Tvillingarna – livet efter – ELISABETH

ELISABETH

Tvillingarna – livet efter

Här kommer sista delen om vårt liv i samband med att våra tvillingar dog i magen. Vad som hände kan du läsa HÄR och en fin historia som kom ur det hela kan du läsa HÄR. Jag skulle verkligen uppskatta om ni delar dessa inlägg med andra, i era bloggar eller på Facebook. Vi behöver prata om det här mer!

5d0abfd4e6fbc9e4b55f23895d597279

Våra tvillingar föddes den 19/11 2013, på min namnsdag. Det tog ju så himla lång tid och först efter midnatt var allt klart, så vi stannade över natten och åkte sedan hem. Jag satt vid köksbordet och bara stirrade framför mig och var så trött att jag somnade sittande. Sakta haltade jag till sovrummet och sov flera timmar.

Dessa dagar är en enda stor dimma i mitt minne. Vi låg i sängen väldigt mycket, åt godis, grät, kramades och pussade på Ralf. En dag grät vi när det snöade eftersom vi insåg att våra tvillingar aldrig skulle få uppleva snö. Ett så sorgligt minne, då brast mitt hjärta. Vi kollade också efter resor, att åka iväg så fort som möjligt kändes väldigt nödvändigt just då. Helst hade vi velat åka till något varmt ställe med eftersom jag var nyförlöst och blödde kändes det inte så kul.

Vi hade fått en tid bokad hos en kurator, vilket jag tycker sköttes otroligt bra. Vi fick helt enkelt bara ett visitkort med en tid och åkte dit. Mer orkar man inte tänka på när man har sorg. Att gå till en kurator var verkligen superbra, inte bara för att få älta allt som hänt utan också för att verkligen få chansen att lyssna på vad Leif sa och kände. Det blev lite som en parterapi också. Vi gick dit flera gånger och det jag jobbade mest med var att jag kände mig så dålig som inte orkade jobba. Jag drev ju min egna frisörsalong och jobbade där själv, i ett samhälle där jag känner alla och alla hade hört vad som hade hänt.

Vår kurator förklarade det så klokt för mig, att Leif behöver ju bara komma tillbaka till sitt jobb en gång, träffa alla och sen är det klart medans för mig upprepas det varje gång jag träffar en ny kund. Jag var dessutom alldeles för bitter, ledsen och obekväm för att jobba direkt. Min kropp var mjuk och tom, inga kläder passade och jag tappade både en massa hår och ögonfransar.

Jag jämförde mig folk som förlorat sina föräldrar, som hade börjat jobba igen efter bara två veckor och kände mig så otroligt dålig och svag som inte pallade själv. Sen skämdes jag som en hund, för att jag hade gått omkring bland alla med magen i vädret och varit så kaxig och nu var allt borta. Det var som att min hjärna var så förvriden av sorg att jag helt enkelt inte tänkte klart.

fdd405013a681ad6ea1fba5d419ee3ab

Vi började med att åka en hel vecka till London, bara veckan efter förlossningen. Alla pengar vi hade på sparkontot brände vi på resa, boende och shopping. Vi skulle ju ändå inte köpa en barnvagn än, varför spara på pengarna? Vi bokade det härligaste hotellet vi kunde hitta och hade verkligen en helt underbar resa. Vi var bara två personer med ledsna ögon som gick runt bland alla andra. Ingen visste vad som hade hänt och vilka vi var. Vi åt gott, drack öl, blev småberusade mitt på dagen, shoppade, grät, gick på bio, promenerade, turistade och jag fixade naglarna. Allt vi ville ha fick vi.

