Varken Leif eller jag tänker på Åke som en pojke. Jag tänker inte ens lite på hans kön just nu. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att han är en flicka. Nä, just nu tänker jag bara på honom som ett barn. Jag behandlar honom inte annorlunda för att han är en kille. En del av mig är så förbryllad över att jag bryr mig så ofantligt lite över detta. Tänk att många ändå kollar kön redan på ultraljudet men jag vet ändå inte vilken skillnad det blir? Det enda jag fokuserar på just nu är att jag älskar honom så mycket att mitt hjärta nästan spricker när våra blickar möts och att det enda som betyder något är att han mår bra.
Hur har ni känt inför era små spädisar? När blir dom sitt kön? Så hemskt det låter, jag hoppas faktiskt att jag aldrig någonsin kommer att börja behandla Åke på något annat sätt än som mitt älskade och efterlängtade barn. Att han kommer få vara sig själv och inte bara en pojke.
Tillägg: Med detta inlägg menade jag inte att klanka ner på er som kollat kön eller att kritisera hur föräldrar klär sina barn, jag är egentligen mest förundrad över hur lite jag tänker på att Åke är en pojke just nu. Jag trodde att jag skulle tänka mycket mer på det och jag var en av dem som i slutet på graviditeten ångrade att jag inte hade kollat kön för att jag var så nyfiken! Det är mer någonting som slagit både mig och Leif nu när Åke snart är en månad, att vi ibland kan tänka på honom som en tjej också? Kan tänka mig att det är mer så här nu i början när bebisen verkligen bara är en bebis och inte riktigt visar någon personlighet och att det är det jag ville diskutera mer. Sen är det självklart upp till var och en hur man går vidare från denna bebistid men jag har som mål att inte medvetet styra in honom i någon kategori även fast det självklart kommer att bli så att han kommer behandlas som en pojke av omgivningen. Jag kallar honom ofta lillgubben nu också men det är liksom ingen värdering i det alls. Jag försöker mest bara greppa mina känslor och tankar kring detta eftersom det är så nytt alltihopa. 🙂 Hoppas att ingen känner sig stött eller trampad på tårna!
Jag frågade om barnmorskan kunde se könet på bebisen utav nyfikenhetens skull men hon sa att hon endast var 70% säker på att det var en flicka eftersom det var svårt att se. Vi kallad barnet för hon ibland och han ibland och vi har köpt saker vi tycker är FINA och i våran smak, inte så mycket för barnets skull. Lite saker med rosa, lite saker med bilar på, vi bryr oss inte så länge barnet mår bra. Sen när hon/han kommer ut så tänker jag inte diskutera mitt barns uppfostran med andra eftersom vi alla är så pass olika, vi kör på vårt race och alla i omgivningen får köra sitt. Bara vårt barn är lyckligt så bryr jag mig inte alls om andra. Håller med dig Elisabeth! Barn är barn och dom kommer att bli sina egna personer oavsett.
Kram!
+ 1 på Evelinas kommentar här också! Sen om man väljer att titta på kön innan förlossning eller inte, det kan nog bero på vitt skilda orsaker, man gör det som passar en bäst.
Det viktigaste för mig är att bredda mitt barns värld, inte krympa, kön är även en del av den sociala struktur som påverkar vår omvärld, både pojkars och flickors. Kan vi inte bara försöka uppfostra härliga och medkännande människor och sluta fokusera på kön? De är individer!
Vi valde att kolla kön på bebisen men för vår del var det för att försöka förstå att det levde en människa(!!!!) i min mage. Har inte heller tänkt på bebisen som en pojke eller flicka men det har kommit mer nu (hon är 8 månader) när det börjar handla lite mer om uppfostran osv, att inte skilja på tjej och kille och inte använda sig av för mycket söt, gullig, fin. Lite så vi resonerar. Försöka använda andra ord också, även fast man såklart säger att hon är fin osv. Hoppas du förstår
Jag kände precis som du när min son var nyfödd trots att jag tog reda på könet i redan vecka 18. Var för nyfiken för att låta bli att få bekräftat att det var en kille som jag trodde redan från allra första början
Åh, så viktigt att du skriver om detta! Jag har själv inga barn än och tycker exakt som du i den här frågan. Men jag är superrädd att man ändå kommer behandla dem olika, på ett omedvetet plan. Det känns sjukt svårt för det känns så djupt rotat från hur jag är uppväxt. Så är rädd att man kommer ”göra fel”. Hoppas du/ni förstår mig! Kram och tack för en finfin blogg.
