Jag var gravid drygt 60 veckor innan Åke kom till oss. Nu vill jag inte på något sätt säga att han är mer efterlängtad än något annat barn men han var mer än välkommen när han kom, en kall eftermiddag i januari. Under graviditeten tänkte jag mycket på hur enorma känslor jag skulle få känna när jag blev mamma, under förlossningen, på BB, i bebisbubblan och när han gör alla framsteg.
Nu har det gått snart fem månader sedan Åke föddes och en massa saker har hänt. Han utvecklas i en rasande fart och jag försöker rannsaka mitt inre efter dessa enorma känslor. Helt plötsligt ligger han på mage när han nyss låg på rygg och jag känner bara: ”oj, nu blir det jobbigt att få nåt gjort”. Självklart är jag glad att han gör sina framsteg men jag trodde liksom att jag skulle föra bok på allt.
Tiden på BB minns som jag som rätt jobbig men eftersom jag hört av så många att den tiden var SÅÅÅ underbar och att de längtar tillbaka dit, har jag också försökt känna så. Första veckorna hemma var fina och så men jag har inte känt mig så där blown away, som jag trodde. Detta har GIVETVIS gett mig en sån rejäl skopa av dåligt samvete och det har gnagt i mig så himla mycket. Lider jag av en försenad förlossningsdepression? Jag är ju jättelycklig men borde jag inte vara lyckligare? Nu greppar han en leksak och för den mot munnen, borde jag inte stå och applådera mer? Varför fotar jag inte hela tiden och framkallar tusentals fotoalbum? Är jag en dålig mamma? (denna ständigt närvarande tanke)
I måndags, när vi varit på BVC och vägt och mätt vårt ypperliga barn, som följer kurvan på ett så a-barnigt vis, vågade jag till slut säga till Leif att jag var rädd för att jag kände för lite. För lite stolthet och storhet, på något vis.
Sen började vi prata om hur vi kände och jag kom fram till en sak som jag inte hade tänkt på.Det händer så många små saker i vardagen som jag inte hade tänkt på när jag var gravid; när Åke sträcker sina små, knubbiga och konstant blöta och kalla händer mot mitt ansikte och känner på det, samtidigt som han tittar i mina ögon, eller när han skrattar mot sig själv i spegeln, och de gångerna jag snabbt bär honom, på lite avstånd från kroppen, till skötbordet och hans ögon, som påminner om mina, borras in i min själ och han ler mot mig så där villkorslöst.
Då ler jag tills mina ögon tåras. Då ler jag från djupet av mitt hjärta. Att få älska någon så avgrundsdjupt och att bli så älskad tillbaka, fastän det är en ordentlig bajsblöja mellan oss, det är fan i mig den coolaste känslan jag någonsin varit med om. När jag känner den, suddas alla tvivel ut. Den går inte fånga i någon bok eller på någon bild. Den kommer jag bära med mig så länge jag lever.
Alltså du kloka, fina människa! Klart att man som förälder vill ta in varje ögonblick av utveckling hos ens barn. men det händer så himla mycket så himla fort och precis som du säger; det är när leendet som inte är någon slump, utan det är direkt riktat mot dig, när det kommer som du vet att du har funnits där och varit rätt person på rätt plats. Åh flummigheten i denna kommentaren… Men ja, heja heja dig!!!
Kram
Såå söt han är lilla Åke alltså 🙂
Jag tycker faktiskt (förlåt haha) att bb-tiden och första tiden var såå speciell och jag kan snarare vara ledsen att jag inte riktigt minns exakt de känslor man hade då/ hur häftigt och speciellt allt var. Samtidigt dom det var jobbigt med såklart, men det är som att den delen suddats ut lite från minnet. Men förstår vad du menar med att den kärleken man bara känner som får hjärtat att explodera av lycka (och oro) kan man inte riktigt förklara ändå den bara är så självklar och finns där, och kommer säkert alltid att göra. Därför behöver man nog inte känna alltför mycket stress att skriva ner allt, även om jag också gör det 😉
Hej! Första gången jag kommenterar, brukar gå in och läsa det du skriver då och då. Det här känner jag igen mig i. Jag får ofta intrycket av andra att jag förväntas ge uttryck för alla möjliga känslor inför dom. Jag brukar hålla saker för mig själv. Jag känner nog lika mycket och säkert mer än andra i olika situationer, mycket högt och lågt om vartannat också. Jag brukar tänka mycket själv och dela med mig till min sambo, i övrigt är jag rätt ”hemlig” mot andra på gott och ont. Slutsatsen är att jag känner mycket bara att det inte syns och hörs lika högt som hos andra mer utåtriktade personer. Kanske inte det du menade med inlägget, men det var detta jag kom att tänka på när jag läste det! 🙂
Jag tror ju typ att det är overkligt att stå å flänna och bli sådär känslosam över saker som beskrivs – typ när ett barn vänder sig – jag gjorde aldrig så. Är jag en dåligare mamma då? Nä jag tror det är som med allt annat – vissa är mer känsliga än andra… Jag hör inte till den där kategorin ”Åååhhh, snyft, kolla vad min lilla bebi gör”… Kanske mysigt för dem som är så men jag klarar inte av det. För mig skulle det inte va äkta. Och jag älskar Millie lika mycket för det.
