För att vara übertydlig här; jag är inget proffs inom detta ämne, har ammat i endast tre månader och vill inte trampa någon på tårna eller låta som en drygis! Tanken med detta inlägg är att vi i kommentarsfältet ska disktuera, peppa och hjälpa varandra i denna labyrint av oro och förvirring.
När jag var gravid kunde jag inte ta in någon som helst information om amning. Jag var nämligen helt säker på att det inte skulle funka. Kan tänka mig att många känner så. Jag kunde helt enkelt inte se mig sitta där med en bebis vid mina bröst! Dels var bara tanken på att få ett barn helt galen och sen har jag aldrig sett mig som den moderliga typen och vågade verkligen inte hoppas att jag skulle ha så tur att mina små bröst skulle kunna ge näring åt någon annan.
Jag hade helt enkelt inte så höga förväntningar kring mig själv och mina moderliga egenskaper, så därför måste jag ändå säga att både det här att bli förälder och att amma har varit tusentals gånger bättre än jag vågade hoppas på.
Direkt efter förlossningen ska ju den nykläckta bebisen ammas typ direkt. Just då är man ju inte direkt superpigg och jag ville helst bara vända mig om och somna. All lustgas och chock hade nog också satt sina spår så jag minns inte den första gången så väl. Vi fick en amningsnapp i alla fall, då Åke inte riktigt fick något grepp och han fick i sig lite mat.
Första natten på BB tyckte jag var jobbig. Jag var så rädd för allt, visste inte ens hur jag skulle hålla honom och alla barnmorskor hade ju så klart olika knep och alla var bra men tillsammans gjorde dom att min hjärna var fullkomligt överhettad. En barnmorska sa att jag skulle kämpa, kämpa, kämpa för att inte behöva använda amningsnappen och att jag skulle hålla honom på ett visst sätt. Så natten då hon jobbade lyckades jag aldrig få honom att äta utan hennes hjälp. Jag ringde på klockan och hon la till Åke på ett sätt som jag kände att jag aldrig skulle klara själv och jag kände mig världelös som inte kunde göra det själv. Andra dagen sa barnmorskan jag hade under förlossningen att hon tyckte att jag skulle använda amningsnappen hela den dagen så att Åke skulle få i sig lite mat och att jag kunde slappna av. När jag nämnde det för andra barnmorskor fick jag ändå känslan av att det här med att använda amningsnapp inte alls var att föredra men den dagen lyckades jag amma hela dagen utan att ringa efter hjälp. Då växte äntligen mitt självförtroende.
Resterande tid på BB fick jag lära mig tvillingamma, liggamma och att jag skulle kämpa på för att undvika amingsnappen. Jag använde den ändå, i smyg. Jag kände att det var då både jag och Åke kunde slappna av och slapp be om hjälp hela tiden.
När vi kom hem från BB fortsatte jag med amningsnappen. Självklart försökte jag utan men upplevde att Åke inte fick grepp. När vi hade besök ville jag gärna gå undan för att inte visa att jag använde den, den fick mig att känna mig som att jag var lat och inte ”kunde” amma. Så himla knäppt så här i efterhand, så klart.
Efter någon vecka kunde Åke äta utan napp i början men när bröstet började vara lite mer tömt tappade han greppet och då använde jag den. Fördelen med att göra så var att jag aldrig upplevde smärtan som många andra råkat ut för. Visst, mina bröstvårtor var ömma och fnasiga första dagarna men aldrig så att jag led av det. Första tiden med amning var alltså inte så smärtsam fysiskt men stressig psykiskt.
Amningsnappen jag hade köpt kändes snabbt sliten, så jag bestämde mig för att köpa fler. Jag vågade inte gå in på apoteket här i Burträsk och göra det eftersom jag borde (enligt vem?) vid den tidpunkten ha fasat ut den fördömda nappen. Jag hörde saker som att Åke aldrig skulle kunna lära sig att få ett ordentligt grepp om jag använde den och att barnet får i sig för lite mat och för mycket luft med den. Tror egentligen inget av det är varken rätt eller fel, som ungefär allt i denna förvirrande babyvärld.
Hur som helst, jag tackade just då, med mitt sköra psyke, gudarna för internet och gick in på apotea.se (som för övrigt är så himla bra!) och sökte fram 2-pack amingsnapp. Tycker deras 2-pack MAM är bäst. I beskrivningen där står det då: MAM amningsnappar är ett amningshjälpmedel för kortvarigt bruk. När jag läste det sköljde skammen och skuldkänslorna över mig igen, Åke var ju nästan en månad och kunde fortfarande inte äta utan den? Eller var jag bara en superlat mamma som inte kämpade nog och tryckte in bröstvårtan längre in eller höll honom i ett annat grepp?