Sen kom vi hem igen. Leif skulle börja jobba och det var dags att sluta gömma sig. Ralf var tvungen att få komma ut på promenader och även jag. Jag bestämde mig för att börja kämpa stenhårt för att gå ner varje gram och återfå min kropp exakt som den var innan. Varje liten förändring jag såg påminde mig om vad jag hade förlorat. Mina delade magmuskler var ett hån. Träningen blev en terapi.

fccfe13d7518ad05907019329ac732ce

Både Leif och jag bestämde oss rätt tidigt för att verkligen låta sorgen attackera oss och ta emot den med öppna armar. Jag vet inte varför, jag är annars en sån person som är snabb på att trycka undan och gå vidare men denna gång gick det inte. Vi tog beslutet att bara göra det vi ville tills vi mådde bättre igen. Det innebar att jag inte träffade två av mina bästa kompisar på ett halvår. Vi tre skulle ha barn ungefär samtidigt och att se deras växande magar slet sönder mitt hjärta.

Vi testade gå på en fest men när man varit lite utanför den sociala biten ett tag känner man sig väldigt utanför. Direkt någon frågade hur jag mådde och jag svarade insåg jag direkt att det bara var en hövlighetsgrej, ingen ville höra hur jävla dåligt jag mådde. Ingen går på fest för att höra någon prata om döda barn. Så jag satt där och kände mig dum för det enda jag ville prata om var ju det.

Att få höra saker som, i mina öron, var så urbota korkade och helt värdelösa på alla sätt och vis blev också vardagsmat. Jag förstår att alla menade väl men saker som: “Jag tappade också massa hår efter min graviditet!” (JA MEN DU FICK ETT BARN OCKSÅ!), “Du vet ju att allt händer av en anledning.” (EHHH, NEJ?! Berätta gärna vad jag gjort för dumt i mitt liv som förtjänade att föda ut två döda barn, snälla!), “Det är bara att försöka igen!” (Jag blöder som en idiot och gråter ungefär 97% av tiden, men självklart, tack för tipset! Tack också för att du inte stressar oss.)

146b8d4c4ef7ebe1643b9f2cf69bb4b2

Jag läste in saker mellan varje rad och var faktiskt riktigt bitter ett tag. Jag minns att jag träffade en äldre kvinna under en hundpromenad som sa att det finns en mening med allt. Då hade jag hört det flera gånger innan och blev så less att jag frågade henne varför det var meningen att våra små barn hade hunnit få naglar på sina pyttefingrar om de ändå aldrig skulle få användas? Hon blev väldigt obekväm men jag kunde inte låta bli.

Jag var också väldigt arg på alla som hade hört rykten om vad som hade hänt. Det var saker som att jag bara hade fått en “liten blödning” och vips så var barnen borta och varför reagerade jag då så starkt? Sen var det fel på mig som inte hade gett näring åt barnen, Leif och jag hade nåt fel mellan oss som gjorde att barnen dog och en massa annat. Fattar fortfarande inte varför någon ska hitta på sånt och jag önskar att alla bara hade frågat mig, för jag var och har alltid varit helt öppen med detta.

Jag har pratat. Pratat, pratat, pratat. När jag väl började jobba igen berättade jag allt för varje kund som ville. Alla fick fråga allt. Varför inte egentligen? Det är ju inget att skämmas över, det är något vi måste börja prata mer om! Många kunder pratade tillbaka och berättade om egna erfarenheter och jag tror verkligen att om man är öppen så är folk öppna tillbaka.

09cb7a737cc06dfa43f21c99915f38fa

Sakta men säkert började vi bli lite mer som människor. Jag hade avslag i en månad ungefär och fick mens nästan direkt efter och då blev vi så glada! Vi hade hört alla typer av historier om hur kroppen efter ett sent missfall kan bli helt galen och vänta med mens och ägglossning superlänge och i min värld ville jag bli gravid ungefär en timme efter vi lämnade sjukhuset. Min kropp skrek efter revansch och jag visste att jag inte skulle kunna gå vidare helt utan att “klara” en graviditet. SÅ, vi började försöka direkt. Kissade på stickor, kände efter symptom men jag kände hela tiden att min kropp inte var som den skulle.

