ELISABETH

Annons

Min förlossning (del två)

Där låg jag alltså ensam på britsen med så sjuuuuukt onda värkar. Leif kom till slut in från bilen och jag minns att jag vred mig flera varv runt och till slut ställde mig upp på knäna och mer eller mindre slet loss allt som satt fast på mig och när barnmorskan kom in sa jag bara hela tiden att jag var tvungen att kissa. Har ett vagt minne av att hon sa något om hur vig och smidig jag var som typ gjorde en volt ner från sängen och kutade mot toan men jag hade ingen tid att ge någon respons på något. Satt mig på toan och jag var ju så klart inte alls kissnödig. Jag satt bara och skrek där och hade sån sjuk panik. Fortfarande då ekade barnmorskans ord i mitt huvud, att det skulle ta lång tid och börja göra så mycket ondare och jag fattade inte hur det var möjligt. Hon satt sig på en pall mittemot mig och helt plötsligt såg jag att något liksom ändrades i hennes blick, HON fick lite panik. Tror faktiskt att hon där och då insåg att jag höll på att få bebisen i toastolen.

Ungefär härifrån hände allt så himla, himla snabbt. Det hände så mycket på så kort tid och lustgasen har gjort allt lite mer blurrigt. Vi gick i alla fall tillbaka till sängen. Jag har ett minne av att jag skrek så otroligt mycket hela tiden men Leif har sagt att jag skrek väldigt dovt och inte alls så mycket som jag upplevde. Väl på plats i sängen slets mina byxor och trosor av i ett jäkla nafs! In kom en undersköterska och en sköterska som skulle sticka mig i handen, något som kanske inte var så lätt eftersom jag hade full panik. Hon stack fel en gång först innan den hamnade rätt. Undersköterskan slet fram lustgasen och tryckte den mot mitt ansikte men jag skakade bara på huvudet. Jag hade en inre bild av att jag skulle få lite information om hur jag skulle andas i masken för att slippa må illa (min stora skräck) och få ut så mycket som möjligt av den men det fanns inte tid till det.

Till slut testade jag andas i den och HERREGUD vad jag älskade den, vilket ju var tur eftersom det var det enda som fanns att tillgå. Jag sög i mig den av glatta livet och värkarna blev så otroligt mycket mer uthärdliga. Dock blev jag så otroligt påverkad och var på andra platser flera gånger. Jag hörde allas röster med eko, barnmorskans, Leifs och min. Jag hörde även min brors(?) röst och var med i någon typ av show under en kort period och då när jag kom tillbaka till verkligheten trodde jag att jag hade fått ut bebisen, vilket inte alls stämde…

Jag har med hjälp av mina journaler lyckats luska ut att själva förlossningen pågick ungefär en timme, krystvärkarna varade i drygt tjugo minuter och det är dom jag minns mest. Det beror nog på att jag inte fick använda lika mycket lustgas då, och var lite mer medveten. Jag fick faktiskt också en bäckenbottenbedövning men den kom in för sent, jag kände ingen skillnad av den. Under krystvärkarna sa min barnmorska att jag skulle försöka få med tre krystningar men jag lyckades bara få med två och låg självklart och bad om ursäkt för det.

Om jag ska försöka förklara hur det känns, vilket ju är omöjligt, så själva värkarna känns som mensvärk gånger en miljon ungefär, särskilt när dom ökar så otroligt snabbt som mina gjorde. Jag öppnade mig från 3 till 10 centimeter på ungefär 30 minuter. Under hela krystarbetet var det en så ny smärta att jag hade svårt att avgöra hur den kändes. Lustgasen kan ju ha gjort allt lite lättare men jag tror inte att min hjärna kunde hantera alla känslor så därför gjorde det inte så himla ont? Jag minns bara att det kändes helt omöjligt att få ut bebisen. Jag bara tryckte och tryckte och inget hände kändes det som. Jag hade inte heller riktigt koll på hur jag skulle göra för att krysta, så barnmorskan höll ett finger där jag skulle trycka på, vilket jag uppskattade, men har hört att andra stört sig på. Då tycker jag man ska säga till, jag sa till henne att det var jättebra, annars hade nog aldrig Åke kommit ut!

