Dessie – en hjärtebarnsmamma

Varför? Därför!

Har fått en del kommentarer både här och på fb om varför jag ska till Kuratorsenheten på sjukhuset. Jo förstår ni, det är så att jag har haft problem med yrsel, svimningskänslor, värmeattacker m.m i… 1,5 år nu. Det började när jag var gravid med bebisen vi förlorade i vecka 14. Sen fortsatte det bara, och jag har varit hos två olika läkare, på akuten och hos en neurolog. Ingen kan hitta något fel.
Man trodde under graviditeten (med K) att det skulle försvinna efteråt, vilket jag var ganska skeptisk till eftersom jag hade det innan jag blev gravid med honom. Det försvann inte.
Jag har inte varit i vår lokala Icaaffär på över ett år. Jag kan inte gå in där, det blir såå varmt, även om jag skulle gå in i shorts och linne. Jag kan sitta rätt upp och ner på en köksstol och bli så yr att det känns som bordet flyger upp i ansiktet på mig. Det är mindre trevligt.
Jag har på sätt och vis lärt mig att leva med detta, men ändå inte. Jag har inget socialt liv längre. Då och då kommer det hit folk, och då är soffan och en flaska vatten min trygghet. Sitter jag i soffan mår jag bättre. Många blir drabbade, av att jag inte klarar av att åka hem till folk längre. Men jag tycker heller inte det är så jädra kul. Jag fick sluta skolan förra hösten på grund av hur jag mådde. En dag hade jag det så svårt med yrseln och trycket i bröstet (panikångest) att 1177 sa åt mig att slå 112 istället. Ambulans kom hem till oss, det blev kaos, men jag behövde inte åka med dem eftersom allt såg bra ut. Dom tyckte jag skulle kontakta min husläkare, det gjorde jag. Inget var fel.
Jag verkligen hatar den här delen av mitt liv.. eller det liv jag inte har längre. Det är jobbigt att ha det så här, det tar krafterna från mig, och jag blir svag och matt. Bara en sån sak som att det skulle knacka på dörren. Jag får panik och börjar tok-svettas. Vem är det, varför är det någon här, vad vill människan?

Därför ska jag till Kuratorsenheten på fredag. Jag vill inte, men jag måste.
Jag kommer ha med mig min fina sambo, som kan stötta mig i detta precis som han gjort under hela tiden som jag mått dåligt och förvandlats till en antisocial tråkig människa som inte vill någonting. Han kommer dock inte få följa med in.. utan får gå en sväng med våra fina barn!
Säkert många av er som läser som inte alls förstår. Det hade nog inte jag heller om någon berättat ngt sånt här för mig innan jag själv blev drabbad. Men jag förstår att det kan hända, särskilt med tanke på vad både jag och min kropp gått igenom.

Och nej, det är inte BARA att gå in i affären. Det går inte. Jag hoppar hellre ner i Fagerhultasjön!
Och ja, jag vet att det är bra att jag tar tag i detta nu..
Undrar om det finns hjälp för mig? Kan jag leva ett normalt liv igen? Kan jag gå in i affären med barnen en dag och känna mig lugn?
Jag har redan ångest inför Alicias kommande dagis-start. Hur ska det funka? Där är människor. Och nästa ångest.. jul. Julen ska vara något kul, mysigt, trevligt… för mig växer det som en stor klump i magen.. större och större för var dag.

Fy vad jag blottar mig, men jag känner att jag måste.. för det är så många som inte vet, som inte förstår. Nu vet ni.
f46d1082031f11e299b11231381b6f02_6

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anonymous

    Hoppas att du blir bättre. Vet hur det är att inte ha något socialt liv längre. Då jag inet heller har det (pga en arbetsskada som har pajat min höft) så jag hoppas föt ditt bästa å de är att du blir mycket bättre 🙂 Mvh Rebecca Isaksson

  2. Maria

    Vad tråkigt att höra att du inte mår bra. :/ Jag hoppas att du kan få hjälp av kuratorn så att det blir bättre, jag kan bara tänka mig hur otrevligt det är att ha det sådär. Kram!

  3. Lizette

    Du klarar detta med den hjälpen du får och av din förstående sambo och familj. Det kommer att ta tid men sålänge du låter det ta tid så kommer allt bli/kännas bättre.

  4. Hanna

    Du är stark gumman som skriver detta här. Inte många som hade gjort det. Samtidigt kan det ju vara bra för då får du det ur dig och du kanske slipper förklara tusen gånger för många som inte vet. Sv; Hehe, jo det kan lätt bli rörigt med alla dessa nätter hit och dit 😉 för mig med. Glad jag kommer till rätt jobb rätt dag! HahaHar dessvärre inga klänningar som passar nu och har bara bikini byxor som passar, alltså ingen överdel 🙂 en syn det! Vet inte när vi får veta något. Ska ringa läkaren men inte lätt när man sover när alla andra jobbar 😉 men många läkare ska kolla på massa röntgen bilder, inte bara Toves. Och sen ska han höra av sig om en tid vi ska komma till honom. Kan nog dröja ett tag till 🙁

  5. Hanna

    Du är stark gumman som skriver detta här. Inte många som hade gjort det. Samtidigt kan det ju vara bra för då får du det ur dig och du kanske slipper förklara tusen gånger för många som inte vet. Sv; Hehe, jo det kan lätt bli rörigt med alla dessa nätter hit och dit 😉 för mig med. Glad jag kommer till rätt jobb rätt dag! HahaHar dessvärre inga klänningar som passar nu och har bara bikini byxor som passar, alltså ingen överdel 🙂 en syn det! Vet inte när vi får veta något. Ska ringa läkaren men inte lätt när man sover när alla andra jobbar 😉 men många läkare ska kolla på massa röntgen bilder, inte bara Toves. Och sen ska han höra av sig om en tid vi ska komma till honom. Kan nog dröja ett tag till 🙁

  6. Malin

    Tänker så på dig! Hade kunnat vara mina egna ord för några år sedan.. och ja, det finns hjälp att få! Man får arbeta mycket och länge på det och jag kan känna hela din ångest i min kropp, jag lider med dig. Men du har fått ett steg i rätt riktning.. du ska träffa en kurator. Vill du bli bra kommer du att bli det med lite tålamod och arbete! Du är STARK, du klarar detta!!