Spännande inlägg! Sådana tankar kring kön och identitet fanns inte på kartan för 30 år sedan, när vi fick vårt första barn….? Inte som jag minns?
Vi valde bort ultraljud öht vid alla sex graviditeter så det var aldrig något val att ta reda på kön i förväg. Barnmorskan kollade barnets hjärtljud med doptone och trätratt och det fick räcka så.
Idag kan jag fascineras av ultraljudsbilder jag får på mina kommande barnbarn! 😉
Våra barn präglas av den tid de lever i och det är vi vuxna som ger dem verktyg att hantera den verkligheten med. Det krävs mod att vara förälder, att inte vara ”perfekt”, utan bara tillräckligt bra för just Ert Barn! 🙂
Så, lycka till på Livets flod och njut av färden!!!
Kram på er!!! <3
Vi har sagt att vi den dagen vi blir gravida inte ska kolla vad vårt barn har för kön. Vi vill att det ska vara en överraskning. Vi känner att kolla för oss är lite sådär som att smygkika på julklappen innan julafton. Men vad det än blir så blir det som du säger: ett barn! Huvudsaken hen är frisk. Jag har ändå full förståelse för att vissa vill kolla. Många i min närhet känner att de har lättare att knyta an till barnet och att det blir mer verkligt efter de kollat och visst kan jag köpa dessa resonemang. Dock har jag en bekant som har en son och som nu är gravid med sitt andra barn och ’försökte’ skaffa en dotter. Hur sjukt är inte det!?! När de kollade på ultraljudet var det dock en till liten grabb. Så hon insåg då att det nog inte går att styra.
Fina tankar hur som helst Elisabeth!
Tack, först och främst, för en härlig blogg! Det var superkul att följa dig/er på gvfv så det är kul att du ger oss möjligheten att fortsätta följa er.
Vi tog reda på kön, det var superviktigt för mig, eftersom det var en möjlighet att knyta an lite mer till livet i magen. Just att knyta an till något som kändes som en alien där inne var otroligt svårt tyckte jag så ultraljden, lyssna på hjärtljud och att få veta kön var jätteviktigt.
Angående könsdiskussionen så kan jag meddela att jag är en stark ”hen” motståndare som anser att begreppet missbrukas så det står härliga till!
”Hen” bör användas när man inte vet vilket kön personen har. (T.ex. Hen rånade banken men vi vet alltså inte om det var en kvinna eller man.) Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ska bidra till jämlikhet mellan könen om man inte vill erkänna att det finns olika kön!!!
Jag är en (stolt!) kvinna som uppfostrats omgiven av starka kvinnor och hoppas av hela mitt hjärta att även min dotter växer upp till en stark och stolt tjej/kvinna, det kommer jag göra allt jag kan för att hon ska.
Hon ska veta att hon får älska vem hon vill, hon får leka med bilar om hon vill, hon får avsky smink och tyllkjolar etc MEN att medvetet ta ifrån våra barn en del av identiteten (ja, könet är en del av identiteten!) är, enligt mig, som att stympa en del av deras personlighet.
En kvinna kan vara lika stark som en man, en man kan vara lika stark som en kvinna men våra kön ÄR olika och det ska vi vara stolta över. Olika attribut men lika värde.
Med det sagt, här hemma badar vi i rosa kläder… Även en del grönt, brunt, blått (vad nu än det har med saken att göra då färger egentligen inte säger så mycket).
Min poäng är mest; Nåde den som kallar min dotter för ”hen”! Hon är en HON och inget annat! (om hon senare opererar om sig till man så ändrar jag mig.) Hon är värd lika mycket som alla andra. DET är jämställdhet enligt mig!
Låt barnen få vara barn, låt de leka med vilka leksaker de nu än vill leka med men låt de också få utforska sin identitet med allt vad det innebär… Personlighet, integritet, kön osv. Ta inte bort och neutralisera det som gör dom den de är, det är som att bädda för förvirring och konstiga känslor i tonåren inför sexualitet osv och det är otroligt skrämmande och sorgligt tycker jag.
Det bästa jag läst! Håller med till 100 %
Jag tror du i så fall har missuppfattat syftet med att använda ”hen” som pronomen.
Precis som du nämnde är könet viktigt för identiteten. Därför är det extremt jobbigt, förvirrande och frustrerande att inte själv identifiera sig med det könspronomen som folk (föräldrar, skolpersonal, andra barn) väljer att kalla barnet. Då låter de inte barnet själv få välja sin identitet.
