Ecochicas

Det känns tomt. På insidan är jag alldeles ihålig känns det som.

Igår skrev vi på och sålde vårt hus.

Om vi fick bra betalt? Allt är väl relativt antar jag men för oss blev det en stor besvikelse.

Och det har varit en mycket skakig och osäker budgivining vilket har kostat på. känner mig helt slutkörd.

Hon som till slut vann var den mest iskalla förhandlaren jag varit med om. Någonsin faktiskt. Ett känt kvinnligt högdjur från näringslivet.

Och mäklaren sa att han på 16 år aldrig upplevt något liknande.

Det är en lång historia med alla turer ….och du ska inte tro att ens ”slutklämmen” blev lätt.

Köparen var sen till kontraktskrivningen i går och precis när vi satt där och sörplade i oss kaffe (mannen) och åt salta pinnar hysteriskt (jag) så kom det ett mail till mäklarfirman från en man som höjde det befintliga budet med 400 000. Bara sådär!

Hoppla!

Panik uppstod. Vem är det här nu då?! Varför mailar han? Varför lämnar han inget nummer?!

Hela mäklarkontorer började springa runt i cirklar kändes det som.

Alla försökte febrilt få tag i den där personen.
Var han seriös? Var budet seriöst?!

Vår köpare däremot var dock föga imponerad och börjar plötsligt bärja skruva på sig….det här är en dam som jag gissar är van att få det som hon vill.

Vi fick sedan båda två prata med mäklaren i enrum. Skulle vi skicka hem köparen och lita på den nya budgivaren som plötsligt verkade som uppslukad av jorden samtidigt som han faktiskt hade höjt med en rejäl slant…

Vi bestämde oss till slut för att inte våga riskera något utan tog isdrottningen som vår husköpare.

” Jag ser att du ser ledsen ut Charlotta” sa hon med den mjukaste, vänaste rösten.

Mäklaren såg mest besvärad ut tyckte jag (även om vi har varit väldigt nöjda med hans insats över lag) och jag blev som vanligt lite blank i ögonen. Trött, stressad, lite förbannad, lite lättad och framför allt- förvirrad!

Men jag fick liksom inte i hop det och kände mig allra mest tom…. Köparens superhårda attityd och taktik OCH den där väna, mjuka rösten … Det går liksom inte ihop i min värld.

Men allt kommer att bli bra.
Jag tror även att ”Isdrottningen” kommer att smälta hos mig vad det lider, behöver bara lite tid.

Det är ju självaste fan att jag ska ta allt så personligt. Jag har svårt att bara vifta bort saker med förklaringen att ”-Jamen det här är bara business”.

Det här är ju vårt hus. Min borg.
Som vi ritat och byggt själva.

Nu behöver jag iallafall inte flyttstäda något mer… Det är ju bra!

Jobbar hårt med att försöka vända det här till något positivt just nu.

Det kan ju faktiskt vara lite spännande och inte veta som ska hända härnäst, eller hur?!

Kvällen slutade i badkaret. Där känner jag trygghet.

Tänk att det ska vara så svårt med stora förändringar va? Jag är SÅ dåligt på det…