Jag ringde kvinnokliniken och pratade med flera olika. Jag sa att min kropp inte kändes som den gjort innan och att jag inte längre hade PMS, något jag lidit av rätt ordentligt innan. Som svar fick jag att det var helt normalt och att jag snarare skulle vara glad att slippa besvären. Jag tänkte att de nog hade rätt men hade ändå en gnagande känsla inombords. Vi gick även och väntade på att få besked från patologen, något som skulle kunna ta upp till tre månader. När våra bebisar blivit obducerade och undersökta skulle vi få ett samtal och ett brev och få komma till sjukhuset där vi skulle få veta exakt vad som hänt och försäkra oss om att det inte var någon annan dödsorsak.

Dagarna gick, jag jobbade, tränade, låtsades må bättre och höll mig hemma. November hade helt plötsligt blivit tidig mars och jag hade äntligen kommit tillbaka på det ytliga planet och vi hade precis gjort klart vår renovering av vardagsrummet, som vi hade haft som terapi också. Det var så talande på något vis, ett ljust och glatt rum hade växt fram, våren var på väg och vi mådde bättre än på länge.

48e7fbc815acec8a1a04d75a06d3e3a1

Så en kväll när vi ska hjälpas åt att bära in vår nybyggda bokhylla till vardagsrummet och jag ställer mig upp från soffan, känner jag bara hur det forsar blod ur mig. Det var som att allt blod ända från huvudet och bara rann ur mig och jag rusade till badrummet. När jag sitter på toa bara rinner det och jag som är livrädd för blod får panik. Vi ringer till sjukhuset och eftersom jag blöder så mycket får vi åka in. Ingen läkare har tid på kvällen så vi sover över och jag blir undersökt dagen efter. Det tas graviditetstest för att utesluta missfall och det kollas med ultraljud. Inget avvikande hittas och eftersom blödningen minskat får jag åka hem med piller som kallas “medicinsk skrapning” och blodstoppande.

Redan där och då börjar jag känna mig lite obekväm i situationen, som att ingen trodde på mig och kände mig lite dum som åkte in för lite blod. Men det fortsätter forsa ur mig. Det kunde gå några dagar och sen, mitt under en klippning, kände jag bara hur allt blod från huvudet försvann. Jag fick stänga salongen i tid och otid och eftersom företagets ekonomi raserats efter min tidigare sjukskrivning gjorde det mig otroligt stressad. Jag ringde till kvinnokliniken, där jag hunnit få frikort, igen flera gånger men fick bara höra att jag skulle äta pillerkuren klart och sen skulle det bli bra. TVÅ veckor blödde jag enorma mängder till och från, några gånger så mycket att jag fick skura golvet i badrummet. Till slut fick jag nog och krävde att få komma dit, och ett till ultraljud görs.

Den gången hittar läkaren till slut något. Hon går till och med iväg och hämtar en till läkare och jag gråter i panik. Vad har hon hittat? Min livmoder, förlarade hon, var fylld med blod. Den jobbade för fullt med att fyllas till bredden och sen liksom skicka ut allt blod, för att på så sätt också få ut något som satt där inne, mest troligt någon rest från graviditeten. Detta var en fredag minns jag, för jag hade bokat en weekend med en vän i Stockholm på världens mysigaste hotell, men fick avboka eftersom jag fick tid för skrapning först på måndagen.

Två saker känner jag där och då; först och främst lättnad, jag hade ju känt att något inte var som det skulle i kroppen och hade känt rätt. Det jag kände mest var besvikelse. Här har vi försökt bli med barn i en evighet (tre månader kändes som tre år) och helt utan anledning eftersom min livmoder inte var “ren”? Jag hade dessutom bett om en efterkontroll men fått veta att det inte var nödvändigt. Nu satt jag här, helt ogravid, kraftigt blodfattig och så otroligt ledsen. Tillbaka på ruta ett.

