Vårt tredje barn – ELISABETH

ELISABETH

Vårt tredje barn

Att förlora barn i magen är en upplevelse som inte går att beskriva. Fastän tiden går och härliga saker händer, så kommer jag aldrig någonsin komma över att två små personer faktiskt dött i min kropp. Jag kan, utan att anstränga mig, få fysiska minnen från de hemska dagarna, minnen som gör att jag omedvetet vrider ansiktet i en konstig grimas, som att jag plötsligt får ont någonstans. Det får jag också, jag får ont i hjärtat varje gång jag tänker på det. Händelsen är ständigt närvarande och kommer nog alltid finnas där som ett mörkt moln över mitt huvud, ibland väldigt nära och ibland så långt bort att det knappt syns.

Jag trodde i början av mitt sorgearbete att en ny graviditet skulle göra allt bra igen, att det liksom skulle sudda bort allt det onda. När jag så blev gravid uteblev glädjen. Första tolv veckorna var en sån vidrig tid av konstant ångest och efter mina upplevelser efter tvillingarna, en ännu större rädsla för blod som när som helst bara skulle kunna forsa ur mig. När så de tolv veckorna passerat kom ändå ingen glädje, bara en känsla av att det som växte i mig bara blev större och större, vilket också betydde att förlusten blev större och större. Jag var på alla plan förbi logiskt tänkande och var 99% säker på att jag aldrig skulle få föda ett levande barn.

När jag började känna rörelser kunde jag inte glädjas över det, eftersom jag var övertygad om att det var bebisens sista rörelser jag kände. Direkt det blev stilla var jag säker på att den var död. Under hela graviditeten trodde jag att Åke var död säkert tio gånger per dag. Många nätter låg jag bara vaken och stirrade i taket och tänkte på hur pinsamt(?) det skulle bli att misslyckas(?) igen. På något sätt var ju denna bebis den som skulle komma in och göra allt rätt och jag kände en sån jäkla press över att det var min uppgift att hålla den vid liv.

Varje besök hos barnmorskan var förenat med hjärtklappning och gråt i halsen. Varje gång det gick bra tänkte jag att nästa gång är gången det kommer gå dåligt. Jag skulle inte få ett barn, det skulle aldrig gå. Alla andra gravida skulle det ju självklart gå superbra för, det var ju inga problem! Åke följde kurvan helt perfekt, allt såg så bra ut som det kunde genom hela graviditeten men jag visste att jag inte skulle vara glad, för då skulle det bara göra ännu ondare sen när allt rasade.

Men Åke föddes till slut och redan som alldeles ny utanför livmodern skötte han sig exemplariskt. Han var lång och rätt tung och åt med god aptit. Han skrek inte så mycket och sov bra. Den där himlastormande kärleken som alla skriver om kände jag inte och det har jag också hört från många fler. Efter några dagar började jag ändå, motvilligt, känna att jag verkligen älskade denna lilla person. och för varje dag som gick blev det bara mer självklart.

Trots det kände jag att varje dag var lånad tid, Åke skulle inte stanna hos oss. Jag var så rädd för plötslig spädbarnsdöd eller att han skulle bli sjuk och kunde inte för mitt liv tänka mig att han skulle få bli äldre än någon månad. Jag höll tillbaka mycket av mina känslor för att skydda mig själv, för att slippa bli helt chockad när vi skulle förlora honom. Jag vågade aldrig säga att jag var lycklig eller att Åke var frisk, för då jinxade jag allt och då skulle han säkert dö under natten. Detta pågick under flera, flera månader och jag försökte hålla det utanför bloggen så gott det gick eftersom jag inte ens vågade skriva om det. Dessutom kändes det som att INGEN annan tänkte som jag och att jag kanske höll på att bli galen. Nu vet jag att så inte var fallet, utan att måååånga andra känt likadant.

Varje gång Åke sov, i vagnen, i vaggan eller på amningskudden var jag säker på att han inte andades. Jag sov i soffan i vardagsrummet i flera veckors tid för att ens kunna få någon sömn och långt efter det sov jag med öronproppar för att slippa ligga vaken och lyssna efter andetag. Jag vågade inte säga till Leif att jag älskade Åke och att livet kändes underbart eftersom jag inte ville känna alla känslor som bubblade inom mig. Jag sa aldrig till Åke att jag älskade honom, inte ens då vi var ensamma. Jag har nästan aldrig hört min röst säga meningar i stil med: “Jag är mamma” eller “Jag har ett barn”. Under de första månaderna var jag ständigt avundsjuk på alla som hade barn som var lite äldre, lite säkrare, i stället för att leva i nuet.