Här vill jag poängtera att man som nybliven mamma, förutom att man har ett överflöd av hormoner, i regel är otroligt osäker och tar åt sig av allt. Så känner i alla fall jag och många jag pratat med.
Jag klickade hem ett 2-pack under stor ångest och bestämde mig för att försöka kämpa mer för att slippa använda dom. På nätterna var det lönlöst, då var vi båda för trötta för att ens försöka men vissa gånger på dagarna lyckades jag. Då var jag så glad, det kändes som att jag först då ammade på riktigt och gav mitt barn mat på ett naturligt sätt. Återigen, hemsk tanke. Alla sätt är rätt! Så länge barnet får i sig mat av något slag!
Utan att jag tänkte på det behövdes nappen mindre och mindre ändå. På nätterna kunde Åke helt plötsligt få lättare grepp vid liggamning utan den och på dagarna behövdes den endast när han var lite mer trött och frustrerad. Så en dag kom jag på att den bara låg där på ett litet bord, alldeles ihoptorkad och jag kunde inte minnas sist den användes. Då var Åke nästan 3 månader. Nu har han inte behövt den på över 3 veckor och han får grepp om bröstvårtan typ innan den är inne i munnen. Ett jävla sug har han! Så i vårt fall har den absolut bara hjälpt oss båda.
Jag önskar bara att jag hade fått höra lite mer om detta fenomen innan jag fick barn, så jag hade sluppit känna mig så ensam och usel. Blev ”glad” när en i vår föräldragrupp också använde amningsnapp och också kunde sluta ganska nyligen, utan några problem!
Så, här är mitt tips till er som väntar barn eller planerar barn; FÖRSÖK(så svårt) att inte lyssna på vad alla säger. Ta åt er lite av alla tips ni får och använd det som känns bäst för dig och ditt barn. Det är BARA du som är proffs när det kommer till din bebis. Och känn dig ALDRIG dålig för att du inte gör exakt som någon annan, alla sätt är rätt.
Del två i detta enorma ämne kommer inom kort! Där berättar jag mer om hur ofta jag ammar, vart jag ammar, hur jag ammar, vilka plagg jag helst ammar i osv.osv.osv.
Kommentera gärna nu och berätta om era erfarenheter och kloka råd! Och fråga om det är något mer jag ska ta upp!
Tack alla för era kommentarer, så intressant att läsa! Fortsätt gärna!
TACK för detta inlägg! Ganska precis lika var det för mig med amningen, Ivar fick inte till nåt bra tag alls och var dessutom lite för tidigt (4 veckor) så han skulle äta var 3e timme dygnet runt, både amma + få ersättning på kopp första veckorna. Fick jättebra hjälp av personalen men vi fick bara inte till det! När amningsnappen väl kom på funkade det direkt, vilket kändes underbart men också skamfyllt, av någon sjukt dålig anledning. när jag fick frågan om jag ammade och om det gick bra svarade jag ”ja, jo men jag använder ju amningsnapp” det kändes nämligen inte som jag ammade ”på riktigt” med den, men Ivar åt med god aptit och gick upp i vikt som han skulle men ÄNDÅ detta onödiga skuldbeläggande på sig själv. Jag skämdes också när jag skulle sätta på nappen inför amning om det var någon annan än jag och maken i närheten, så dumt! Så onödigt!
Amningsnapp en var ett ovärderlig hjälpmedel för oss att få till en fungerande amning. Minns att jag blev så glad, och lugnad när jag såg i din blogg att du också använde nappen, kändes som jag var ensammast i världen om den där ”skämmiga” silikonmojängen 😉 Tycker mycket om att följa dig och Åke på insta, här i bloggen och på youtube såklart! Har följt med ända sen gvfv men aldrig kommenterat, förrän nu då 😉 Tack och kram! /Emma
Så fint att du delar med dig av dina erfarenheter! Jag hamnade i en liknande sits efter mkt strul och lite personal kom en barnmorska och hjälpte mig och Hugo, hon såg då att han inte öppnade munnen tillräckligt och sade ’detta kommer inte att gå av sig självt och man kan inte säga åt en nyfödd att öppna munnen mer vi testar med amningsnapp’ hon hämtade en och då funkade det direkt. Detta var 24 h efter förlossningen, hade önskat att vi fått hjälp tidigare. Men precis som du skriver var det andra barnmorskor som på en gång förmanade att vi skulle avvänja amningsnappen så fort som möjligt. Tycker i efterhand att det är nästan sjukt! Om man kämpat på i 24 h och det inte fungerar, ska man ändå ta bort det hjälpmedel som då gör Att det fungerar så fort som möjligt!?? Vi använde till slut nappen i ca 4 veckor men kände press att hela tiden börja avvänja bort den. Är nu gravid i vecka 38 med bebis nr 2 och har packat ner en amningsnapp i BB väskan. Märker vi att det inte fungerar efter några försök åker nappen fram, inte efter 24 h!
