Usch, i dag är en sån där dag när det enda som avhåller mej från att lipa är tanken på att jag ska vara en bättre mamma i morgon. Gladare, tålmodigare, mindre lättirriterad. Vi har haft en pissig dag båda två. Treårstrotsmonstret dyker upp allt oftare och gravida mammans stubin blir allt kortare – ingen lyckad kombo. I dag har vi dessutom hängt själva mest hela tiden – alla nära och kära är upptagna på olika håll – och hu, vad det krockats och bråkats och gapats. Som 33-åring borde jag ju rimligen ha en mer förfinad argumentationsteknik än knappt-treåringen, men icke. Och sen får jag så himla dåligt samvete, tänker på hur liten hon är och att de här små utbrotten faktiskt behövs för att hon ska kunna forma sin personlighet, skapa sitt jag. Och att min gränsdragning borde vara vuxet mogen och genomtänkt i de trotstestande lägena, inte barnsligt arg och irriterad. Usch ja. Men i morgon du Doris, i morgon ska du få se på andra bullar. Då är det supermorsan Annakarin som tar över rodret, med oändligt tålamod, tipptoppedagogik, glatt humör, rosiga kinder, långkok och fingerfärgslekar. Eller ja. I alla fall lite mer tålamod.
Mer snurr och mindre gnäll. Det är morgondagens melodi.