Jag ser henne i ögonvrån precis innan jag viker av till höger in på nya hippa tapas resturangen Supper i går kväll.
Hon sitter utanför Seven Eleven och är en i raden av denna invasion av tiggare som kommit till Stockholm.
Hon är äldre och jag hinner notera att hon sitter obekvämt och försöker ändra ställning. Hon tuggar på en sådan där Billys pizzabit. Smakar inte se typ skumgummi och har inget med pizza att göra egentligen?!
Avskyr, AVSKYR att det har blivit ett sånt vanligt inslag i vardagen så vi inte ens reagerar längre. Det är ju inte klokt.
Väntar på Lena inne på den populära och fullsmockade resturangen och tänker på min dag.
Inledde med att äta en underbar frukost på Nybrogatan 38 med bästis-Marie och kloka, fina Preemlena.
Det är banne mig världsklass på den frullen!
Till lunch åt jag en snoffsig tvårätterslunch
på Lydmar Hotell – vit sparris och fransk råbiff…. Man tackar!
Och så ”löken på laxen” så att säga så var jag alltså just i färd att sätta i mig en tre rätters på kvällskvisten.
Eftersom jag älskar mat så njuter jag. Är tacksam. Men känner dåligt samvete. Kan inte glömma kvinnan som sitter precis utanför tuggandes på den där vidriga brödbiten som i mina ögon inte ens duger till fågelmat.
Känner ett starkt behov av att få stanna upp. Reflektera. Går på toa och stänger in mig. Inte ta för givet, inte ta för givet… Är livrädd för att bli en sådan som slentrianmässigt tar saker för givet. Jag inser att jag nog gör det ibland. Får dåligt samvete…
Är det någon mer som också stannar upp och brottas med sådana här tankar?!