Amning, denna förvirrande djungel och minfält!
När lilla E kom upp på bröstet tog hon snabbt ett stort bra tag och jag andades lite naivt ut. När det gick mot andra dygnet blev hon tröttare och tröttare och mindre och mindre intresserad av bröstet. När jag la henne till bröstet sög hon lite, men tappade snabbt taget. Mina bröstvårtor visade sig inte ha ultimat form för amning och ju tröttare E blev, desto mindre angelägen blev hon att få till ett bra tag och suga. Det blev en ond cirkel. Det var så stressande och jag kände mig så usel (personalen på bb var dessutom varierande bra på att peppa…)! Jag och min man fick ställa klockan dygnet runt och försöka få lilla E att vakna till och vilja äta. Vi klädde av henne, vi tände upp i rummet, knådade och kittlade den lilla kroppen. Allt för att reta sugreflexerna. Ibland gav jag henne utpumpad mjölk på en liten tesked, för att se att hon fick i sig något. Tredje dygnet (som kändes som en evighet senare) träffade vi en underbar personal, L, som avdramatiserade alltihopa, lärde mig ”hamburgaregreppet” och lät mig prova amningsnapp. Halleluja, äntligen fick E ett ordentligt tag även när hon var trött och dessutom formades mina bröstvårtor lite av amningsnappen. Stressen minskade, men jag märkte att personalen var väldigt kluven kring användandet av amningsnapp. Några poängterade att det var bra att jag hittat en TILLFÄLLIG lösning. Personal L däremot sa att det var jättevanligt med amningsnapp, ”du märkte väl hur länge jag sprang omkring och letade innan jag kom in med den här till dig?! De är jämt upptagna! Jag använde själv amningsnapp i fyra månader innan det funkade utan för mig och min bebis. En del av mina kompisar har haft det hela amningsperioden!” Underbara människa, som fattade vikten av att avdramatisera! Amningsnappen blev som ett skyddsnät för mig och gjorde att jag vågade åka hem från bb. När mjölken väl rann till ordentligt hemma (och lilla E blev piggare) klarade jag mig utan nappen, med hamburgaregreppet och liggamning (och vetskapen att nappen fanns hemma, om jag behövde den). Nu, nästan två månader senare flyter det på jättebra, i olika ställningar. Jag och min bebis har tillsammans lärt oss hur man gör!
Men alltså, amningsnapp <3 Förstår inte varför det ska skuld- och skambeläggas. Enda nackdelen jag kan se är ju att det kan vara lite meckigt ibland, men det är ju en annan femma. Det viktigaste är ju att barnet får i sig mat!
Tänk vad mycket känslor som dyker upp när vi pratar om amning! Kloka ord om att var och en måste göra på sitt eget sätt! Att låta barnet hålla i ett finger brukar lugna ner en frustrerad baby och att lägga en tunn filt över babyns huvud för att ”boa in sig”, har fungerat för mig.
Jag minns med glädje hur mysigt det var att amma, när allt funkade! Att kunna sitta och läsa och bara slappna av medan barnet åt och sov om vartannat. Jag lät mina barn ligga och ”yumma” vid bröstet, dvs de gör sugrörelser men äter inget, oftast när de somnar. Så byta bröst efter en rap och äta lite, yumma lite, äta lite. Rytmen och längden varierade…. Skönt om man har lugn och ro och kan ta den tid det tar utan att själv bli frustrerad. På nätterna sov vi tillsammans och då fick barnen bröstet så fort de ”sa till” och så somnade jag om – så skönt! 🙂
En enda gång hade jag mjölkstockning på ena bröstet, men det gick över på två dygn och jag smorde, masserade och pressade ut lite mjölk för att lätta på trycket. Sedan kunde barnet ammas på båda brösten igen – en lättnad! 🙂
Kram! <3
Jag skulle nog testa mer utan om det blir nån fler gång bara för att jag tyckte det var så bökigt med nappen och att jag hade så problem att hålla Millie rätt osv.
