Jag har ju bott i 20 år inne i stan, och några i London. Har därför haft lite ångest över det här med att flytta till förorten. Är jag en inbiten asfaltsblomma eller kommer jag att trivas här ute på en ö? Jag kommer ju härifrån och är alltså en s.k återvändande. Tydligen så följer jag mallen till punkt och pricka. Det ”blir så” när man skaffar barn. Jaha. Älskar ju att dra barnvagn inne i Fältöversten och fönstershoppa, slinka in på ett café eller kunna vara spontan och säga till en kompis ”men du, vi ses om 10 minuter vid Karlaplansfontänen”. Nu krävs varje förflyttning planering, in och ut i bilen och ja, det blir inte så spontant! Och är jag ute och drar vagn så är jag förpassad till att umgås med träden och inte en laktåsfrichailatte så långt ögat når. Men ”det är ju såååå uuuunderbart med grannsämjan och praktiskt med att bara kunna släppa ut barnen och hunden”. Får lita på detta då. Fick en släng av min ”förortsångest” i går när mamma stod och skottade i över en timme. Eller när hon i morse hade hämtat tidningen och såg blåfrusen ut när hon kom tillbaka. Det är exakt detta jag fasar över…. Hej hej från Bekväm AB.