Det kändes faktiskt också som att jag skulle spricka helt under krystvärkarna, känslan av att ett huvud är på väg ut är så överväldigande och kroppen känns så skör då. Jag hade nämnt till min aurorasköterska att jag inte ville se blod men under förlossningens gång fick jag frågan om jag ville att dom skulle täcka för så att jag skulle slippa se, och svarade direkt nej. Jag var så otroligt uppslukad och fokuserad och ville bara köra på. När man är mitt i all smärta och lustgas känns det lite som en evighet och jag hade faktiskt ingen aning om att det skulle gå så fort. Man har ju hört att vissa haft krystvärkar flera timmar. Helt plötsligt hör jag i dimman att barnmorskan frågar: ”Vill du att jag lägger bebisen på ditt bröst när den kommer ut?” och då fattar jag att nu jävlar händer det! Snart är den ute! Gud vilken pepp! Ungefär här slet någon av mig min tröja också, hade verkligen inte hunnit nåt innan!

Leif var så sjukt bra och fin, han stod vid min sida och gav mig vatten och lustgas när jag bad om det. Personalen var helt fantastiska och peppande, barnmorskan sa gång på gång att hon var imponerad av min kropp och att jag var jätteduktig. Det kan låta löjligt men jag behövde få höra det då. När hon sen sa det man tidigare bara hört på tv: ”Vid nästa värk kommer er bebis” fick jag sån otrolig kraft och insåg att först då att herregud, vi får nog ett barn ändå och tog i med allt jag hade och helt plötsligt skrek det en liten späd röst i rummet! Smärtan försvann, exakt som alla sagt, direkt (men det kom mer smärta sen, hehe) och dom torkade av honom. Minns faktiskt inte när vi fick veta om det var en flicka eller pojke men jag vet att barnmorskan höll upp honom mot oss innan hon kollade själv. Sen låg han på mitt bröst och var ju så jävla vacker. Kan inte fatta det fortfarande.

Navelsträngen klipptes, det missade jag helt! Leif sa att saxen kändes lite slö men att det kändes typ (äckelvarning!) som att klippa en fisk? Det hade vi faktiskt fått höra också, kom inte ihåg av vem. Moderkakan kom ut ganska snart efteråt, i en hel bit enligt journalen och det var ju skönt.

Leif fick ta Åke och och sitta med honom mot sig under tiden jag blev sydd. Kan faktiskt inte riktigt svara på hur mycket det var men det var 3 stygn invändigt och kanske 2-3 utvändigt. Jag vill inte skrämma någon som inte fött än men jag personligen tyckte att det var värst av allt, att bli sydd. Man är så jävla less på att ligga med benen i ställningen och är ju, tro det eller ej rätt öm i det specifika området. Fastän jag älskade vår barnmorska ville jag bara sparka henne i huvudet då. Hon tråcklade på och till slut fick jag ta ner benen och försöka amma vår lille son. Det var inte helt lätt eftersom jag bara ville sova men till slut gick det och efter det fick Leif ta på honom blöja och landstingets kläder, eftersom våra fortfarande låg i bilen. 🙂 Kan också tillägga att direkt jag började amma kom eftervärkarna med full kraft, fy så ont! Hade helt missat att det kunde bli så och tillsammans med att man blöder samtidigt tycker jag det var riktigt jobbigt. Kommer berätta mer om det i delen som ska handla om dagarna efter förlossningen.

Någon gång här kom brickan med fika in (underbart!) och jag fick äntligen tag på min telefon och kunde börja meddela folket att frälsaren var född! Vi tog som sagt inga bilder under själva förlossningen, denna är den första vi tog, när Åke ligger i min famn i förlossningssalen.

IMG_2969

Haltade till sist iväg till duschen och när jag var klar där höll Leif och barnmorskan på att flytta vårt pick och pack + bebis till vårt rum, så det var snabba ryck! Så här i efterhand, med några veckors smältning, är jag otroligt nöjd över förlossningen och inte alls avskräckt inför eventuellt fler gånger. Det är verkligen som alla säger att man glömmer mer och mer för varje dag men i slutändan är det egentligen bara att låta kroppen och personalen säga vad man ska göra. Vi kvinnor är så fantastiskt byggda, tänk vad vi klarar av!

Åke föddes 16.31, lördagen den 10/1 2015. Efter det har inget varit sig likt! Vi älskar dig, Åke Lindroth!

