En gång i veckan så har jag sovmorgon! Då bor jag i eget rum, stänger dörren, kryper ner under täcket och bara njuter av min ensamhet! Och all space!
Det är nämligen mannens tur, det är han som ska gå upp och stoppa i nappar femtielva gånger, ta emot en och annan spark från Rufus som förhoppningsvis bara har kissat ner lakanet och inte madrassen och det är han som ska få spotta ut hundhår som fastnar i munnen och samtidigt förbanna att vi inte lärt hunden att ligga i korg utan nu tar upp all plats i sängen.
Eller ja’, det är ju så det är tänkt. Men något går snett..
Det börjar redan innan jag ens gått och lagt mig. Rufus gråter och vill absolut inte sova i sitt rum eller hos pappa.
Han står med täcket under ena lilla armen och gosefilten under andra och vrålar.
Vad gör man liksom? Efter otaliga mut och övertalningsförsök, såväl pedagogiska som mindre pedagogiska (jag hör mig själv bl.a säga: ”Du får rida på en elefant i morgon på cirkusen om du är duktig och sover i ditt rum”. Har ens den här cirkusen elefanter?! Det är ju knappast någon ponnyhäst verksamhet de bedriver med elefanter…)
Rufus vägrar och jag ger upp.
På natten så vaknar jag till av att Sigge krafsar på dörren. Jag ignorerar detta. Orkar bara inte gå upp! ORKAR INTE!
Tror du att Sigge ger sig? Han är produkt av hela vår familj, envis som synden… Jag kommer att få skäll i morgon om jag inte öppnar. Inte av hunden utan av mannen för att dörren har så många rivmärken.
Så jag öppnar och som en blixt hoppar Sigge upp i sängen före mig. Han lägger sig på min plats och han väger 25 kg och det är banne mig omöjligt att flytta på honom. Jag lägger mig på andra sidan bredvid Rufus. Det funkar fint. Men…. Äh, vad fan är det här nu då?! En medelstor svensk insjö att plaska i!
Trots blöja så har Rufus kissat.
Jag lägger mig på andra sidan Rufus, mellan hund och barn. Åh all denna space…. Not!
Somnar in och vaknar vid 07.10 för att gå på toa. Vad märkligt tyst det är…
Tittar in i mannens rum. Inte en tappad napp i sikte… Alla sover fortfarande och kl är efter 7. Varför händer det aldrig mig?
”Man måste ha rätta handlaget vet du” säger mannen med en blinkning när jag 1 timme senare staplar ner till frukost.
Måste googla på om man på något sett kan åberopa trötthet eller möjligtvis ”nödvärn” om jag skulle strypa någon i dag…