Ditt könsbinära perspektiv begränsar barn att placeras in, och förhålla sig till två (motsatta) kön. Men vad händer om barnet inte ”passar in” i något utav facken? Då kommer ”hen” väl till hands, icke sant?
Att använda Hen är också ett sätt att låta barnet själv upptäcka sin könsidentitet. Om du sedan ditt barns födsel använder pronomenet ”hon”, blir det svårare och mer komplicerat för hen (ja, jag kallar ditt barn för hen) att hitta sin identitet, ifall den på något sätt skulle falla utanför normen. I vårt könsstereotypiska och -binära samhälle är det även väldigt begränsat hur ett ”hon-barn” och ett ”han-barn” skall vara.
Så ”hen” kan vara ett bra sätt att låta barnet upptäcka och utforska sin egen identitet utan strama ramar.
En jätte bra diskussion och bra inlägg.
Något jag har reflekterat över sedan jag blev gravid är att mammor som säger ”vi tog inte reda på kön..” det är som att dom tycker eller vill känna att dom är lite bättre, för oftast kommer ingen motfråga ”varför?!” Men för oss preggosar som valt att kolla kön, vi ska nästan skämmas eller undanhålla det helt för att vi får motfrågor ”varför?” ”spelar kön roll för dig?” ”älskar du inte en flicka lika mycket som en pojke?” sådana sjuka frågor. Att jag som kvinna måste stå till svars över mina beslut och handlingar handlingar, som handlar om mitt liv.
Och ja.. Jag och sambon tog reda på kön. Det blir en grabb. Som vi kommer älska lika mycket som det vore en flicka. Han kommer ha min rosa dopklänning. För mig är han inget kön utan det är jag och sambon som styr det och vi kommer klä honom i allt som Vi tycker i snyggt, blommigt, randigt, rosa med mera mera.
Och varför tog vi reda på kön? Jo för att jag skulle känna mig trygg av olika anledninga. Tycker hela denna debatt egentligen har slutat handla om kön utan om färg och kläder. Vi måste inse att varje familj har egna beslut och valt egna vägar, skita i vad andra klär ungen i och fokusera mer på att uppfostra våra egna barn rätt och se till att de har kläder på sig.
Och givetvis handlar det inte enbart om kläder, men tycker övriga kommentarer sagt massa bra så jag ids int upprepa.
Något som jag tycker är synd, som vi ofta fått höra, är att äldsta är en tuff tjej. Skitbra på ett sätt men varför påpeka att hon är tuff för att vara tjej?!
Hon är tuff, framåt, oblyg osv. Punkt.
+1 på Evelinas kommentar ovan!
Med första var MIN favoritfärg grön, således fick ungen också gröna kläder.
Hon är ju en tjej, men med grön mössa och allt annat än just rosa kläder var hon en pojke i mångas ögon. Inte mig emot, jag gillade bara inte ”typiskt tjejiga” färger då och orkade inte rätta okända när de stack huvet i vagnen (ja varför i hela friden gör folk sånt öht?!) och sa att lillgrabben var såå söt. Sa bara Japp! La ingen större vikt vid det.
Nu är nr2 här och jag har övergått till att gilla mer pastelliga färger, även rosa, och hon har därför mer såna kläder.
Hade jag fått en pojke nu hade jag ändå gillat samma saker och eftersom det är jag som bestämmer (mwahaha) hade samma kläder använts även då.
Färgglatt och varierat, gärna eko men framförallt praktiskt!
Nu när stora börjar vilja vara med och bestämma själv är det svårare. Jag kräks på opraktiska kläder som heter ”Skinny” på barnavdelningen och VEM tycker att tyllkjol är skönt och praktiskt under en overall?!
Hon får välja med vissa begränsningar som styrs mest av hur bra man kan leka i kläderna och ekonomi. 😛
Det är ett otroligt intressant ämne som kan diskuteras i oändlighet!!
Ni verkar ha en sund inställning till barnet, det behövs mer sånt i samhället! Heja heja!
Vi tog reda på att vi väntar en flicka mest för att vi var så otroligt nyfikna och hon som gjorde ultraljudet liksom stannade upp och frågade ifall vi ville veta och då insåg vi att HON visste. Då gick det inte att inte få veta. Dock har vi inte lagt någon ytterligare värdering i det, utan det är en frisk bebis. Som vi längtar efter. En bebis som är lika efterlängtad ifall det hade varit eller visar sig vara en han eller hen.
