SNÄLLA, säg att någon känner igen sig i detta! Jag vill inte känna mig så här hemsk själv.
Mitt humör?! Vad hände?! Många skämtar ju om gravida kvinnor och deras svängiga temperament men det var ju verkligen ingenting jämfört med amningshormoner kombinerat med sömnbrist. Jag är så hemsk mot Leif! Jag har så kort stubin att den knappt finns längre! Jag fräser, spottar och stör mig på 96% av allt han gör. Samtidigt älskar jag honom mer än någonsin också. Va?! Hur går det ens ihop? Även Leif, som i vanliga fall aldrig rynkar på pannan mot mig, verkar lite mer lättirriterad och det tycker jag är mest kul! En helt ny sida av honom ju! Brukar till och med reta honom lite extra när han visar den sidan.
Jag är dessutom extra arg på ALLA döda ting. Skor som inte är bekväma, datorer som krånglar, kameror som inte startar direkt och kläder som tycks försvinna?! FAN, så arg jag kan bli!
Hur som helst, detta går ibland så långt att jag blir lite deppig och låg (hormonerna igen) och känner mig som världens sämsta fru/person/kompis/mamma/hundägare och tycker synd om Leif som måste dras med mig. Hoppas inte han håller med… Nä men jag förstår verkligen att man säger att förhållanden testas av att få barn, för herrejäklar vad annorlunda det blir! Och ändå skulle jag aldrig byta tillbaka.
Tänkte först lägga ut en arg bild av mig själv men den skulle inte bli lika söt som en bild av en arg Åke. Nu ska jag han få lunch och sen förhoppningsvis bli glad igen och jag ska ta ett djuuuupt andetag och räkna till hundra och inte bli arg på Leif. Det är inte hans fel och jag har ingen rätt att klaga på honom. Vi sitter i samma båt, fastän den är ute på lite stormigt hav just nu.
Min sambo har alltid fel, även när han har rätt haha.
Brukar vanligtvis bli irriterad när jag har lågt blodsocker men numera gör det mig ursinnig. Häromdagen var jag jättehungrig när vi var i affären. Henrik (sambo) gick bakom mig och skrattade och sa ”kan du sluta gå så argt och hämta något som du kan äta på vägen hem”. I mina mörka tankar ströp jag honom för jag går minsann hur argt jag vill!!! Hur man nu går argt.
Du är inte ensam iallafall! Vi är alla små (stora?) nut cases! I positiv bemärkelse såklart!
Känner igen mig jättemycket i det du skriver! Har nog aldrig stört mig så mycket på min sambo som jag gör nu. Pms-känsla nästan hela tiden är ju sjukt mysigt…! Usch får superdåligt samvete för att jag kan vara så himla arg och otrevlig mot honom! Ibland blir jag imponerad att han orkar stå ut med mig. Men jag tror och hoppas det blir bättre sen ♡ 🙂
Jag instämmer med de övriga inläggen, man både älskar och vill slå ihjäl sin man på daglig basis. Här om veckan när min man tyvärr fick jobba över så blev jag så arg att jag satte på säkerhetskjedjan på dörren, sen tog det väl fem minuter innan jag fick hur dåligt samvete som helst, började gråta och sprang och tog av kjedjan. Detta berättade jag dock inte för mannen så jag hade inte såååå dåligt samvete men det är inte kul med denna berg och dalbana. Det är dock värt det när jag tittar på min man och min dotter när de tex sover middag tillsammans, då växer mitt hjärta och jag älskar dem mer än jag trodde var möjligt!
Precis så kände/känner jag med, minns inte om det var så med första sonen men det var det säkert. Men exakt som du säger så har jag stört mig som bara den på min man samtidigt som att jag älskar han mer än nånsin, knäppt 😉
Ja du, goa kvinna! Så där är det med hormon påslag/omslag hit å dit!
Omgivningen blir testad och själv så lider man… Det borde finnas något bra med allt detta? Någon slags försvarsmekanism som drar igång? Att skydda barnet och i andra hand sig själv mot omvärlden…? Det är skönt att veta att det är normalt och att det klingar av, även om det är jobbigt när det pågår.
Stor kram till er alla! <3
Hei!
Du er ikke ensam om dette. Blev mamma i børjan av dec til enliten jenta. Hadde egentligen termin samtidigt som dig sån ca. Allt er nytt og man vill ge 200% i varje situation. Jag tror som alla seger att man skall sove nær bebben sover, men visst bebben inte sover så sover inte mammsen, vilket resulterar i akkurat de som du skriver. Trøtt, irriterad, ledsen… HELT NORMALT!!!!! Prata mycket med min barnmorska om detta och hon seger att så lenge som man samtidigt er lykkelig og mår bra så er det helt NORMALT!!! Har føljt dig på gravid vecka før vecka, samt lest din blogg lit av og til ner man får noen minuter til øvers. Du har en fantastisk søt liten gutt, en man som gør allt han kan før er. Snart er de vår på ritktigt og solen gjører mye før humøret!!! Upp som en sol ner som en pannkaka;)
Oh noooo! Jag som bara längtar efter att bli ”normal” igen och slippa alla dessa hormoner.
Känner igen det där efter dottern var född!
Eller jag var inte värst första två månaderna utan mitt riktiga helvette började strax efter två månader när jag började äta minipiller. Det tragiska var att jag inte kopplade ihop det förän efter typ sju månaders helvette.
Så no more minipills för mig!
Oj vad jag känner igen mej! Våran dotter skrek från och till dom tre första månaderna och då va inte vi nå pluttinuttpar kan jag lova! De var ilska blandat med gråt å nå ynka skratt. men så äre, kämpa på.
Förstår precis! Vräkte ur mig att jag lika gärna kunde vara ensamstående med vår dotter för att sambon kom hem en kvart för sent….. Ett konstant dåligt samvete lver allt han får ta. Men som alla påminner oss nyblivna föräldrar om, det blir bättre !
Precis lika här! Nästan allt maken gör exploderar jag över och sen storgråter jag av dåligt samvete. Han är också lättirriterad så blir lite diskussioner dagligen. Men i nästa stund massa kärlek!
Exakt så känner jag oxå.. Arg, irriterad, å ledsen typ hela tiden.. För att tjugo sekunder senare få ett leende från lillgubben å då bli gladare än gladast!
Absolut. Känner igen mig. Är konstant irriterad på min karl för saker som inte störde mig innan ett endaste dugg.
Här är det precis lika dant!! Vet inte hur mycket jag skällt på min sambo sedan vår lilla kille kom för 2 månader sedan.
Jag tar ut mina aggressioner på damm. VAR kommer allt damm ifrån?!
Ur promenadsynpunkt är denna årstid magisk för att ha en liten skrutt, ur städsynpunkt måste det vara den värsta. Just nu sitter jag och ammar och var jag än kollar ser jag DAMM.. eller smutsiga fönster (putsade dem för 3 veckor sedan)
Exakt samma här hemma!!! Fast jag retar mig nog 100% 😉
Du kan vara lugn, sådär är det här hemma oxå. Det är nig en blandning av hormoner, sömnbrist och att en ny liten människa finns som kräver mycket av en att det blir känslostormar. All den tid man hade innan finns inte riktigt där och man är inte längre prio ett gör att det kan bli lite smått ”galen” ibland 🙂