Å ang BB så är det verkligen olika… Alla jag känner pratar om hur skönt det var när BB-personalen tog barnet så de fick vila ut – eller att deras barn sov hela nätter från första natten. Det har aldrig hänt oss ännu – jag kanske är trött fortfarande – därav bitterheten haha!
Var den Du är!
Jag trodde personligen att jag på något vis skulle ”dö/sprängas” av kärlek då vår lilla Kajsa kom. Att livet på något vis skulle bli komplett och dagarna som kändes grå/tråkiga och man känner sig riktigt deppig skulle vara ett minne blott men icket. Skulle väl inte påstå att livet rullar på som vanligt men undrar ibland oxå om jag känner lite för lite. Något jag däremot känner är hur kärleken för henne växer för varje dag som går, så istället för en stor kärleksbomb vid första ögonkastet så fylls jag varje dag och det går ju oxå bra ❤️ Tack för du delar med dig av dina tankar på ett sådant naket och ärligt vis
Ni är alla så himla fina och kloka som skriver här! Låt oss spräcka alla normer om hur det ”ska vara” och visa vår omgivning och våra barn att känslor och upplevelser är individuella och unika
Känner igen mig. Jag vet att det är normalt att alla inte blir störtkära i sina barn, men ändå undrar jag varför jag inte känner mer. ”alla” andra gör ju det! Var hos psykolog via bvc och pratade om detta, och visst är det fullt normalt. Men ändå.. Jättesvårt att förhålla sig till. Upplevde förlossningen och tiden på bb samt därefter som väldigt jobbig, men det kändes bättre efter att ha pratat med någon utomstående om det och få mycket bekräftat. Jag är ju inte en sådan person som yttrar mina känslor så mycket vanligtvis, så varför skulle jag vips börja göra det nu? Styrkekramar
Tack för att du delar med dig! Har också varit i samma tankebanor. Min dotter är 6 månader nu och jag har liksom känt att hon har varit en slags ”begränsning” i mitt liv för att jag vill göra så mycket och hinner inte lika mycket nu som innan. Detta har ju såklart gett mig sjukt dåligt samvete för man ”ska ju bara njuuuta” (och självklart gör jag det!) Jag älskar henne mer än allt annat men livet är ju väldigt förändrat. Det är först nu, ett halvår efter hon föddes som det känns som att man kommit in i allt detta med föräldraskap ordentligt. Återigen, tack! Dina blogginlägg är så igenkännande och det är så skönt att läsa. Stor kram ♡
du är en fantastisk människa som delar med dig av sånt här! Känner så igen mig. Jag älskar min son mer än allt annat, men har aldrig heller känt det där som alla pratar om. När han föddes var jag mest bara glad över att jag fortfarande levde typ, jag som sett på alla tv-program hur dom gråter och är så fantastiskt lyckliga. Och jag vet inte hur många gånger jag tänkt precis det du skriver: är det en sen förlossningsdepression ? Som sagt, det finns inget i världen jag inte skulle göra för denna lilla människa. Å verkligheten är nog ofta så tror jag när jag får läsa här att jag inte är ensam om mina känslor, att man kanske inte behöver bli gråtfärdig av kärlek för allt som händer, vi tror nog bara att det är så det är..
Kram!!
Hej Elisabeth!
Jag känner så väl igen mig i det du skrev nu.. jag trodde jag skulle känna en enorm kärlek när min son föddes men den känslan kom inte, självklart älskade jag honom från början men inte på det där enorma sättet.. det har liksom växt fram med tiden. Han är åtta månader nu. Häromdagen ställde han sig mitt på golvet utan o stödja sig mot ngt och det var nog första gången jag grät av glädje, kärlek och lycka!
Jag har alltid älskat honom lika mycket men det visar sig såå mycket starkare nu än vad det gjorde i början.
Kram på dig fantastiska du!
Åh nu sitter jag och blir alldeles tårögd! Tack för att du ständigt sätter huvudet på spiken och får en och tänka utanför dom, av samhället, intrampade tankebanorna gällande mammarollen. Precis som du säger är det i dom mest vardagliga stunder som dom små har förmåga att förtrolla en och fylla ens hjärta med så mycket kärlek att man blir överväldigad till tårar. Trodde aldrig att en blogg skulle kunna få mig att dels må bättre i min nya mammaroll och känna mig säkrare och mindre ensam i densamma. Speciellt som relativt ung (23 år) mamma kan jag ibland känna att jag vill bevisa att jag klarar av min mammaroll men när man får läsa om dina, och dina läsares tankar, förstår man att dessa känslor i mångt och mycket surrar i fleras huvuden och att vi mammor tillsammans borde kämpa för att få bort alla de tabun som omringar mammarollen.
