Dessie – en hjärtebarnsmamma

Kurator K.

Mjooodå, jag gjorde det! Jag klarade det! Jag vågade! Jag dog inte! Jag svimmande inte.
Jag grät som ett litet barn, men jag tog mig igenom det.
(För er som inte förstår, så läs detta inlägget)
Kurator K är toppen, och jag kände ganska direkt att jag vill fortsätta gå hos henne. Vi kom igenom en del idag, men långt ifrån allt. När jag började berätta om vissa saker blev det skitjobbigt. Saker jag bara skrivit innan. Hon sa att det är bra att jag skriver, men ibland måste man uttala orden med. Det har jag inte gjort. Tror jag berättade en tiondel, om ens det.. av allt. Hon förstod ganska snabbt att det är mycket. Vi kommer köra en gång i veckan ett tag, och jag har fått min första “läxa” inför nästa fredag. Jag vill inte gå in på detaljer och så, för detta är privat.
Redan genom att kontakta vården, berätta för bloggläsare och ta mig igenom ett samtal med Kuratorn K, så har jag redan kommit en bit på vägen, men jag har lååååångt kvar.

Troligtvis lider jag då av panikångest, social fobi och möjlig depression.
Längtar redan till nästa gång, och samtidigt fasar jag. Men jag ska ta mig igenom detta, jag vill ha mitt liv tillbaka. Min fina lilla familj följde mig till dörren, där K mötte upp, och när jag var klar en timme senare fanns min familj där ute <3
Kuratorn håller med Neurologen, och det gör jag med. Yrsel, attackerna, värmerubbningarna, mattheten, svimningskänslorna och allt det.. det är psykiskt, och kroppen skriker efter hjälp.
Visst, jag har ont i min kropp, men det är inte neurologiskt.. ska bara ta mig igenom detta.. så jag kan vara bland folk igen, sen ska jag ta tag i min kropp och min ledvärk. Jag klarar vardagen med smärtan,jag har haft den i 11 år och har på sätt och vis vant mig. Men att inte ens kunna öppna dörren till en affär eller åka hem till mina egna syskon och föräldrar utan att må dåligt både innan, under och efter… DET kommer jag aldrig vänja mig vid.

Vill verkligen tacka för alla fina, peppande och stöttande kommentarer och mail jag fått. Det värmer otroligt mycket och jag vet nu att jag inte är ensam.
Och jag vet, det låter säkert skittramsigt i vissa öron/ögon att man har problem att vara bland folk man egentligen står så nära, och att inte kunna gå in i en affär.. men då tycker jag att ni ska läsa på lite!
e548c37e094d11e294471231380ff9db_7

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anonymous

    vad skönt att det kommer ordna sig för dig. de flesta såna fysiska bekymmer när det blir så, det beror oftast på psykiskt mående. har själv problem med återkommande svår depression, stress m.m och har även en psykisk diagnos. det gäller att ta steget till att våga prata, så det är jättebra att du gör det.hoppas du kommer må bättre snart,kram