Och jag känner igen mig i det du skriver. Jag hade ju också en vän som det gick så lätt för (jag kanske har sagt det till dig tidigare) som sa ”jag ska inte göra så att det blir så omständigt som för dig”….inte exakt så uttryckt men det sårade rejält då jag ansåg mig kämpa allt vad jag kunde. I slutändan slutade min vän amma efter 3 månader och jag ammade i 6…
Man ska göra det som känns rätt för en själv har jag lärt mig. Men det är inte så lätt att inse det där och då när det ”är så lätt för alla andra” eller ”det löns inte för det fungerar inte för någon annan jag känner”.
Min lilla fick ju RS och lunginflammation när hon var en dryg vecka. Så efter en vecka på barn så gick amningen hur bra som helst. För på isoleringen fanns bara att amma eller se tv. Som tur var blev lillan aldrig för trött för att amma så mjölkproduktionen avtog inte. Jag är så glad att det funkat bra denna gång (med Astrid slutade jag efter tre månader) för när man har två barn och den lilla blir hungrig har det varit så lätt att bara dra fram brösten istället för att alltid komma ihåg att ha med flaska, ersättning, tillgång till vatten osv. Och storasyster har varit så förstående att jag måste amma, vi pratade rätt så mycket om att få en bebis innan. Men jag hade dåligt samvete då att jag inte ”kämpade” mer med Astrid. Hon tog inte rätt grepp, gjorde ont osv…
Min mamma tipsade mig om att förbereda bröstvårtorna under graviditeten så fr.o.m v20 (då brösten börjat vara mindre ömma) så smorde och drog jag försiktigt i bröstvårtorna varje dag. Detta hjälpte faktiskt. Jag tyckte inte att amningsnapp var någon höjdare eftersom det var så meckigt och dessutom var passformen inte helt bra på mig. Min bebis var rätt så liten vid födseln och hade svårt att orka suga i sig tillräckligt med mjölk så räddningen för mig var bröstpumpen. Först fick han ligga vid mitt bröst så länge han orkade, sen gav jag urpumpad mjölk i en flaska tills han var mätt. Jag upplevde att pumpen avlastade brösten och dessutom underlättade bebisens grepp (bröstvårtorna formas ju lite tillfälligt av pumpen). När min son var två månader orkade han amma helt så då slutade jag komplettera.
Det är ju helt uppenbart att amning inte är vare sig enkelt eller självklart och det finns inget rätt eller fel. Det finns inte heller någon magisk lösning som fungerar för alla, utan man får pröva sig fram. Man får inte glömma att det inte behöver vara antingen eller. Man kan faktiskt kombinera amning med ersättning, om man vill. Jag läste i en bok att det räcker med 30ml bröstmjölk per dag för att bebisen ska få alla positiva effekter av amningen. Så de kvinnor som har lite mjölk (men som gärna vill amma) skulle ex kunna amma en stund på morgonen och ge ersättning resten av dagen. Det viktigaste är att vi kvinnor är snälla mot oss själva och inte ställer för höga krav på oss. Vi gör vårt bästa och det räcker alldeles utmärkt!
Härligt ämne! Min son är 3 månader nu och efter såriga bröstvårtor på bb köpte vi amningsnapp (himmelriket)! Använder det precis hela tiden och är så bekväm nu när de funkar så jag inte ens försöker utan
Ah detta ämne alltså! Återigen: så härligt av dig att ta upp detta viktiga! Jag fick inte amma direkt när Pella kom ut. Hon hamnade på Neonatalavd för att få hjälp med syresättning så hon blev sondmatad under första natten. Personalen och min sambo fick göra det för jag var jättenervös av hela situationen. Nästa dag när jag satt ensam på mitt rum på BB kom de och sa att min dotter var hungrig; jag skulle för första gången amma!!! Herregud alltså… Javisst fick hon tag och så men det fanns inte mycket att hämta i mina bröst så vi fick komplettera med ersättning. Och det skulle vi ge med ett slags kopp. Hursomhelst, när hon fick bo med mig på BB så fick inte min sambo stanna över natten (jävla dumma regler på Malmös BB). Så den natten var jag helt beroende av personalen. En av gångerna jag ringde efter dem på klockan så hade jag satt mig på sängkanten och redan lagt till Pella. Då fick jag skäll av barnmorskorna för att jag hade dålig sittställning ”SÅ kan du inte sitta!!! Du kommer få ont i ryggen”. Jag försökte säga att det minsann inte var så lätt att på egen hand sätta sig tillrätta i en sjukhussäng medan man har det allra dyrbaraste lilla bytet i famnen. De hörde inte och sa på sträng skånska (vi skåningar låter extra hårda när vi tillrättavisar) att jag MÅSTE HA VATTEN JUUU, för jag kommer ju bli JÄTTETÖRSTIG när jag ammar. Jaha??? Förlåt!? Ska aldrig mer göra er besvikna på den punkten. Vet ju nu i efterhand att de hade rätt i båda sakerna men komigen. Nybliven, ensam, livrädd mamma. Skulle va schysst med lite mjuk ton och lite pedagogik.
