Några saker jag tänkt på mycket under min första månad som päron (kommer en extra utvärdering om första månaden inom kort, imorgon kanske?) är hur jävla fort det kan svänga. I helgen till exempel, när jag skrev mitt göttiga inlägg, var vi superföräldrar och kände vårt barn utan och innan. Han behövde AAAALDRIG sövas och skrek nästan ingenting. Nu, några dagar senare, har jag Einstein-frisyr, håliga ögon och känner mig som den sämsta mamman ever! Känner jag inte ens mitt eget barn?! Är alldeles hispig och osäker i hans närhet och helt plötsligt blir jag jättenoga med att han inte ska ge ifrån sig ett enda missnöjt ljud. Så jobbigt att ändra sin personlighet så här på så kort tid! Hoppas jag får bli supermama snart igen.
Sen till en annan sak jag tänkt på; När han är vaken hela dagen och vägrar sova kan jag göra milslånga listor i huvudet på allt jag skulle vilja göra om han bara kunde somna. Nu när han faktiskt sovit en timme snart(!), har jag endast suttit parkerad vid datorn och känner mig helt rastlös! Nästan så rastlös att jag vill väcka honom bara för att få något att göra igen. Håller jag på att bli galen?
I alla fall, tack för alla era lugnande och betryggande kommentarer på mitt bajsinlägg, ni är i vanlig ordning helt bäst!
Du är heeeelt normal 😉
Man tänker på allt man ska göra om bebisen sover, men när den sover slösurfar man en stund och väntar på att bebis ska vakna. Allt det där nan ville göra känns helt plötsligt avlägset 🙂
Sen det där med att känna sitt barn, det är omöjligt. När man precis börjar få koll på rutiner och hur hen vill att det ska vara så ändras det fullständigt. Alla dessa utvecklingsfaser dom går igenom hela första året omöjliggör att man som förälder har full koll 🙂
Jag va likadan den första tiden med bebis. Det va en riktig berg-och-dalbana!! Vissa dagar (ofta när vi fått sova bra på natten) kändes allt på topp och vi tyckte vi hade bra koll på läget och livet va härligt, och sen vissa dagar kändes det som att vi inte alls visste vad bebisen ville, som att hon va missnöjd hela tiden, ingenting funkade och sömnen va obefintlig! Men jag tror man får acceptera att det är så ett tag, och att bebisars beteende ändras ofta, det som funkat ena veckan, kanske inte funkar nästa, så va det iaf med min dotter. Vet inte om det är nån tröst när man är mitt uppe i det, men det blir bättre! Kämpa på!
Det tar tiiiiiiid. Men jag förstår din känsla, jag har upplevt den lika mycket i början nu som efter första barnet. Mycket man ska”lära” sig. Om sig själv, bebisen, nya tillvaron, mammarollen ( som för övrigt aldrig slutar överaska!)
Det lugnar ner sig så småningom 🙂
Dags att ge sig till känna här nu! Är inte förälder ännu men tänker att det ofta är så när en provar något nytt, det går upp och ner tills en hittat sin rytm och sitt sätt.. Att få barn kanske inte ”bara” är att prova något nytt men du kanske förstår ändå?
Tack för en mysig blogg!
Då är vi två som håller på stt bli galna. Jag gör exakt samma sak, planerar vad jag ska göra när Penny fem veckor somnat, men sitter sen bara och väntar på att hon ska vakna. Helfläng. 🙂
Känner igen mig.. Ibland känner jag mig helt lugn gällande ex amning, sen som Igor började jag tveka, borde han verkligen äta två gånger per natt, är det normalt? Alla andra verkar ju få sova hela nätter.. Men kommit fram till att de ändras sååå himla snabbt, å alla har sina saker de kämpar med.. Men jag tycker du är en supermamma alla dagar!!