ELISABETH

Klockan är 9 på morgonen och det är fredag. Ute är det varmt och klibbigt, luften luktar nästan bränt men samtidigt underbart. 

Efter några vakna timmar, lite frukost, hundrastning och småplockande är vi alla tillbaka i sängen.

Fönstret har stått öppet hela natten så sovrummet är ännu inte så varmt. Ljuset faller mjukt in över sängen och våra vita sängkläder. Alla sover utom jag.

En mjuk tass mot mitt ben, en stor hand att krama och en liten, naken och klibbig kropp som ligger tätt, tätt intill min. Hans hår är varmt och lite lockigt, hans andning tung och hans fötter ligger mot mina lår. 

Ibland hör jag en nöjd suck från en varm nos nere vid fotändan, en liten snarkning från ett skäggigt ansikte och utanför klipper någon sin gräsmatta. 

Sov när din bebis sover, säger de ju. Hur ska jag kunna sova nu, när detta är min absolut lyckligaste stund på dygnet och i livet? Varför slösa bort den med att sova?

Detta är en av de få gångerna då jag verkligen, innerligt känner att jag inte vill vara på något annat ställe än precis här. 

Här är slutet på min regnbåge och precis här ligger mina skatter, alla tre i samma säng. Och så jag då, med ett hjärta så överfullt av kärlek och tacksamhet att det nästan värker. 

Tack livet och tack till mina tre musketörer, mina följeslagare och familjemedlemmar. Jag älskar er och ni gör mig till den rikaste personen i världen!