För varje dag som går, blir jag mer och mer orolig. Varje dag börjar jag älska Åke ännu lite mer, fastän jag dagen innan trott att hjärtat inte kunde rymma mer.
Skräcken att något ska hända med honom blir bara större och större. Tänk om han blir sjuk eller helt enkelt inte vaknar upp en dag? Bara när jag skriver dessa ord får jag tårar i ögonen och magen liksom vrider sig.
Jag vet att risken är liten men det var också en otroligt liten risk att råka ut för det vi gjorde med tvillingarna så odds är ingenting jag tror på längre.
Hur hanterar ni den massiva kärleken kombinerat med denna vidriga oro?
Edit: TACK underbara ni för era kommentarer. Det värmer och lugnar. KRAM!
Åh visst är det så, oron ökar för varje dag och varje gång jag slås av hur mycket jag älskar min lilla som är 3,5 mån så slår oron till. Det är väldigt starka känslor och en enorm oro, svårt att hantera. Man får bara hänga med och försöka stå ut med det. Tycker du skriver jättebra saker, bara fortsätt som du gör, att du skriver om vardag, rutiner, olika orosmoment osv.
Hej! Vilken otroligt fin body lilla Åke har! Vad kommer den ifrån?
Läser din blogg regelbundet, vilken otroligt fin och trygg familj ni verkar vara!
Tack snälla! Bodyn är från ett märke som heter Duns, finns på vissa webshopar om du googlar! 🙂
Jag kan verkligen känna igen mig i dina tankar. Vi fick kämpa länge innan vi lyckades bli med barn och just därför känns allting så otroligt skört och extra dyrbart. Men jag har beslutat mig för att våga släppa taget och älska fullt ut. Jag ser till att njuta av varje stund vi har tillsammans så ifall det ofattbara skulle hända så kunde jag falla tillbaka på vetskapen att jag verkligen tagit till vara på den tid vi fick och inte hållit tillbaka något. Och jag måste säga att när jag väl släppte in kärleken i varje vrå av mitt hjärta så fanns det inte längre någon plats för rädslan. Vi lever i nuet och just nu är mitt liv underbart, det är allt som räknas.
Kram
Fina kommentarer! Jo, livet är skört å underbart på samma gång! Det mänskliga dilemmat vi har att hantera, på olika sätt…
Kramar!!! <3
Dessa tankar svischar förbi ibland och jag tänker att dom gör mig medveten och om möjligt till det yttersta fruktansvärt tacksam över vad jag har. Dock får dom inget fäste för då tror jag att jag på riktigt skulle förlora förståndet. Och då missar jag ju allt det underbara.
Jag tillåter dessa tankar att blinka förbi ibland, snuddar vid att det kan hända och sen släpper jag det lika fort för annars skulle jag drunkna
Tror att dessa tankar får mig att uppskatta gåvan som vi fått, får mig att daktiskt leva lite mer i nuet istället för i framtiden
Försöker att inte ta ut sorgen i förskott även om det är svårt
Tror inte man ska vara rädd för rädslan och oron men inte låta den ta över, men det är klart att det finns kvällar när små tårar faller över det faktum att livet är så skört
Lev i nuet, som att det är det enda ni har och det tycker jag ni verkar göra
kramar
Jag är också en orolig själ men jobbar verkligen på att inte ha katastroftankar, det tar bara onödig energi som jag istället vill lägga 100 % på mitt barn. När jag tittar på min lille kille så tänker jag att han är värd en mamma som inte oroar sig för tror omedvetet att han kan känna av det. Min son fyller ett år nästa vecka och mina dumma tankar är i stort sett borta.
OM det nu skulle hända något (som jag troligtvis ändå inte kan styra över, även om jag velat) så vill jag att vi är så lyckliga och glada som det bara går den tiden vi har. Förhoppningsvis och troligtvis i sådär 80 år till, för jag ska bli över 100 år tänkte jag.
Försöker i det stora hela tänka på att jag inte kan styra över sjukdom/död men livskvalitet och det vore synd att leva med ständig oro för något som kan hända. Lev och njut! 🙂 kram
Förstår precis vad du menar, även om jag inte delar din bakgrund så kan jag relatera till oron som följer med att man älskar sitt barn så otroligt mycket. Har tyvärr inget bra svar på hur man ska hantera oron. Mitt sätt har blivit genom att tänka att det bara inte får hända min älskade kille nått. Så fort jag hör om tragiska öden med barn inblandade vill jag bara hålla för öronen och skjuta det ifrån mig. Jag tillåtet mig liksom inte tänka att nått ska få hända min kille… Naivt såklart men det är väl nån form av skyddsmekanism för att orka älska honom så fruktansvärt mycket.