IMG_2966

 

P.S. Det kommer en del tre också med lite reflektioner och mer detaljer och som sagt, även ett separat inlägg om kroppen dagarna efter förlossningen! Fråga gärna om det är något mer du undrar!

Kommentarer

Kommentera

  1. Paula

    Funderar bara på hur du fick tag i din journal? Bad du om att få läsa den på förlossningen eller? Skulle vara spännande att läsa sin egen 🙂

  2. Carina Anklew

    Tack för del två av förlossningsberättelsen!!! Känner igen mig och ändå är varje förlossning unik!!! Det är så bra att skriva om upplevelser och att få föda ett barn är så speciellt! Kul för barnet att ta del av hur det var när de föddes, när de blir äldre. Du skriver så levande och rakt på, så jag fick vara med på ert äventyr – tusen Tack!
    Stora kramar!!! <3

  3. EMELIECATRINE

    Du skriver så fantastiskt bra, det kändes som jag var med i förlossningsrummet typ! Wow vilken känsla. Jag längtar massor efter barn och har aldrig varit särskilt rädd inför förlossningen, men blir faktiskt lite skraj när jag läser. Allt det onda, man sys, varför slet dom av dig tröjan? hehe..låg du helt spritt språngande naken? Sånt där känns så larvigt, men nae fy vad jag inte vill ligga helt näck. Kommer typ få göra en moodboard och ha med in på förlossningen för att bli peppad på vad som händer EFTER förlossningen. Om man nu kan få barn, vilket jag hoppas!!!!

    Din blogg är verkligen en av mina favoriter och är så sjukt glad att du började på GVFV =) stor kram!!

    1. Elisabeth Lindroth

      Tack snälla du! Du får inte bli skraj! Det är ju klart att det gör ont att föda barn, det är väl ingen riktig nyhet och anledningen till varför tröjan slets av var för att kunna ta emot bebisen hud mot hud och kunna amma så fort som möjligt. I vanliga fall får den blivande mamman byta om till en het sjukhusklänning innan förlossningen sätter igång men det hanns inte med för min del. Jag var också övertäckt med skynken och dylikt stora delar av förlossningen! Sen är man så himla peppad och fokuserad när man väl är där att man knappt bryr sig, tro mig! Jag har också varit rädd för nakenheten innan. 🙂 Kram!

  4. Linda

    Hej!
    Åh vilken härlig förlossningsberättelse. Den gjorde mig lugn och fick mina kinder att bli alldeles blöta.
    Jag gick in i vecka 38 i dag och har sedan dag ett av min graviditet varit livrädd. (Fått missfall innan som rubba hela vår värld) Det har vart en kamp mot alla rädslor för att förlora vårt barn varje dag. Jag har flera gånger trott att jag ska få proppar överallt i kroppen, eller drabbas av havandeskapsförgiftning eller något liknande. Nu har jag tyvärr fått havandeskapsförgiftning och låg inne på sjukhus 5 dagar förra veckan. Livrädd, men det positiva i all skit är att vår bebis mår bra i magen och har ännu inte tagit någon skada alls, växer precis som han/hon ska!

    Hela tiden nu oroar jag mig för att jag ska bli sämre, att bebis i magen ska bli sämre. Att få föda fram vårt barn känns så himla långt borta nu och känns som en evighet nu! ”Det är inte så lång tid kvar” säger alla. Vill strypa dem 🙂

    Nåväl, det jag ville få sagt är att jag följt dig på gravid vecka för vecka sen din början där och du har utan att veta det själv peppat mig framåt i min graviditet. Att se någon som inte måste framstå som en superkvinna i graviditeten har fått mig att känna mig mindre ensam. Tycker du är en så jävla grym och härlig människa!

    Din förlossningsberättelse peppade verkligen mig till att föda barn utan någon större rädsla nu. Tack för att du delar med dig av allt! Du stärker mig och det du delar med dig av får mig så jävla peppad.

    En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva. Mitt nya motto nu!
    Många varma kramar till dig, du är fantastisk!

