Att bli vän med sin kropp – ELISABETH

ELISABETH

Att bli vän med sin kropp

Vill börja med att säga att detta inlägg inte handlar om kroppshets! Jag tycker inte att ens personlighet sitter i kroppsform och hatar att vi blir bedömda efter detta skal som ju kroppen är. 

Förra veckan köpte jag min första bikini på säkert tio år. Jag har haft bikini max tre gånger per sommar fram tills nu och då endast på vår altan när ingen ser. Jag håller mig borta från badstränder och andra ställen där små plagg krävs. På sistone har jag börjat fundera över varför det egentligen är så.

Jag är ju, enligt detta galna samhälle, “normalviktig” och har alltid varit det. Ibland fem kilo mer, ibland fem kilo mindre. Ibland tränar jag massor, ibland äter jag bara godis men min kropp ser ungefär likadan ut ändå.

Trots denna “normala” kropp, har jag ändå alltid hatat att visa mig utan kläder. Känner en ordentlig obehagskänsla bara vid tanken av att hänga med folk endast iklädd bikinitrosor och bikiniöverdel. Jag tror att denna känsla kommer från dels knäppa komplex som jag fått påpekade gång på gång: “Din navel ser konstig ut!”, “Är det där ett åderbråck?!” “Haha, har du inte rakat benen?!” Dessa kommentarer fick jag någon gång i högstadiet men redan då började en boll av jobbighet växa i magen. Jag ville ju bara bada, varför ska min kropp kommenteras?

Detta håller i sig än idag. Jag är inte en person som alltid är “beach ready”, det vill säga, vaxad bikinilinje (HAHAHAHA), rakade ben (HAHAHAHAH), klippta tånaglar och en rumpa som genomgått squat challenges hela våren. Jag vill inte vara det heller. Jag vet hur folk pratar, jag har haft en egen frisörsalong. Det snackas hejvilt om vem som gått upp i vikt, vem som klär sig “fel” utifrån hens kroppsform och jag vill inte bli en som ska granskas och kommenteras. Blä, jag hatar känslan när man möter någon som granskar en uppifrån och ner och tror att det inte märks. Då går det en rysning genom min kropp, ända ut i svanskotan av obehag.

Jag vill inte höra att jag är smal, tjock, blek, hårig, gropig eller något annat som inte har ett jäkla uns att göra med VEM jag är. Det är därför jag inte köpt en bikini på tio år.

Minns ni när jag la upp inlägget om hur min mage såg ut efter graviditeten? Då skrev jag att efter jag fått Åke, äntligen började känna mig avslappnad med min kropp. Den ska ta mig framåt, den har hållit Åke vid liv i fem(!) månader och den är ett redskap, inget utställningsobjekt. Självklart ska man göra det man kan för att inte ha värk eller må dåligt men jag önskar så att sommaren kunde få vara en årstid utan massa kroppsgranskningar på stranden. Kan vi inte låta bli?

Min kropp är helt otrolig och äntligen känner jag att pressen har släppt. Jag behöver inte vara på ett visst sätt för någon annan längre. Jag är klar! Faaaaaast, jag börjar med bikiniöverdel, shorts duger gott ett tag (några år) till.

Min navel är sned, hormonranden kvar och när jag sitter ner är magen så mjuk att Åkes små fötter sjunker ner i den. Men det är min kropp, mitt redskap att göra det jag vill.

DSCN2430

Det absolut coolaste min kropp gjort är att bära och föda denna perfekta varelse och ge honom mat. Tack kropp! Tack Åke för att du varje dag får mig att inse vad som är viktigt och inte viktigt i livet. Så ung men redan så klok.

