Med en vecka kvar till husinflytt rensar jag helt logiskt (?) datorn. Och hittar den här
bilden. Den är snart tre år gammal och tagen i Central Park på vår bröllopsresa.
Minnena rasar över mej; myllret, myset, människomängden, maffigheten – vilken stad, vilka möjligheter, vilka upplevelser! Och så vi då, jag och J, mitt i alltihop; vårt förälskade det-är-du-och-jag-mot-världen-och-för-alltid-vi.
Vårt vi har vi än, men nästan precis nio månader efter det att bilden togs tillkom en komponent i vårt vi (ja, vi snackar made in N.Y. – festligt, va?) – och sen dess är inget sig likt. Vi blev föräldrar – och där kan vi snacka resa!
Innan jag själv blev förälder var jag sjukt trött på allt ”inget blir någonsin detsamma efter att man fått barn”-snack.
Nu kan jag enbart sträcka mej till att försöka låta bli att snacka på samma sätt med kompisar utan kids – för inget kan vara sannare. INGET är sig likt. Att bli förälder är omtumlande, krävande, utvecklande, kämpigt – och alldeles makalöst fantastiskt.
Ser jag på mej själv i dag ser jag någon annan än hon på bilden från Central Park. Jag tycker att båda är helt okej, men dagens upplaga är nog lite lugnare, mer prestigelös, inkännande och självsäker. Det är jag glad för, även om det varit en rätt dyrköpt förändring (bland annat tillhörde jag skaran som drabbades av såväl ledsna graviditetshormoner som regelrätt förlossningsdepression).
Än mer fantastiskt är förstås att se sitt barn utvecklas. Det är nästintill ofattbart att vår skojfriska, förståndiga och viljestarka lilla dotter var ett litet bylte för bara drygt två år sen. Nu kan hon berätta i hela meningar om dagisdan, ta på sig tröjan själv, klippa papper med saxen som en vuxen (de hade ALDRIG sett så välutvecklad finmotorik hos någon så liten på dagis, skryt skryt), sjunga tonsäkert och stå på ett ben. (Ja, jag veeeet att allt det här är helt naturligt och inte det minsta unikt för vår unge, men låt för tusan en förstagångsmorsa få förundras lite, va.) (Förresten prickar hon fortfarande i princip aldrig rätt när vi pekar ut bondgårdens djur – hon drar till med ”koscha!” eller det vagare ”eh!” på varenda kreatur, så jag hyser inga illusioner om att jag fostrar ett geni eller så.)
Hursomhelst – det ska bli galet kul att hänga med på hennes fortsatta utvecklingsresa.
Skojfrisk, förståndig och viljestark i all ära, men hennes mest framträdande drag är måhända avsaknaden av en egenskap – tålamod. Här vill hatten inte komma på huvudet riktigt så snabbt som Doris vill.