Ecochicas

Långängens Gård

Vilket underbart väder vi hade i helgen eller hur?

Medan mannen kämpade för att ta sig ur sitt, i mina ögon, komaliknande tillstånd, så gick jag och tjejerna och hejade på alla som sprang Lidingö Loppet! Spåret gick typ 75m från vår dörr nämligen.

Jag och Franka hojtade och tjoade som bara den, Alba höll lite lägre profil…: Heja, heja, kom igen nu, ni orkar, ser bra ut, härligt jobbat, heja heja…. Det var jättekul!

Och törs jag säga – väldigt uppskattat när två små lika klädda twins står och hoppar och hejar – alla vinkade, tackade och log!

Eftersom jag sprungit många lopp själv så vet jag hur viktig peppen är så nu var det min tur att ge tillbaka lite!

På kvällen så gick jag – med tillhörande slokörad man i släptåg, som dock gaskat upp sig en smula, på en jättekul grann-grill-fest.

Dryga 50 par från södra Lidingö som festade på underbart vackra Långängens Gård i deras fina lada.

Det var dans, dans och lite mer dans. Med ett och annat stop i baren.

Som synes på bilden så är jag precis skitdålig för att gå rakt på sak på sådana här ungdomsfasoner som
”Tequila shots i baren”.

Men jag bangar ju aldrig en utmaning så det var bara att ta ett djupt andetag, leta efter gamla erfarenheter minnet och köra på helt enkelt! Och efter nummer två så tyckte jag plötsligt inget var så svårt längre. Men tack och lov så är man ju en smula klokare numera och vet när ”enough är enough”.

En superfest var det hur som helst!

Söndagen var aning långsam får ju erkännas ..men inte sämre än att vi åkte på cykeltur, spelade fotboll med barnen och syrran som kom förbi samt hade kusinerna över på en fika och avslutade med tidig och avslappnad middag med vänner i närheten.

Bra söndag. Bra helg.

När jag somnade runt midnatt så var mina tankar på Estonia båten dock.

20 år sedan nu…. Jag glömmer aldrig, aldrig den dagen. Och det samtalet från min bästa vän. Ett samtal som skulle komma att påverka henne, mig och oss båda så enormt framöver.

Hennes hjärtskärande panik i rösten. Chocken. Och jag som så gärna, så gärna ville göra allt för att trösta henne. Finnas där. Men jag hade ingen som helst aning om hur.

Vi var bara 23 år och ingen av oss hade ens hört ordet psykolog eller nått sånt.

Att min vän många år senare hittade en annan väg – en ny väg – som
visade sig vara både rolig, stundtals förjäkla arbetsam och samtidigt så helande inspirerade även mig.

År 2001 började jag således nysta i det här som modernt brukar kallas för ”personlighets utveckling”. Jag har verkligen fortfarande inte ”alla bollar i hinken” jämt och ständigt – långt därifrån – men jag vet ärligt inte vad jag hade varit i mitt liv eller hur jag hade mått om jag inte börjar knalla på den här stigen.

För det är jag obeskrivligt tacksam. För hennes inspiration och mod. Även mitt eget för den delen – för det krävs nämligen en del av detta för att börja nysta i sitt inre är min erfarenhet.

Tacksamhet – det låg jag och tänkte på i går.

De och min väns mammas hesa, trygga röst som jag än idag bara behöver blunda för att höra.

20 år sedan alltså… Ungefär lika gamla som vi var då… Svårt att greppa på så många sätt.

IMG_5676-3.JPG

IMG_5691-3.JPG

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.