Första tiden som mamma minns jag tyvärr som en väldigt mörk och tung period, då jag bara gick och väntade på att mattan skulle ryckas bort under mina fötter och jag insåg då hur otroligt stor skada jag tagit av att förlora våra små tjejer. Hur svårt det är att unna sig själv att vara lycklig för att ju lyckligare en är, desto längre är fallet ner i sorgen igen.

En dag hade till slut Den Stora Kärleken nött ner alla murar inom mig och bara forsade ut ur alla mina porer och först då började jag känna lycka, på riktigt. Jag insåg också då hur mycket av första tiden med Åke jag förlorat till sorgen över den sista tiden med tvillingarna men samtidigt hade jag nog inget val. Som jag skrivit tidigare så försöker jag alltid, i den mån det går, låta mina känslor kännas och jag var tvungen att få vara så orolig, det var nog en del av mitt sorgearbete.

Älskade, älskade Åke! Den vackraste själen jag sett och med ögon som får hela världen att skina! Förlåt för att jag inte lät mig själv älska dig precis lika mycket som jag borde ha gjort under dina första månader i livet. Förlåt för att jag inte trodde på dig och att du skulle stanna hos oss.

Tack för att du fått mig att känna en sån genuin lycka och glädje och tack för att du gör så att mitt hjärta slår volter när du tittar på mig. Tack för att du väntat på mig och låtit mig sakta börja lita på mig själv och dig. Tack för för att du gjort mig modig och trygg. Tack för att just du kom till oss, det var värt varje sekund av oro. Tack för att du äntligen får mig att våga säga: Jag är mamma. Jag har ett barn.

TACK för sju månader av ett nytt liv, ett liv som började med dig.

IMG_2585Om du vill läsa om våra tvillingar finns alla texter samlade HÄR.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Jenny

    Känner igen mig i varje ord. Gjorde en sen abort i v. 20 pga svåra fosterskador som innebar att vår lilla flicka inte skulle överleva. När sonen sen kom tog det nästan ett år innan jag vågade släppa alla spärrar och började känna det där pirret i magen. Läste din historia och vill bara säga tack för att du delar. Det var precis vad jag saknade då för 4 år sen. Inte för att man önskar att det ska hända någon men kanske hade man känt sig lite mindre ensam och misslyckad. Själv har jag tyvärr fortfarande svårt att prata om det utan att skämmas.

  2. Mb

    Men herregud så fint skrivet. Ärligt. Bra. Pä riktigt bortom rosa fluffet.

    Du är verkligen bäst Elisabeth!

    Jag känner igen mig i mycket det du skriver. Jag fick missfall innan min 9månaders mycket tidigt men det var en smärtsam upplevelse med sjukhusbesök, abortpiller 2 gge o.sv…

    När jag blev gravid igen blev jag glad men SÅ rädd. Sambon blev glad men inte lika rädd. Jag pratade inte med honom de första 3 månaderna om det som växte i mig…rädd för jinx…rädd för att vara lycklig…var rädd även efter v 12 o var inne 2 ggr för jag ibte tyckte jag kändr rörelser….detta va i slutet av graviditeten. ..sen kom prinsen. Underbart o läskigt. Hade andningslarm länge. …först.vid 5-6 mån lugnande nog den hysteriskt rädda versionen av mig själv ner sig. Thanks god…..tyvärr tänker jag minst 1 gång per kväll – andas han?…vet inte hur jag ska få bort det riktigt…..

    Tack igen för dina fina inlägg.

    1. elisabethlindroth

      TACK! Alltså, så fin kommentar. Blir så glad att det finns så fina människor som dig, som tar sig tid att skriva till mig. 🙂 KRAM!

