I torsdags var jag på bio. Två gånger dessutom!
Det händer aldrig. Det händer knappt att jag går en gång!
Men jag, Gina och småtöserna som för övrigt gjorde premiär i salongen, slog alltså till på att se s ”Långa Farbrorn”.
Ingen jättehit tyvärr..
Franka satt och kommenterade högt hela filmen när hon inte bröt i hop för att hon tappat en godis ur tablettasken eller sprang fram till duken (vi satt längst fram) vilket gjorde att hon blev en skugga på duken för övriga besökare.
Alba hoppade mellan mitt och Ginas knä konstant tills hon plötsligt vrålade ”bajsa” över hela Grand Bio’s salong 2…
Jag då? Ja, jag kröp på alla fyra i biomörkret på jakt efter en röd zootablett, sprang på toa med Alba eller jagade ”skuggan” Franka över halva salongsgolvet.
Precis när jag skulle sätta mig var den 40 minuter långa rullen över.
Tog igen det på kvällen när jag och mannen gick och såg Fury med Bratt Pitt.
Han vilse action och jag Brad Pitt -måste vara en bra kombo tänkte jag.
Men det blev inte heller någon hit.
Vi hade tjafsat och var sura på varandra och åkte därför under barnslig tystnad på bion som mest bjöd på galet mycket våld.
Såg att en pappa satt med sin kanske 10 -12 årige son på bion och ville mest gå dit och säga ”idiot som tar din son och ser sånt här”.
Jag fattar ju att kriget 1945 inte var pretty. Förmodligen värre än alla våldsamma biorullar i världen. Men iallafall.
Först tyckte jag att filmen var oerhört obehagligt – ansikten som sprängdes bort, ögon som petades ut, kroppsdelar som flyger överallt – män, kvinnor, barn…..
Efter 2 timmar så reagerade jag inte längre. Avtrubbad. Avstängd. Blasé.
En mycket farlig film att se för unga pojkar (och flickor också för den delen) om du frågar mig.
Dagen efter gick jag hem och såg ”Love Actually” som följde med tidningen Amelias julnummer… Grät från första till sista minut. Så mycket gillar jag den.
Det är ok. Du får kalla mig patetisk om du vill. Jag kan ta det. Den gör mig iallafall inte blasé och avstängd..