Och när det kommer till kön och skapandet av det. Det kommer bli intressant att se vad vår bebis definierar sig själv som. (Allt är okej!) Men allra häftigast kommer det vara att upptäcka och se vårt barn skapa sin egna identitet med allt vad det innebär! Vilken Jäkla grej! Vi är så pepp på allt! Sån kärlek!
Fin blogg förövrigt! Ni verkar vara sådana bra människor!
Vi har valt att inte veta vad det är, eftersom det ju verkligen inte spelar någon roll. Men jag får frågan VARJE GÅNG någon (bekant eller obekant) konstaterar att jag är gravid: ”Vet ni vad det är?” och varje gång svarar jag eller min man det enkla svaret: ”Ett barn!”. Det svaret möts alltid av en suck och ett förtydligande att de menade pojke eller flicka och vi vidhåller att det är ett barn. Min man har blivit så irriterad på detta att han tycker vi ska ge barnet ett könsneutralt namn och aldrig berätta vad ”det blev”. Så kommer det inte bli, men det känns skönt att vi båda har samma utgångspunkt, och att vi har samma önskningar och förhoppningar och drömmar om vårt barn, oavsett om den råkar födas med snopp eller snippa.
Tack för så intressanta blogginlägg (ingen press ;))
Jag har en treåring och är gravid med andra barnet som kommer i mitten av april.
Vi har aldrig lagt fokus på kön, varken i hur vi har pratat med treåringen eller när det gäller kläder och leksaker utan erbjudit både sånt som ses som traditionellt ”pojkigt” och ”flickigt”. Han har alltid älskat både bilar och sin docka och när han har klätt sig själv inför kalas har det ibland blivit klänning och ibland skjorta och byxa. Det enda jag har undvikit är kläder och leksaker som aktivt uppmanar till ilska och tuffhet, typ kläder med arga djur och monster på. Inte för att man inte får vara arg, det får man självklart vara precis som alla andra känslor. Men jag vill inte att han ska formas efter det negativa som ryms i den traditionella mansnormen. Och jag jag vet att han bemöts mjukare av omvärlden om han har ett gulligt djur på tröjan istället. Precis som att om jag hade haft en dotter hade jag undvikit extra noga att bara bekräfta henne utifrån utseende, som en motvikt till resten av samhället.
Men nu har han precis upptäckt att han är en pojke och plötsligt vill han inte ha de rosa strumporna längre ”för xx har sagt att de är tjejstrumpor”. Och vi har alltid sagt ”stark som en prinsessa” här hemma men häromdagen sa han att han inte kan vara en prinsessa för han är en pojke. Och det gör mig så ledsen! Inte att han identifierar sig som pojke men att han redan nu begränsas av det. Självklart så pratar vi med honom om det och försöker avdramatisera genom att just i det här sammanhanget säga något om att alla kan vara prinsessor och alla kan ha alla färger. Och min sambo som är kille väljer att klä ut sig till prinsessa i lekarna just nu.
För mig handlar inte ett genusmedvetet föräldraskap om att ta bort saker från barn typ ”tjejer ska inte ha rosa och killar ska inte leka med bilar” utan om att tillföra saker. Att vidga tanken om att det bara finns två kön med varsin könsroll. Och att bryta de negativa mönster som finns kopplat till kön. Det är inte en tillfällighet att män är mer våldsamma än kvinnor och att kvinnors självkänsla är starkare kopplad till utseende än mäns. För redan som barn fostras vi till de beteendena. Självklart får min son leka sjörövare, men hemma får vi leken att handla om att bygga ett skepp av soffan och leta efter skatter snarare än att fäktas och vråla. Jag vägrar att acceptera tankesättet ”boys will be boys” där. För nej, jag tror inte att viljan att leka våldsamt är biologisk. Sen vill jag poängtera att konflikter och ilska självklart är en del av livet och att det är viktigt att pojkar såväl som flickor lär sig att hantera det på ett bra sätt. Så vi reducerar inte bort känslor hemma. Däremot är vi noga med att prata om efteråt varför någon av oss blev arg eller ledsen. Även om vi vuxna bråkar och sonen ser/hör det så pratar vi efteråt och är noga med att säga förlåt och att vi älskar varandra så att han ser/hör det också.
Herregud, den här kommentaren blev kanske lite väl lång. Men det här är så aktuellt för mig just nu. Tack för att du tar upp det!