  3. Veronica

    Vilken vacker text, det liksom känns hela vägen in i hjärteroten. Som vanligt är du fantastisk och lyfter fram sånt som ingen vågar prata om. Jag har inte förlorat ett barn men känner igen det där totala mörkret den första tiden som mamma. Det där mörkret som tydligen är “helt normalt” för många (om det nu är så normalt, varför hade jag ingen aning om att det kunde inträffa?!). Det där mörkret som förtar lyckan och gör att jag så här på efterhand känner att jag har “slösat bort” den första tiden med min dotter. Fy tusan! Vilken tur att det gick över till slut och att jag som MAMMA (tycker ibland att det fortfarande känns helt sjukt att säga/skriva så!) till min snart 6 månader gamla dotter äntligen får vara glad och lycklig. Det är fantastiskt med dessa små människor! Och så härligt att den där känslan av obegränsad kärlek infann sig till slut. Tack för en fantastisk blogg Elisabeth! Du är så bra! 🙂

  4. Anna-Maria

    Precis som du skriver så är du långt ifrån ensam, jag har inte förlorat något barn men grät ändå alltid när jag skulle sova samtidigt som bebis under det första månaderna eftersom jag “visste” att han skulle dö.. Nu känner jag mig starkare och vågar tro att han kommer leva! Min fina älskade unge!

  5. Hanna

    Ja, jag känner då igen mig i VARJE ord. Att hela tiden gå och vänta på det värsta. Men jag har också kapitulerat i för den stora kärleken. Det gick inte att hålla emot lyckorusen. Jag är mamma! Och jag kommer älska Jack resten av mitt liv.

  6. Erica

    Så otroligt vacker, intensiv & plågad text som fick mig att börja gråta. Jag älskar att du kan dela med dig av ett sånt ämne som alla andra vill “sopa under mattan”. Det är fantastiskt och gör både mig, och så otroligt många andra väldigt stolta!

  7. Alexandra

    Så hemskt att läsa. Jag får ont i magen för jag känner igen mig så mycket. Hela första 15 veckorna gick jag och letade efter blod. Jag fick ett missfall som kroppen skötte själv ca 8 månader innan jag nu blev gravid igen.

    Sen var jag ute lugnare fram till ca vecka 25. Där kände jag i hela mig att något var fel. Där trodde jag, som du, att vårt barn var dött så fort jag inte kände en rörelse och det var ofta. Vi var inne på massor av kontroller, men ingen hittade några fel. Barmorskan sa att ni har nog bara ett stillsamt barn.

    Till slut sattes jag igång pga att jag inte klarade oron längre. När han kom ut skrek han en gång, En var det tyst.
    Det visade sig att min moderkaka hade börjat ge upp, han hade dött om han legat kvar i magen några dagar till. Som det var nu hade han blivit stressad av att få för dåligt med syre och näring. Så han hade bajsat i fostervattnet och det lyckades han andas in. Han fick inte luft.
    Han lever idag pga avancerade medicinska tekniker och skickliga läkare som lyckades återuppliva honom 3 gånger när han var nyfödd. Det hängde på en halvtimme att han fick leva i stället för att dö. Nu den 14 augusti blir han 6 månader.

    Long story, Men ville väl mest berätta att vi är fler som inte kunnat njuta fullt ut av varken graviditet eller första tiden med bebis pga all oro.

    1. elisabethlindroth

      HERREGUD vilken historia och vilket litet mirakel ni har! Är så glad för er skull, tack för att du delade med dig! KRAM!

  8. Beatrice - Sambo, förlovad och nybliven husägare. Väntar en efterlängtad liten skatt beräknad i november ♥

    Det gör så ont att läsa denna text. Så smärtsamt och så sorgligt.

    Jag är precis som du, så otroligt rädd hela tiden över att mattan ska ryckas bort under mina fötter. Rädd för att vara lycklig, rädd för att falla så långt ned när man redan har varit alldeles för långt ned ett flertal gånger förut utav andra orsaker. Rädd för att ta steget till att våga gå över den där tröskeln helt och hållet. Säger jag “för mycket” med min egna mun och med mina egna ord, så skulle lyckan mer bli svart på vitt, och det skulle vara ännu längre att falla på något vis. Jag ryser av bara tanken. Alla dessa hjärnspöken som förstör.

    Jag är så glad över att ni har fått er fantastiska och fina Åke. Ni är en sån fin familj och man känner sådan glädje av att se och höra ifrån er. Tack för att ni delar med er utav så mycket. KRAM!