c69bd43c17d120ff09553c8395373180

Skrapningen gick bra. Allt som betyder att man tar sig framåt tycker jag känns bra, fastän det innefattar vassa föremål där de helst inte ska vara. Jag fick morfin och mådde rätt bra där i stolen. Efter allt var klart och jag fortfarade var yr, frågade jag min läkare när hon trodde att vi skulle få höra resultatet från patologen. Som svar får jag: “Har ni inte fått det än?” Där sitter jag, med bar underkropp i en gynstol, hög på morfin och helt utmattad psykiskt och får höra att det är klart sedan ett tag tillbaka och bekräftats att tvillingarna hade trasslat in sig i varandras navelsträngar. Tror jag då. Hon babblade på om att det hade varit oenigheter och jag hängde inte med men jag var alldeles för chockad. Vad hände med att få komma på möte? Vad hände med respekten? Först att jag gång på gång sagt att allt inte kändes rätt i min kropp och sen att vi inte får beskedet vi gått och väntat på flera månader. Jag är fortfarande så besviken.

ea33882e0b116e42243ef78aac34a353

Ja och sen salongen då. Jag satsade otroligt mycket pengar i den när jag startade. Jobbade som en jävla hund. Efter ett år hade det gått så himla bra och med rätt bra vinst. Jag kände att det fanns nog med pengar för att jag skulle ha råd att vara mammaledig och jag blev gravid. Sen dog barnen, jag blev sjukskriven, började jobba igen och hade nästan noll kronor kvar. Dagen efter jag skrapades jobbade jag över tio timmar. Jag jobbade och jobbade men hur mycket jag än slet skulle jag aldrig ha råd att bli mammaledig igen. Jag tog inte ut en krona i lön sista halvåret och väldigt lite innan dess, vilket har lett till att jag idag lever på nästan den lägsta ersättningen från Försäkringskassan.

Beslutet att stänga salongen var som en lättnad. Jag var en annan person när jag startade den, en person som tyckte att pengar och att jobba mer än 100% var coolt och viktigt. Det var en häftig erfarenhet, jag hade superkul och det gick riktigt bra men alla omständigheter gjorde att jag i slutändan nog var väldigt nära att bli utmattad och vissa sviter av det lider jag av än idag.

8183d4acd7434f358a16462e1d79e080

Så en underbar, vacker aprildag i Göteborg kom så äntligen ett nytt plus på stickan (läs om hur det gick till HÄR). Jag önskar att jag kunde säga att jag var lugn och trygg under graviditeten men det var jag inte. Ultraljuden var en pina (fick ett tidigt i v.8 för att få se hjärtat slå), alla barnmorskebesök var vidriga (särskilt den gången hon inte hittade hjärtljuden direkt) och jag vågade knappt vara glad alls. Till slut föddes ändå en helt jävla fantastisk människa (läs förlossningshistorien HÄR och HÄR) och suddade inte bort alla bekymmer men skapade en ny glädje. Mitt gladaste blev mycket gladare och en typ av lugn la sig inombords. Äntligen. ÄNTLIGEN, efter 62 veckors graviditet fick vi bli föräldrar.

Om det var värt det? Abso-fucking-lutely.

8d67d6a6315d43ebd18dfa29f70080e3

Till slut vill jag bara göra två korta listor. Dessa är ju så klart utifrån mig själv men jag får många mail och kommentarer om hur jag gjort för att komma vidare från den värsta sorgen.

Mina tips till dig som sörjer:

  • Bestäm dig för att sörja! Gräv ner dig, gråt, skrik, prata, skriv på forum, maila, ring och KÄNN. Det du inte får ur dig nu ska någon gång ut, varför inte ta det direkt?
  • Prata mycket med din partner eller annan familj. Få alla i din direkta omgivning att förstå hur du mår, att du tänker sörja ordentligt och PRATA. ÄLTA. Lever du tillsammans med någon är det väldigt viktigt att ni försöker hålla er på samma våglängd, även fast ni kanske hanterar sorgen helt olika. Försök bara förstå det och bli starkare tillsammans, inte svagare isär.
  • PRATAPRATAPRATA med ALLA. Du måste få älta. Du får älta. ÄLTA! Resonera, fundera och sen börjar du om igen.
  • Berätta för alla dina vänner hur du mår. Om du, som i mitt fall, behöver ta en paus så ber du dem backa och vänta. Är de bra vänner kommer de förstå (Tack till mina underbara gravida vänner som förstod.)
  • Gör precis som du vill. Vill du bara se på film och äta godis, gör det. Gå inte på fester, träffa massa folk som du inte orkar träffa och utsätt dig inte för situationer där du måste gå och le fast du inte vill. Du måste ta hand om dig själv först. Kanske mår du bättre av att vara bland massa folk, gör det då!
  • Om du, som vi, förlorat barn i magen måste du inse att du kommer aldrig kunna glömma det och låtsas som att ingenting hänt. Du måste bearbeta det för du kommer utsättas för gravidmagar, bebisjoller och föräldrar som klagar på trötthet fast du mer än gärna skulle vilja byta, vare sig du vill eller inte. Då måste du vara redo för det, för det är som ett slag i magen första gångerna.
  • Sträva inte efter att allt ska “bli som vanligt” igen. Precis som efter du faktiskt fått barn så kommer “som vanligt” att ändras. Jag kommer aldrig vara samma person igen. Denna händelse har ändrat mig från grunden och jag har lärt mig att älska mitt nya som vanligt. Jag prioriterar så mycket annat i livet nu.
  • Jämför inte din sorg med andras. Alla har rätt att vara exakt lika ledsna, hur jävla länge man behöver oavsett anledning.

Tips till dig som har en sorgsen person i din närhet:

  • Pressa inte. Säg inte: “Nu får du rycka upp dig!”, för det går inte.
  • Tänk på att vad du än säger så gör inga ord det bättre. Säg inte massa klyschor, säg bara: “Fy fan så jävla jobbigt för dig.” och fråga om det finns något du kan göra.
  • Fråga inte hur personen mår om du inte vill höra EXAKT hur personen mår. Det är taskigt.
  • Undvik att prata om anledning till sorgen på offentliga platser. Fick så extremt många frågor typ i kön på Konsum och tro mig, dels vill ingen att alla på Konsum ska höra hur man mår och dels vill ingen börja gråta inför alla på Konsum.
  • Känn ingen press. Om du har svårt att hantera människor i sorg, gör inte det. Skicka ett sms och beklaga, det räcker! Jag kan lova dig att när man är ledsen håller man inte koll på exakt vilka som beklagat och vilka som inte gjort det. Alla är vi olika och hanterar saker på olika sätt.
  • SLUTA KOLLA PÅ PERSONEN MED VALPÖGON! Bara för att man är ledsen betyder det inte att det är ultrasynd om en hela tiden. Det tog säkert ett halvår innan väldigt många slutade lägga huvudet på sned och få sorgsen blick när vi passerade.
  • Låt personen veta att du alltid finns där, oavsett när det är. Det är det allra viktigaste du kan göra.
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Fay

    Så sorgligt, vackert och givande att läsa. Vi var med om något liknande förra året. Redan i vecka sex fick vi reda på att det var tvillingar, och inte förrän i vecka 20 såg vi att den ena hade dött i vecka 17. Då hade vi redan hunnit se bebisarna på fem olika ultraljud. Allt var bra, allt var perfekt, fostervattensprovet och alla ultraljud och skiljaväggar var toppen. Bara det att den ena bebisen var död och den fick ligga bredvid sin friska tvilling ända till förlossningen. I tjugo veckor hade jag en död bebis i magen. Jag hatade när andra tog på min mage och upplyste dem kallt om att “där ligger den lilla döda”. Andra tyckte att vi skulle vara tacksamma över att en var kvar, och det var vi ju, vi var alldeles obeskrivligt tacksamma. Men jag tror inte att någon förstod den oron vi hade för bebisen som levde, och gråtattackerna jag fick inför alla extra ultraljud vi behövde gå på (i samma rum som vi fick reda på att den ena var död, och med nya och stressade barnmorskor, underbemannad sommarförlossningsvård). Ingen kurator fick vi tid till, och vi frågade inte efter det heller, men det hade kanske varit bra att ha. Allra värst var det veckorna efter förlossningen när jag hade vår friska lilla levande bebis och grät på nätterna över att bara ha en. Och någon vågade säga “tänk vad mycket lugnare med bara en bebis” och jag svarade “tänk vad lugnt och sköntom den också dör”. Många, nästan alla, sa något klumpigt, eller sa för lite. Men ingen menade något ont, får man utgå från. Tack för att du delade med dig av din berättelse. Många kramar från en annan ledsen tvillingmamma (med en vild halvåring och två äldre syskon).