    1. Elisabeth Lindroth

      Hej Linda. Din kommentar berörde mig nåt så kopiöst ska du veta! Att få läsa den gjorde att hela min medverkan i gravid vecka för vecka känns värd, det var exakt det här jag ville, att få ge lite hopp till dem som behöver det. TACK! Stort grattis till din kommande bebis och jag förstår verkligen din oro. Jag vet att vad jag än skriver så kommer det låta fjuttigt eftersom du redan är så rädd men det kommer att ordna sig! Du är under kontroll och din bebis kommer födas, tro’t eller ej! 🙂

      längtar tills du kommenterar och berättar att du blivit mamma, kämpa på sista tiden nu! STOR KRAM!

      1. Linda

        Tack snälla för ditt fina svar! Som sagt, du är helt fantastiskt! Och vet du vad…? Vår son föddes i Torsdags kväll! En liten Walter, som är helt gudomlig. Jag hade en toppen förlossning och var inte ett dugg rädd, mycket tack vare ditt blogginlägg! Fortsättmed det du gör, du berör och jag hoppas aldrig du ens funderar på att sluta blogga! Stor kram från mig och Walter.

  5. Amanda

    Åh, vilket bra inlägg! Du skriver på ett superbra sätt. Råärligt men lugnt typ. Det är kul att läsa förlossingsberättelser tycker jag! Vi ska börja försöka skaffa barn inom snar framtid, och det är väldigt intressant att läsa.
    Iallafall, ni verkar vara världens härligaste gäng ni fyra! Superkul att du börjat blogga.

    Tänkte också fråga, skulle man möjligtvis få lov att skicka upp en liten presentis till lill-Åke? Jag syr lite barnkläder och sådär, hade varit kul att få sy en liten mössa och typ en dregglis åt honom. Men bara om ni vill! Respekterar om ni inte vill att jag letar reda på er adress (förlåt för stalkervarning).

    Skånekram! <3

    1. Elisabeth Lindroth

      Hej Amanda! Så gullig du är som skriver så himla mycket snällt! Vi tackar dig, alla fyra! 🙂

      Självklart får du skicka en liten presentis till Åkis! Bara om du vill så klart! 🙂 Vilken ära för oss!

      Stor kram till Skåne!

  6. Sonia

    Du skriver så himla bra! En sån otrolig inlevelse och fint berättarspråk som gör att det känns som att en är på plats i förlossningssalen med er. Tack för att du berättar om din upplevelse! <3

  7. Fröken Lindströn

    Så himla häftigt, älskar att läsa förlossningsberättelser!
    Galet att det gick så snabbt på slutet 🙂
    Den känslan i kroppen efter att ha fått ut ungen, att kroppen klarar fasen ALLT, är så mäktig!
    Måste ta tag i att skriva min egen förlossningsberättelse också, gjorde det snabbt med första så det är väl på tiden att göra det nu så jag inte glömmer. :O

    1. Elisabeth Lindroth

      Ja, man borde egentligen göra det första veckan, känner redan att jag glömt massor! Sen glömmer man ju det onda också, tror att historierna skulle skilja sig rätt mycket om man skrev en veckan efter förlossningen och en annan efter en månad med lite distans till allt. 🙂

    1. Elisabeth Lindroth

      Haha! Bra fråga! 🙂 Missade visst att få med det, ska genast skriva till det i historian. 🙂 Han kom in precis före barnmorskan!

  8. Kajsa

    Åh. Jag har bara 3 dagar kvar till BF och är sååååå nervös, samtidigt går jag och längtar efter att det ska sätta igång. Att inte veta när var hur eller vem som komma skall är olidligt.
    Du verkar vara en kvinna av stål, jag är så rädd att jag kommer bryta ihop och sluta fungera. Det sjukaste är dessutom att det är nakenheten och utsattheten som skrämmer mig mest, 1000 ggr mer än smärtan…

    1. Elisabeth Lindroth

      Hej! Vet du, jag kände exakt som dig! Men när jag väl var där var jag så himla inne i mig själv och litade verkligen på alla omkring mig att jag inte ens tänkte på att folk slet av mig kläderna. Man vet ju aldrig hur man ska reagera i en situation som är helt ny men jag tror att vi är programmerade så att vi kopplar på någon överlevnadsinstinkt under förlossningen. I vanliga fall är jag väldigt skygg när det kommer till nakenhet, brukar inte ens gå på stranden på sommaren för att jag inte trivs i att visa hud bland folk men på förlossningen var jag helt obrydd. 🙂 Det kommer gå så himla, himla bra! Lita på dig själv och dom som jobbar! Önskar dig all lycka till!

Annons