SÅ kul att min supercoola bloggkollega Jenny skrev om detta igår också! Detta inlägg är nämligen skrivet igår och tidsinställt till idag men jag la bara till denna mening nu för jag blir så glad att vi är fler som tycker lika.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Jane

    Åh jag önskar jag också kunde släppa allt. Jag älskar sommaren men jag hatar den också eftersom jag inte gillar att visa (vägrar att visa) mina armar och ben och dessutom bara klär mig i mörka färger för att se mindre ut så blir det alltid väldigt varma svettiga månader för mig. Man blir ju inte så peppad på att hitta på grejer i sommarsolen när man bara svettas under täckta ben och långärmat. 🙁

  2. Helene

    Hej! Jag slutade med bikiniunderdel för några år sen men för att de är ju så sjukt begränsande, jag vill för de första inte tänka på att tex va snygg, när jag badar gör jag det typ alltid med mina barn, leker hoppar springer osv.. Alla bikiniunderdelar jag nånsin haft är ju typ max 10 cm breda mellan benen så man kan typ gå och ligga ner med dem, sitta med benen i kors visst det går men så mkt snippa vill man inte visa allmänheten. Jag vill kunna leka med mina barn utan att va rädd att underdelen åker in 😉

    Samma sak med barnbikini, min dotter ska få leka utan en tanke på att fixa till baddräkt/bikini som skär in i rumpa/snippa..

  3. Nathalie

    Ja hoppas att ja en dag ska känna mig bekväm i min kropp efter graviditeten!! Ja struntar fullkommligt i dom kilona som sitter kvar, ja va väldigt smal innan så några extra gör susen hehe..men dessa bristningar 🙁 dom kommer nog ta ett tag att lära sig att vara “bekväm” i att ha..tyvärr! Men det är ett superviktigt ämne att ta upp och prata kring, tack för att du är du!!

  4. Elina

    Håller med dig verkligen! Innan jag fick barn var jag rätt nöjd med min kropp. Men.efter första barnet vågade jag knappt ha på mig nått annat än typ tält. Men nu efter andra barnet har jag insett hur fantastisk min kropp är som fixar att bära, föda och ge mat till två barn. Värsta superkroppen alltså! Den är man stolt över!

  5. Jenny

    Bra inlägg! Jag minns själv en händelse från då jag var 12-13 år, kanske något kilo över normalviktig men inte direkt överviktig heller, och min kompis kommenterade att jag hade celluliter på låren. Jag visste inte ens vad celluliter var för något och det var inget som störde mig men jag fick ju reda på det senare och DÅ började det störa. En kort kommentar som hon knappast minns men som jag tänker på nu som då mer än 10 år senare, speciellt sommartid. Ofta är man medveten om sina egna brister vad gäller utseendet men man vill ändå inte höra att andra också iakttagit dem, det blir inte bättre för det.

  6. Susanne

    Bra inlägg! Jag har själv fortfarande komplex över saker jag fick höra pikar och kommentarer över som tonåring. T.ex. hatar och obsessar jag över min hy som vuxen, eftersom jag hade problem med acne som tonåring och blev retad för detta. Visst, min hy är bättre nu men fortfarande inte perfekt. Men varför ska den behöva vara det egentligen, för vems skull?

  7. Sofie

    Fina Elisabeth! Så skönt att se att det finns folk här i världen som har fattat det här med att kroppen och utseendet inte är allt. Människor lägger ner så mycket tid och pengar på att göra sin kropp perfekt, och om man inte gör det så betraktas man som slarvig och konstigt. Vi “vanliga” människor som inte är undernärda och har ett sexpack, utan lite bristningar och åderbrock här och där blir då utpekade. Fast det egentligen är det normala, inte botox och beniga lår! Jag tror man måste omringa sig av människor som inte bryr sig, som älskar en för den man är och inte hur man ser ut. Du är grym! Massa kramar till dig och världens godaste Åke!

  8. Vera

    Åh vad du är bäst! Trots att jag inte har barn så har jag bristningar på magen, höften, låren och brösten. Folk pekar och säger saker som “Men varför har du bristningar på magen?” “Det var ju inge kul” (Med norrlänsk dialekt, vilket gör att de låter lite bättre ändå) Men jag blir så arg på hur man kan vara så ytlig. I år funderade jag på att köpa en baddräkt bara för att slippa frågorna men nu blev jag inspirerad till att använda bikini. Tack för att du är du!

  9. Sonia

    åh, MEN ELLER HUR! <3 <3 <3 Tack för att du skriver om detta! Hoppas att jag också ska trivas i min kropp en dag.