  2. Hanna

    Har läst det här inlägget flera gånger nu. Kommer också väldigt starkt ihåg de första dagarna efter “förlossningen” av våra tvillingar. Hur vi drog fram en dubbelmadrass framför tv:n, sov, tittade på tv-serier, pratade och grät. Och jag kommer aldrig att glömma när vi gick utanför lägenheten för första gången och jag kunde inte förstå hur världen bara kunde pågå som vanligt. Och ilskan. Och bitterheten. Och besattheten av att bli gravid igen för att kunna bli någorlunda hel. Och du har helt rätt i att vi måste prata om det. Vi fick så sjukt mycket stöd och många gånger från där man minst anade det. Och folk vågade öppna upp själva. Det var fint i all sorg.

  3. Elina

    Tack för att du delar med dig och för att du skriver så ärligt. Det gör ont i mig när jag läser det här. Kram på er!

  4. Emma

    Åh vad du skriver fint om dina tvillingar. Och vad nyttigt det är ta del av texten om hur man kan agera i sorg, bade sin egen och andras. Tack för att du delar!

  5. maria b

    Tusen tack för din berättelse. Så bra skrivet. Sätt o hade ont i magen o kände sorg trots att jag inte varit med om så traumatiska saker. Iofs ett missfall i v 8 o det var jag oerhört ledsen över. 🙁

    Stooooor varm kram till fina er…. Åke ska vara glad att ha hamnat hos er som föräldrar 🙂

  6. Chatrine

    Det här var underbart att läsa! Inte för att jag på något sätt vill gotta mig i er sorg eller nån slags “rätt åt er”. Utan för att jag kände igen så mycket. Jag förlorade min 3e i 7 månaden, han föddes för tidigt pga att de missat att jag öppnat mig för tidigt. Fick så många gånger höra att det var väl TUR att det hände eftersom du har så tätt mellan barnen… Suck!
    Tyvärr fick jag mer erfarenhet av sorg när jag förlorade min äldsta dotter för några år sen i en olycka. Hon blev bara 21 år gammal. Jag fick möta samma sak som ni – vissa frågade av artighet, vissa frågade i konsumkön och vissa bytte sida av trottoaren för att slippa möta blicken.
    Jag blir så glad över att läsa att ni kunnat hitta ett bra liv trots er sorg, att ni fortfarande finns kvar som par och att ni fått ett nytt litet liv till er.
    Tack <3

  7. Lisa

    Tack för din fina text.
    Jag fick missfall i vecka 16 och fick då också höra det där “då var det inte meningen”. Det är kanske menat som någon slags tröst men jag ville bara fräsa när jag hörde den kommentaren. Blanda inte in någon jävla mening i ett meningslöst missfall, tänkte jag.
    Håller med om att det hjälper att prata, älta, vara öppen. Även om jag idag har två friska barn (fick vänta några månader på att bli gravid efter missfallet, oerhört frustrerande när min första kommit till nästan direkt) kommer jag nog aldrig glömma den där känslan när det lilla livet försvann. Jag brukar faktiskt skänka en tanke åt hen när jag tänder ett ljus eller skickar upp en lykta i luften på nyår.

