En gör ju så gott en kan….
När Rufus busar eller gör dumheter så försöker jag att vara så pedagogiskt jag bara kan (och orkar).
Känner ni igen den här: Man kryper i hop i sin allra mest pedagogiska position på huk, tar tag i axlarna och tittar bestämt in i ögonen samtidigt som man säger: Men hallå där, vad gör du? Hur tror du att det skulle kännas för dig om du xxxx (den där har 1000 olika varianter…)
I helgen när vi skulle i väg på brunch med mormor så sa jag: ”Du Rufus, ska vi inte sätta på oss något fint nu när vi ska gå på restaurang?
Rufus tittar oförstående på mig och säger att han redan är fin! Jag försöker föreslå att vi kanske kan ta en skjorta istället och säger att den han har på sig är lite mer ”gå till dagis stuk”.
Då svarar han blixtsnabbt: ”Mamma, hur tror du att det skulle kännas om jag sa att (och så åker hans lilla pekfinger fram) att den där (pekar på min tröja) inte var fin?”
Dum är han inte…
