Jag har turen som har en synnerligen rak och optetto relation till de flesta av mina nära vänner och det är jag så glad för!
Det gör saker och ting så enkelt när man kan vara sig helt själv och sann både mot både sig själv och andra.
Är ofantligt trött på folk som ständigt håller uppe någon slags fasad. Det måste vara så kämpigt tänker jag. Och det kan ju inte stämma att allt är ”tooooppen vet du!” jämt!
Sen behöver man ju inte berätta precis allt för alla men du förstår säkert vad jag menar…. Släppa lite på garden liksom.
Mötte en nära väninna på stan häromdagen och jag stannade till bilen för att säga hej! Hur är läget?
Hon tog ett djupt andetag och sa i en enda mening: ”Vet du, min presentation på jobbet som jag ska dra i veckan är så dålig så jag skäms, jag har bråkat med maken hela jävla veckan, den här lilla fisen (slängde en blick ner i vagnen) sover uruselt, jag känner mig fet och ful och kan du fatta, jag har fått tillbaka mina hemoröjder?!
Man bara måste ju älska en vän som den här eller hur?!
Senare fick jag ett sms från samma tjej med nedan bild och text: ”Och nu tröstäter jag och gör saken ännu värre…”
Att ha vänskapsrelationer som är på riktigt är värda allt smör i Småland. En gåva… Jag har inte jättemånga men de jag har är jag mycket glad över och försöker vårda så gott jag kan.
Är du sann i dina vänskaps relationer? Behöver du rensa bland vännerna? Ger du av dig själv? Eller tar du någon för givet?
Viktiga saker det där att tänka på eller hur?
Vad vore man utan sina vänner?
Kompisar är det bästa man har utöver familjen o gör en glad i själen. Kompisar som inte är ärliga o öppna är svårare att komma in på livet. I o med vårt jobbiga ivf: ande blev det tydligt vilka som är govänner o vilka som är mer som bekanta…som man inte borde ödsla tid på. Kramar!
Jag kan bara hålla med! Det är i de vänskapsrelationer där vännen är rak och ärlig man vet det går att lite på personen ifråga till 100%, det är då man vet att det är en riktig vän. Den man vet att man kan ringa till dygnet runt och vara både glad och ledsen.
Under en period när jag mådde riktigt dåligt märktes det så jäkla tydligt vilka som verkligen var mina vänner. En del drog sig undan. När jag verkligen behövde dem som mest. Men efter det kunde jag också ta beslutet att helt enkelt bryta en del vänskapsrelationer då jag inte orkar ödsla tid på dom man inte kan vara sig själv med.
Håller helt med dig! Har också fått erfara likande – visst är det märklgit? Men så tänker jag att det är ju faktiskt en gåva att få veta vilka som är ens riktiga vänner, även om det kan vara tufft att inse att det inte riktigt blev som man trodde! Hoppas att du mår bra idag! kram till dig!