Vi kollade kön på ultraljudet. Förstår inte varför vi inte skulle se henne som ”ett barn” som ni uttrycker det, för att vi vet kön och varför vi inte kan se henne som en flicka och pojkar som pojkar. Hon är en flicka och en pojke är en pojke. Alla barn får leka med och tycka om vilka färger de vill ändå i mina ögon. Man behöver inte vara en ”hen” för det. Jag hade inte brytt mig eller behandlat mitt barn annars om det var en pojke. Vi ville veta för vi var sjukt nyfikna bara och tänkte att det kanske skulle kännas lite mer verkligt om vi visste och hade blivit överlyckliga oavsett kön, det är ju våran lilla guldklimp.
Men jag tror att man ”ser” könet nästan direkt för jag har svårt att tänka mig att vi är de enda som kallat våran spädis för tex lillgumman?
Så himla bra tankar. Vi tog reda på vårt barns kön vid ultraljudet. Det finns väl ingen annan förklaring än att jag ville ha så mycket info som möjligt om mitt barn. Jag menar inte att allt faller på plats och att jag i samma ögonblick som det konstaterades att det tumlade runt en flicka därinne så visste vi precis hur vi skulle bli som föräldrar osv. Snarare handlade det om att allt som gick att konstatera om vårt barn gjorde att det var på riktigt. Det enda som har varit viktigt efter ultraljudet har varit att vi fick reda på att hon var frisk. Hon är det viktigaste i våra liv.
Härligt inlägg! Min son är 20 månader idag och jag vet inte vad har är för kön…vi tog reda på det men de spelar ingen roll. Många blir förbannade på att han har rosa och alla slags färger. Människor säger till mig att de vill kunna se vad för kön barnet har och de gör man inte på min son. Konstigt i mina öron. Han har också dockvagn, docka, bilar och klossar. Han väljer sina intressen själv och sen är de bara att följa med 🙂
Oj vilket viktigt inlägg. Så glad att du skriver om det här! Jag önskar att fler tänkte som ni gör, och hoppas att det är en sådan framtid vi går till mötes <3 Om jag väntar barn en dag vill jag inte rota i information om mitt barns kön, eftersom det är så otroligt ointressant i sammanhanget "Vi väntar ett barn! En människa! Som VI har gjort..??!" Dessutom skulle jag inte vilja utsätta oss eller vårt barn för möjligheten att vi utifrån rådande strukturer i vårt samhälle började "skapa" en identitet åt vårt barn innan vi mött hen, och sedan efter att hen fötts förstärkte barnet i just de dragen. Så, återigen: Heja Elisabeth!!!
Jag blir så himla glad när jag läser det här! Tänk om alla kunde vara så kloka..
Vi har valt att inte ta reda på vad vår lilla krabat är för något, jag går dock runt och tänker på det.. är rädd att jag ska kategorisera mitt barn direkt utifrån sitt kön. Håller tummarna att jag ska kunna ha ett lika öppet synsätt som du verkar klara av att ha, det vore en dröm 🙂
Jag har en 3årig dotter och en son på 8månader. Tog inte reda på kön med dottern men nog med sonen. För mig är de barn, inte flicka och pojke 🙂 det var nästan mer spännande att vara gravid med sonen, inte för att vi visste könet utan vi visste att vi skulle få ett till barn.
Jag blir arg när någon förklarar åt min dotter att hennes lillebror inte kan ha klänning eller nagellack för ”han är en pojke”, han är en person som får välja själv när han blir äldre vad han vill ha på sig och leka med.
Folk brukar också säga att han är sån ”karl”, ”riktigt karlaljud” osv, och han har mycket ljusare ljud än vad dottern hade, mycket försiktigare ljud. Jag ser honom som en bebis, andra som en pojke.
Min dotters favoritfärg är blå, vilket folk tycker är lite ”konstigt”, och jag tycker de som tycker det är konstigt är konstiga 😉
Dottern tycker om att bygga, skruva bilar, leka ”våldsamt”(räddmamman vågar inte titta på), hon tycker om bussar, bilar, traktorer, prinsessor, barbiedockor, alla djur och blåa klänningar 🙂
Tycker om dem precis lika mycket och vill att de ska behandlas som de personer de är, inte vilket kön de har. Det är viktigt för mig att de ska känna sig älskade och bra som de är, att det är okej för dem att tycka om det de tycker om.
Fina, härliga Elisabeth, kan inte du bli politiker? Dina tankar behövs.
Åh jag tycker det låter så vettigt och bra. Lyckliga Åke som har så kloka föräldrar. Vilket spännande ämne ändå, känns svårt i vårt samhälle att bara se ”ett barn” och inte en pojke eller flicka. Hoppas att jag kommer känna likadant som du om/när jag blir mamma.
Kram!