Jag är en väldigt orolig människa, ännu mer sedan jag blev mamma. Det tror jag många kan känna igen sig i. Jag är SÅ rädd om Åke och vaktar över honom som en hök hela dagarna känns det som. Av någon anledning är jag alltid mest orolig precis när vi ska sova och jag ligger ensam vaken och lyssnar på allas andning. Inte sällan är det helt omöjligt att somna, oftast för att jag inbillar mig att Åke låter tät, ojämn i andningen eller för tyst(?!). Detta har resulterat i att jag också håller Leif vaken och ligger och spänner mig.
I några nätter nu har vi testat att jag sover första passet själv ute i soffan i vardagsrummet. När Åke vaknar mellan 2-4 och vill äta, kommer Leif ut med honom till mig så att jag får amma honom i min vanliga stol (får väldigt ont i nacken av att liggamma för mycket) och under tiden lägger sig Leif i min uppvärmda soffsäng och sover med Ralf, som självklart vill hänga med flocken. Åke äter då allt från 20-40 minuter och sen kan jag utan problem gå och lägga mig med min fina familj i sängen och då också vara den som försöker få honom att sova om han inte redan gör det. Sen sover vi till 6-7 innan det är dags att amma igen och sen kör dagen igång, om vi inte tar sovmorgon till 9.
Detta är just nu en superbra lösning och Åke sover nästan alltid superbra första passet, så Leif får nästan alltid sova ostört också. Men jag har såååå himla dåligt samvete varje kväll när jag tar mitt täcke och stänger dörren om min familj. Jag känner mig som världens sämsta mamma och som att jag sviker min son. Leif tycker att det funkar jättebra också och säger gång på gång att jag inte ska känna mig dålig men jag gör det ändå! Varför?!
Jag är ju med Åke under dygnets alla timmar nästan och jag känner att jag verkligen behöver den här ”pausen” på några timmar för att orka ge allt sen. Blir bara så förbannad på mig själv över att jag sitter och skriver ursäkter till varför jag är orolig och över att jag ens ska tänka tanken på att ha dåligt samvete. Jag är ju världens bästa mamma till Åke ändå!
Åke har ju faktiskt också en pappa, som råkar vara världens bästa och man kan nästan se på den här bilden att Åke håller med.
Min lilla Bella va likadan ett tag. Men det blev mycket bättre när jag började lägga henne på mage och nu när hon är starkare i nacken är det inte alls så. Och allt det ändrades på bara typ nån vecka. Det va precis som om hon inte kunde vända huvudet åt andra hållet lika mycket.. så oroa dig inte.
Jag har inga barn men kan relatera till att ha känslor som en tycker inte är ”logiska”. De gånger som jag har tänkt att ”så här får/borde jag inte tänka, det är ju onödigt/löjligt etc” så har det bara resulterat i att jag fortsätter tänka på att jag inte får känna och gör det jobbigare än vad det är. Det blir liksom dubbelt så jobbigt att försöka förtränga känslorna och det får motsatt effekt. Det som jag har kommit fram till är att jag inte Kan sluta känna och när jag har accepterat detta, att jag måste få ha sådana känslor, så har de jobbiga tankarna försvunnit. Själva accpeterandet av mina känslor vet jag inte hur det gick till, en dag så var det bara som att jag tänkte att ”ja, nu är det så här att jag känner en massa, men det måste få vara okej”. Jag har förstått att jag många gånger skyller på mig själv för att min känsliga sida krockar med min logiska sida, men att jag som en person med mycket känslor måste acceptera att de dycker upp i tid och otid. Vet inte om detta hjälper dig men hoppas att det ger lite tröst.
Mina barn är 12 och 14.
Oron som kommer från dag ett finns ännu kvar, men såklart ändrar den sig med tiden, och, med tiden lär man sig att hantera den och att lyssna mer på den kloka logiska rösten.
Men jag tror att den där oron finns mer eller mindre hos alla nyblivna föräldrar, och det är ganska logiskt det med.
För det är ju våra livsverk, det som hela ens värld kretsar runt.
Tankar och känslor man inte upplevt förut blir helt plötsligt något i vardagen, plus allt annat nytt man ska komma in i och på nåt sätt landa i och få det att funka.
Tycker det låter som en jättebra grej ni har nu, och jag tycker du är riktigt stark som låter Leif få vara med och delaktig i det du upplever.
Jag kände att jag bara inte kunde gå ifrån, som att jag var den enda som dög och det var tungt för både mig och pappan.
Nu var det inte så att jag såg honom som en dålig pappa, jag kunde bara intelita på att det var lugnt och okej ( det hela slutade med en djup depression ) och det tär mer än vad det ger.
Så, jag tycker du/ni är kloka både mot er och mot Åke, och om ni känner att det funkar så kör på
RELATE! Vi har alltid delat upp oss i diverse rum och sängar för att maximera sömn för alla. Annars funkar man inte. Men det där satans dåliga samvetet äter upp en emellanåt. Även fortfarande. Kan få det av att vara borta en kväll här och där och då är mina kiddosar 8 och 4!!!! Fast jag vet ju bättre rationellt men det är det känslomässiga som inte hänger med.
Jag har ett barn som bara är ett par veckor yngre än Åke och visst känner jag igen det där med att ha dåligt samvete. Jag tänker att du får försöka lyssna på den där kloka sidan hos dig som faktiskt har väldigt bra argument för varför du behöver vara själv en stund. Som du beskriver situationen så finns det ju inget som gör att Åke skulle få det sämre. Snarare skapar du förutsättningar för både dig och Leif att vara bra föräldrar. För visst funkar en så mycket bättre när en fått sova och inte legat vaken med ont i magen av oro. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att för att kunna vara en bra förälder måste en försöka ta hand om sig själv också. Och just i den här situationen låter det egentligen inte heller som att det finns en konflikt mellan dina och Åkes behov. Ni gör så här därför att ni alla verkar må gott av det och bättre än så kan du väl inte göra som förälder!
Känn dig inte dålig! Vi gjorde exakt samma sak dom första månaderna. Första timmarna var han med pappa och sen med mig. För att vi skulle orka. Nu är han snart 19 månader och sover fortfarande i mellan oss. Han sover som en prins! Man gör det som fungerar bäst och en glad mamma är en glad bebis. Jag känner ingen mig så mycket i din oro och jag förstår verkligen hur allt ger ångest och dåligt samvete. Ni är fantastiska föräldrar till Åke och han kan inte ha det bättre! Kram på er♡
En mamma som fått sova är alltid bättre än en mamma som inte fått sova! Så se det som att du gör det för Åkes skull, så att han ska få en mamma som orkar hänga med på alla hans äventyr på dagarna!
Det dåliga samvetet känner jag igen! Har just suttit å funderat på att skriva om det på bloggen.. Har dåligt samvete hela tiden! Är jag tillräckligt kärleksfull, ger jag tillräckligt med uppmärksamhet, leker jag med honom, aktiverar jag honom mm mm mm. Men vet att jag egentligen är bästa mamman Fred kan ha! Precis som du är bästa mamman som Åke kan ha! Tror att vi har det dåliga samvetet för att vi älskar dom så mycket å vill dom de absolut bästa! <3