  8. Tess

    Tack för att du berättar.
    Jag har inte förlorat barn som du men vi var ofrivilligt barnlösa i 5 år. Det tog ca 2 år innan vi fick en diagnos. Vi saknar spermier. Det var ett hårt slag, speciellt för maken som upplevde att han inte längre var man. Först på 4:e försöket blev vi gravida. Under hela den här resan pratade vi bara med varandra. Idag hadde jag gjort annorlunda, speciellt eftersom jag under hela graviditeten förväntade mig att vi skulle förlora bebisen. Allt gick dock bra med ett akutsnitt 3 veckor tidigt. Bebisen levde till min förvåning och efter 3 dagar bröt jag ihop. Nu släppte all sorg och oro då jag insåg att vår bebis skulle överleva!
    Jag är i efterhand kritisk till att vi inte fick någon uppföljning psykiskt under graviditeten. Barnlöshet är en sorg som få förstår och för er som genomgår det nu får ni gärna kontakta mig om ni vill prata.

  9. Linnea

    Vill som alla andra säga tack för att du delar med dig av din historia! För att du har modet att göra det och språket att förmedla det på ett så ärligt och känsligt sätt. Jag gråter varje gång jag läser om vad du gick igenom och jag kan bara föreställa mig vilken sorg det är för dig. Men dina ord väcker också nåt fint i mig; en påminnelse om den enorma tacksamhet jag känner inför mitt eget barn och människor jag älskar.

  10. Sara

    Tack! <3 för att du berättar.

    Leif gästspelar ju här ibland, skulle han kunna tänka sig att skriva ett inlägg om sina känslor kring detta? Jag känner att männen ofta glöms bort när det kommer till graviditet och allt som hör därtill, och jag undrar lite hur det känns för en partner. Min kära gubbe vill inte direkt prata om våra missfall, men jag märker att det påverkar även honom..

  11. anna

    Tack för du delar med dig av din historia!

    De är så mycket jag känner igen mig i. Vi tvingades avbryta graviditeten och förlorade våran lilla pojke i juni, allt var så vackert då så jag grät flera gånger att han inte skulle få uppleva allt de vackra. En sommaräng, de fina kvällarna, va med bland barnens skratt och allt de fina med sommaren! Också de att kroppen kändes som en ständig påminnelse, jag blödde och brösten läckte mjölk.. Mjölk till en bebis som var i himlen. De va så himla hemskt! Och allt, allt handlade om att bli gravid igen! Och så människors kommentarer.. En av mina närmaste vänner satt med sin halvårs pojke och klagade hur jobbigt de var.. mitt svar var ju “att din pojk lever ju iaf”. Vi har inte setts sen dess. Och de finns ingen mening med någonting, hur kan man ens säga så?

    Nu har jag vår lilla tre-veckors tjej bredvid, lycklig som tusan! Men klart blir man aldrig samma igen!

  12. Katta

    Starkt skrivet. Minns hur du berättade det också. Jag tror på att PRATA – även om jag för det inte menar att man behöver berätta för ALLA för vissa kanske man inte vill berätta för. Men jag fattar fortfarande inte alla sjuka kommentarer som att “det kanske var meningen?!” – den har jag hört sedan mitt missfall förra året också. Jag tänker som du trots att det var ett extremt tidigt missfall – “vad har jag gjort för fel för att det ska vara meningen att jag inte ska få barn igen?”. Typ så. Svårt förklara. Efter det missfallet kan jag bara mindre förstå hur fan ni orkade försöka igen. Jag tyckte det var extremt jobbigt att försöka igen bara efter något som liknade en jävligt ond mens där jag blödde väldigt mycket. Jag försöker tänka “nån gång kanske det blir fler barn” men samtidigt vill jag inte hoppas för mycket om det skiter sig. Men det är ju normalt och vanligt att få missfall (tidiga). Jag önskar bara att folk slutade säga att “din tid kommer” typ.

    Tack för att ni delar med er ❤️

  13. Camilla

    har haft sen lunch och tur är det för jag blir så gråtmild av att läsa vad du/ni gått igenom. Då är det bäst att gråta ifred.

    Jag vet att man inte ska jämföra med det är ju som när man säger man inte ska kolla symtom på internet om man är med barn el är sjuk. Går liksom inte för man går och hoppas så innerligt att alla har fel att alla symtom man kan tänkas känna ska leda till att man får veta man är med barn.

