Rufus är hos farmor och farfar över natten. Han leker med sina kusiner och har kul. Jag som är orörlig njuter av egentid i ca 2 timmar, sen börjar längtan sätta in. Och så här på söndag morgon så har jag snudd på abstinens! Har ägnat mig åt att plöja böcker. ”För då minns jag kärleken” av Charlotte Alfvin har berört mig ändå in benmärgen. Hennes mod att skriva boken och förmåga att sätta ord på kanske det allra svåraste har imponerat djupt och boken har liksom flyttat in i mitt hjärta. Den handlar om hur hon med nöd och näppe överlever tsunamin i Thailand men förlorar sin sambo Jacob. Charlotte blir oerhört svårt skadad såväl fysiskt men kanske mest psykiskt. Det är en lång lång väg tillbaka där hon naket skildrar kampen om att gå från att överleva till att leva. Till saken hör att jag träffade Charlotte på en mindre tjejmiddag för ett par år sedan. Fick se hennes skadade ben och hade så svårt att ta in allt. Hon var så sårbar. Träffade även Jacob på en kurs där jag assisterade för många år sedan. Jag minns inte vad jag sa eller ev frågade henne på middagen. Jag hoppas innerligt att jag var varsam och respektfull. Och nu sitter jag här och har delat hela hennes historia som hon förmodligen inte kunde göra då vi sågs på middagen. Tack Charlotte för påminnelsen om vikten av att inte bli ett offer, leva livet fullt ut, vara tacksam för vad man har och betydelsen av en kall, liten hundnos…