Jag fick ett bra tips inför amningen och det var att aldrig amma mer än 10 min på varje bröst i början. Hellre ofta och kortare stunder så att bröstvårtorna får en chans att återhämta sig lite emellan amningstillfällena. Det gjorde förbaskat ont de första dagarna och då tyckte jag att det var skönt att kunna kolla på klockan och veta att det handlar bara om en liten stund som jag ska stå ut. Efter några dagar gick allt jättebra och min bebis fick amma så länge han kände för det. (Nu kanske någon halshugger mej för detta tips på grund av att man får rådet att amma så ofta och så länge bebisen vill, den ska styra. Jag upplevde det dock skönt att ha kontroll över något som gällde min kropp i den förvirrade men lyckliga stunden det är att bli mamma)
Så bra att du tar upp detta! För oss funkade det hur bra som helst på en gång, kändes inget på bröstvårtorna och han fick jätte bra grepp på en gång. Sen har det ju varit perioder det krånglat ändå (bebis blir arg, bebis kollar på allt annat, bebis vill ej amma längre osv). MEN det känns så nyttigt att läsa om, för får vi fler barn kan det ju se helt annorlunda ut än vad det gjorde denna gång!
Känner igen, och dina tips till blivande mammor är så bra! Dottern min hade bra grepp från början men var en sk snabbätare, hade aldrig hört om detta och blev därför jätteorolig när hon bara åt 5-10 minuter och sen somnade. Jag kämpade på som bara den med att hålla henne vaken och äta längre. Alla jag kände hade ju haft barn som åt i evigheter. Barnmorskor och sköterskor sprang in titt som tätt och tittade och lyssnade och försökte stimulera. Tredje kvällen kom en barnundersköterska och sa typ: Vi har pratat (underförstått personalen) och kommit fram till att hon är en snabbätare. Hon får i sig massor med mat i några minuter, sen blir hon dåsig och somnar. Var SÅ skönt att få höra det. Sen hade jag ändå panik hemma, men det var mer känslan av att jag aldrig skulle kunna göra något mer för att jag var bunden vid att amma ofta, men det blev ju bättre efter några veckor när jag lärde känna henne bättre!
Tack för ett fint inlägg! Jag kände obehag inför bara tanken på att amma före min dotter föddes. Själv var lilltösen jätte ivrig från första stund och sög för brinnkära livet. Kommer inte ihåg om någon kollade hennes grepp då första gången, men redan första kvällen började jag få ont i bröstvårtorna och hade svårt att få till en bra position. Den första natten hämtades hon till mig då det var ”feeding time”, och jag, mannen och sköterskorna kämpade alla med att få till ett grepp som inte gjorde så fasligt ont. Nästa dag kändes helt hopplös och jag ville bara ge upp. En lactation consultant kom och tog en titt och tyckte allt såg bra ut. Men icke. Det gjorde så ont varje gång så jag tänkte börja gråta (var typ värre än förlossningen). Den andra kvällen bara fixade jag det inte mera. Sade till sköterskorna och utan ett knyst matade dom henne med ersättning hela natten. Nästa dag fortsatte min man att peppa mig och lade till henne varje gång hon sku ammas. Han hade läst på om olika grepp på förhand, kollade info videon på sjukhuset och lusläst pamfletten vi fick av lactation consultant tanten. Så nästföljande dagar tog han tag i bröstet och bebisen och liksom ”fixade ihop” dem varje gång det var dags. Och vips så funkade det!