    Efter mitt “missfall” som blev igångsatt så fick jag en liknande blödning. På valborgsafton, ja blev så rädd och trodde jag höll på att blöda sönder. Visst kroppen rymmer 5 liter (!?) blod var det nån som sa men när man aldrig varit med om saken så jag trodde att de här inte skulle gå bra. Men det gick ju de fast själsligen blev jag så mycket mer tilltyglad. Jag trodde jag mådde bra så det var en kalldusch och att all sorg kom upp till ytan igen. Jag känner mig så okvinnlig som inte kan bära mitt barn till livet och jag blir så arg på mig själv och min kropp. Fan!

    Och Jag är såå ledsen för alla som behöver vara med om detta, livet är jävligt orättvist och twistat!

    Jag vill inte vara den personen som är svag så jag visar mig stark fast jag hellst av allt skulle vilka lägga mig ner och gråta ge upp allt. Men utåtsett så vill ja alla ska tro att allt är bra jag orkar inte prata om därför jag är rädd att alla ska tycka jag gör en höna av en fjäder.

    Kände bara att jag ville skriva av mig, folk förstår inte när man förklarar å man kan läsa texter men känslorna av tomhet kan bara vi som varit med om det förstå.

    Jag hoppas iaf att vi kan bli föräldrar en dag som ni fick bli ❤️
    Kram Camilla

  14. Elin

    Tack för att du delar med dig av detta! Jag och min man försöker skaffa barn men det händer ingenting, och jag går runt och är jätteledsen mest hela tiden. På något sätt ger din historia mig en stor tröst, även om den egentligen handlar om att förlora barn. TACK!!

  15. Sonia

    Vilket underbart inlägg! Det ger hopp och får en verkligen att känna av den fruktansvärda ångesten du upplevt, men också glädjas så mycket åt att Åke finns idag. Jag delar självklart på FB! <3

  16. Emelie

    Så otroligt ärlig och fin text!
    Då jag aldrig själv gått igenom något liknande sorgearbete uppskattar jag att få en ärlig inblick i hur personer i sorg kan känna. Och dina tips till utomstående.
    Du är en fantastiskt stark och inspererande kvinna på så många sätt!
    Tack för att du delar med dig!
    Kram

  17. jessica

    Hej Elisabeth. Har läst din historia om tvillingarna oxh du är verkligen stark som orkar berätta.. har själv enäggs pojkar som är 18 månader..på mig upptäckte dem inte heller nån skiljevägg på första ul men i vecka 25 upptäcktes den..de är precis som du skriver att själv är man orolig hela tiden men folk omkring är så glada och förstår inte ens oro..jag mådde jöttedåligt psykiskt under hela tiden men folk omkring var bara glada och förstod inte de…så söt liten Åke du fått nustora kramar till dig..

  18. Emma

    Tack för att du beskriver så ärligt, precis hur det är. På Facebook finns en fin sluten grupp som heter Livet efter avbruten graviditet. Vi är nu 40 medlemmar i olika stadier av avbrutna graviditeter. Några står inför det svåra, andra har det gått flera år sedan det hemska hände. Där är det okej att ge uttryck för alla motstridiga känslor inför andra som vet hur det kan vara.

    Jag förlorade min lille parvel i april förra året, men blev gravid ganska snabbt igen. Lillasyster är nu 4 månader <3

  19. Sara B

    Jag pussar på mina barn lite extra och känner mig tacksam som har fått tre friska underbara (bråkiga) barn. Mitt hjärta slits itu av din berättelse. Bara känslan att vara gravid, och sedan inte få belöningen av det hela, utan bara allt det jobbiga sedan. Vad stark du är! Både som pratar så öppenhjärtat om det, men också för att du vågade ta språnget igen, och bli gravid, och denna gång, få din belöning 🙂
    Varför lyssnar inte sjukvården på oss bättre? Du KÄNDE att något var fel, men de valde att klappa dig på axeln och ignorera dig ist… Nä, fy vilken resa du gjort. Man fixar så mycket mer än vad man tror, men vissa saker borde man inte behöva genomlida. Kram!