Doris har hittills inte fallit för typiska ”tjejgrejer” – ni vet, prinsesstryck, rosa grejer, klänningar och Hello Kitty. Blått och svart har i stället varit hennes kulörer of choice, på såväl kläder som tuschpennor och nagellack. Men på sistone har klänningsfascinationen tilltagit. I går ville hon att vi skulle dansa på hennes rum. Och för att få till bästa svänget krävs tydligen klänning. Hon valde omsorgsfullt ut en till mej och en till henne och sen satte vi på Longkalsong på högsta volym och snurrade, hoppade och gungade oss svettiga i säkert trekvart. När pappa kom hem kommenderades även han att sätta på sej klänning och dansa – och hon blev milt sagt irriterad vid upplysningen om att pappa faktiskt inte äger några klänningar. ”Då måste vi gå och söpa en känning till pappa imorron”, blev den logiska slutsatsen. Vad säger man då? Att pappor vanligen inte har klänningar? Jag tog den lätta vägen ut och höll med i stället, ”ja, det får vi göra”. Det är så befriande så länge barn inte tänker i könsstereotypa banor och jag vill hålla kvar det så länge det går. Hon lär nog upptäcka pappornas klänningsbrist själv så småningom. Men att förstå orsakerna till det tar kanske längre tid. När jag funderar närmare på saken är inte ens jag, som är 31 år äldre, riktigt på det klara över dom.
Sminkdags. Doris thinking outside the make up box. Läppglans ”öööberallt”.
Och med stakars menar jag stackars 😀
Tunn klänning = det ultimata sommarplagget. Stakars pappor 🙂
Haha känner igen det men det var en varm sommardag och jag blev hämtad från jobb av mannen och dottern där jag säger att när vi kommer hem byter vi om till en skön klänning för det är varmt osv då säger Engla att pappa också kan ta på sig klänning för då får hon två mammor. Så sött men papppa var inte lika road av det haha.