trädklättring, ”POJKAR ÄR POJKAR”). Och att år 2015 stämpla någon som han/hon, med tillhörande egenskaper, baserat på vad den har mellan benen? Tröttsamt. Förlåt för ett helt blogginlägg, men blir så provocerad av folk.
Idag var jag hos en vän och hälsade på, hon har en son som är tre år. När jag skulle gå hem så säger jag hejdå goaste och gulligaste Johan, han blir då helt galen å säger att han minsann inte är gullig utan häftig och jag kunde inte göra annat än att tänka på dig. Jag tycker de är ett jättebra inlägg och man får sig en tankeställare.