Är så innerligt tacksam för att min man var den som tog ansvar, brösten liksom råkade nu bara sitta på mig. Är också väldigt glad över att i landet där jag bor (Singapore) är amning ingen grej. Du antingen ammar eller så ammar du inte. Visst rekommenderas amning, men det är inte ett laddat ämne vilket jag uppfattar det vara i Sverige. Tycker att inställningen här är skönt klinisk, ingen skuldbeläggs utan var och en fattar själv beslut om sina egna kroppsfunktioner. Nu ammar jag glatt tills min dotter är fyra månader, efter det skall jag tillbaka till jobbet och får se hur det blir.
Känner igen mig om nappen. Kände mig urusel med dom, dock upplevde jag aldrig att de på BB tyckte det var dåligt att jag använde dom. Dom peppade mig att använda dom, å att försöka fasa ut dom när vi fått till amningen. Försökte i två månader, men gick inte utan nappar, så jag bestämde mig för att helt enkelt acceptera att vi skulle använda napp. Men en dag när vi skulle amma (Fred var då tre månader) så provade jag, mest för att napparna låg på bordet och jag orkade inte hämta dom, å då helt plötsligt funkade det, å sen dess har det funkat!! Kände mig superdålig som använde dom! Men det är ju helt fel! Är dock glad att vi slutat, men det är för att jag tyckte det var lite bökigt att använda dom, å att komma ihåg att ta med dom!
Kram på hela familjen!
Jag hade väldigt ömma bröstvårtor de första veckorna och köpte en massa amningsnappar i hopp om att de skulle hjälpa. Provade olika storlekar och märken men det lyckades aldrig. Jag fick inte på dem! Kände mig helt värdelös som människa eftersom det just då verkade som att ”alla” använde amningsnapp och att ”ingen” hade liknande problem. Tänk så olika det kan vara! 🙂
Min dotter är snart 4 månader och nu känns det som att jag ammat hela mitt liv. Allt flyter på och det är jag tacksam för. Men de första 6 veckorna kände jag ett starkt fysiskt obehag under hela amningen vilket i sin tur resulterade i att jag också psykiskt tyckte amningen var jobbig. Då fick jag mycket hjälp av Amningshjälpens grupp på Facebook – den är fantastisk. Amningshjälpen är över huvud taget en fantastisk verksamhet som jag tycker att borde få mer synlighet på mvc och bb.
Vad är det med alla dessa jävla texter? Kortvarigt bruk why? Flaskmatat vår Åke med ersättning sen start och får ju läsa härliga texter på alla ersättningspaket 😉 Trots att jag valde flaskmatning innan förlossning och trodde jag var rustad inför åsikter kring matning så har det varit jobbigt med folks tyckanden. Får liksom aktivt undvika diverse siter och kommentarsfält men det har börjar lätta 🙂
Det gär hade inget direkt med amning att görar men väl om matning av bebis.
Hej! Min son är 10 veckor och jag känner igen mig lite i vad du skriver. Jag provade att amma i några veckor men det funkade absolut inte för mig. Jag hade sinnessjukt ont och bävade för varje gång jag skulle amma, jag satt och grät, blev frustrerad och han också. Tillslut fick min mamma och min sambo hjälpa mig ta ett beslut som blev att sluta. Jag tyckte det va jättejobbigt att ta de beslutet och jag kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde mata mitt barn. Typ alla amnar väl???!! Kände mig skamsen i flera veckor och precis som du skriver, man läste dom där texterna på alla ersättningsförpackningar. Men nu till det mer glädjande, när jag väl började prata om det, att jag ger mitt barn ersättning, så är det så många i min närhet släkt osv som berättar att dom inte heller ammade eller provade amma men slutade. Att amma är det allra bästa, OM mamman och barnet mår bra av det!! Min son mår jättebra och jag mår bättre både fysiskt och psykiskt. Man gör det som funkar för en själv och ens barn 🙂
Oj vad jag känner igen mig. Kämpade med att få bort amningsnappen i tre månader och kände mig som en så dålig mamma som inte kunde få till det utan. Att min lilla kille dessutom hade en lite trög viktuppgång fick mig att ännu mer känna mig som en misslyckad mamma – min främsta uppgift skulle ju liksom va att ge honom den mat han behövde. Till slut kände jag bara att ”nä nu ger jag upp, ungen får väl använda nappen under hela amningsperioden”. Kort därefter släppte det och han fattade galoppen. Nu har vi snart ammat ett halvår och har inga planer på att sluta 🙂