ELISABETH

Hej kära läsare!

Det är återigen Leif som ska försöka sammanfatta denna veckas ämne. Jag får börja med att tacka för alla fina kommentarer från förra veckan! Det värmer.

Kul att se att många ännu en gång har tagit sig tid att dela med sig av tankar och erfarenheter! Den här gången runt det här med syskon. Ska en ge sig på att försöka hitta en röd tråd i veckans kommentarer är det nog att många tänker tillbaka på sin egen barndom och baserar sina önskemål om syskon på de erfarenheter en själv haft som barn. En del har tätt mellan sig och sina syskon och föredrar det, medan en del andra har lite äldre eller yngre syskon och tycker det känns bättre.

I huvudsak finns det två sätt att se på det här med tätheten mellan syskon; kort eller lång tid mellan. Ska vi börja med de som menar att det är bra att ha lite tid mellan barnen så kan en se att fördelarna bland annat är att det äldre syskonet är mer förstående och kan hantera lite väntetid och att ibland inte ha första prioritet. En nackdel kan vara att syskonrelationen inte blir lika kompislik då man är i olika faser och har olika intressen.

Täthet mellan syskonen har fördelen att man kan dela intressen och leka tillsammans och många talar om egna erfarenheter av nära relationer med sina åldersnära syskon. Till nackdel för tätt mellan barnen nämns bland annat att det är jobbigt att dela uppmärksamheten mellan två (eller fler) ganska krävande småttingar. En del menar dock att det är en fördel att få ”komma ur” småbarnsstadiet snabbare.

Vad gäller antal handlar det om två eller tre barn i regel, medan några sticker i väg med lite fler.

För vår del har Elisabeth en bror (tre år äldre) och jag har en syster (sex år äldre) och två bröder (tio respektive elva år äldre). Elisabeth kan ibland berätta om saker som hon bråkat med sin bror om under barndomen, men jag upplever att de har en fin relation idag. Mina syskon har fungerat som förebilder för mig under hela min uppväxt och hjälpt mig att sträva högt och långt och det är jag mycket tacksam för. Jag växte dock upp i en liten by där det inte fanns några jämnåriga barn, varför jag tidigt la mig an med kaffedrickande och utvecklade en förkärlek till maträtter från fordom som aladåber och dylikt.

Om jag får bli lite allvarlig en stund vill jag ta upp vilken fantastisk tur vi ändå har som fått barn över huvud taget. Det kan nästan kännas lite förmätet att prata om hur många barn en vill ha när det vilar en liten till synes glad och frisk liten person i famnen. Hur många skulle inte ge vad som helst för det?

”Barn är alltid en glädje”, sa en klok vän till mig och det gäller nog oavsett om en har ett eller femton och oavsett hur många år det är mellan dem.

Tack för era kommentarer och tack för att ni läste min sammanfattning!