Han heter Steven Lopez och bor i Nicaragua. Han bor alltså lååångt borta i Sydamerika. Men han har även lyckats nästla sig in på nära håll. I mitt hjärta närmare bestämt.
I dag är han nyss fyllda tonåring och han har varit ”min” sedan han var 3år.
Ser ni på SOS barnbyars ”Uppdraget” på måndagskvällar? Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Glädje och total hopplöshet. Skratt och total misär. Jag känner mig alldeles vimmelkantig efter varje avsnitt. Blir så enormt berörd.
Hur fan, rent ut sagt, kan det få vara såhär på vissa ställen i världen?! Att barn bor på sopptippar utan mammor, pappor och trygghet.
Jag står knappt ut att tänka på det…Man MÅSTE faktiskt göra något konkret. Jo, man måste faktiskt det- det finns liksom inga ursäkter tycker jag. Inte om man bor i Sverige.
Bli fadder du med-det är jag!
200:-/ månaden är mycket pengar för många här även i Sverige men det handlar om att prioritera rätt.
Alla kan inte hjälpa alla men alla kan hjälpa någon som det så fint heter. Och det är ju sant!
Jag pröjsar för att Steven ska få det lite bättre. En droppe i havet. Såklart.
Men jag betalar också för att kunna titta på kort på Steven och prata om honom och därmed lära mina barn om vikten av att ge och dela med sig. Förklara hur andra barn har det. Det är en värderingsfråga som är viktig att de förstår tycker jag Och givetvis för att döva mitt egna dåliga samvete.
Då känns 200:- plötsligt väldigt prisvärt måste jag säga!
Se så, bli fadder nu! Kolla på här