Blev ett väldigt spretigt och långt inlägg men vill iallafall slutligen passa på och önska dig en riktigt glad morsdag!
Kram Amela
Tack för att du skriver så ärligt så man vågar glänta på sina egna tankar! Det tog fem år för oss att bli gravida, och min barnmorska under graviditeten berättade att när barnet fötts skulle alla säga: nu är du väl lycklig?! Och att jag skulle känna ”Nä, är jag verkligen det?” Är så tacksam för att hon berättade det, då slapp jag chocken av det. Nu är jag hals över huvud förälskad i dottern, men fullt nöjd med livet? Nej. Jag har så mycket mer jag önskar av vardagen!
Du skriver precis mina tankar och känslor! Som vanligt! Oj så du stärker mej med din blogg!
Tvivlet på att fylla manmmaskapet gnager och förväntningarna är så stora
stora… Tack för att du delar med dej!
Haha, jag har inte ens barn men fick tårar i ögonen av det här inlägget! Så fint skrivet. <3 Älskar din blogg, älskar ditt sätt att uttrycka dig. Åh. Kram!
Kloka kommentarer! Det finns inga mallar. Att bli förälder är ett livslångt lärande och det är spännande men också jobbigt ibland. Precis som allt annat i livet!
”Vi lever våra liv framlänges men förstår det baklänges”, som någon insiktsfull människa sagt!
Kram på er! <3
Känner så väl igen mig i detta! Jag har en dotter på 7 veckor och har varit så stressad av alla ”njut nu, sen blir det jobbigt”. Kändes som att jag borde var lyckligare och fick så dåligt samvete över att jag inte riktigt kunde ”njuta” som jag ”borde”. Upplever dock att kärleken växer så otroligt dag för dag och inser att detta är mitt sätt att knyta an till mitt barn. Jag har ett missfall bakom mig innan vår dotter blev till och jag hade så svårt att ”tro på henne” medan hon låg i magen. Var hela tiden beredd på att något skulle gå fel så chocken var stor på BB när det faktiskt visade sig att det gick vägen, tror att detta kan vara anledningen till att jag inte överöstes av kärlek direkt utan fick mer en känsla av lättnad. För tänk så efterlängtad hon är!
Känner så igen mig. Vi fick också ett missfall, precis innan ja blev gravid med våran son. Ja tvivlade hela tiden, trodde att nått va fel, att ja trots att ja ville ha barn inte skulle klara av det osv..så när förlossningen väl var över o han låg på mitt bröst kände ja mest förvåning och även fast ja va så glad så va det en tomhet på nått sätt..ja visste ju inte hur ja skulle känna för ja hade ju hela tiden tänkt att de inte skulle gå hela vägen! Nu dock efter 4 månader med denna lilla krabat så känns allt mycket bättre, även fast han vissa dagar driver mig till vansinne haha så skrattar vi ihop tills mina tårar rinner av lycka 🙂 det finns ju så mycket man ”ska” känna när man blir mamma..men enligt vem igentligen? Det vore ju konstigt om alla kände samma! Tyvärr så bidrar dessa känslor med så himla mycket stress och press att man tillslut tvivlar på sig själv. Att bli mamma betyder inte att man ska uppfylla nån generell kravlista! Det ÄR tufft att vara förälder, även om det är underbart 🙂 ja tror att man ska försöka känna här o nu! Vi mammor är fantastiska 🙂
Jag känner igen mig i dig och tror att de är ganska vanligt även fast många inte vill prata om det. Tiden på BB tyckte jag var jätte jobbig, jag ville inte åka hem och kände mig jätte trasig och osäker. Vi tog bort vår lilla pincher akut i samma veva och honom saknar jag så ENORMT mycket. Jag fick aldrig en chans att säga hej då till honom och de gnager i mig, gråter bara jag tänker på de. Och jag har sååå dåligt samvete för att jag än i dag inte kan glädjas åt dom första dagarna/veckorna i vår sons liv, jag kände att vår son tog vår hunds plats. Det tog ca 3-4 månader innan jag kände den där gränslösa kärleken till vår son. Idag är han 6,5 månad och jag älskar livet!! Och vår son utvecklas varje dag och jag kan sitta och titta på honom HELA dagar.
Du ska inte ha dåligt samvete. Vi vet alla att du älskar Åke mer än någonting annat och de vet Åke!
Nu har min bebis inte kommit än, så jag kan inte skriva och berätta hur jag kände första tiden. Men, det är så uppskattat att få läsa om hur framtiden kan bli och hur man kan känna, på riktigt. Jag är så glad över att du delar med dig av så många nyanser och sidor av föräldraskapet och livet! ♡
Sluta aldrig skriva Elisabeth!
/Gravid i v 14