Jahapp, då var det dags för ännu ett blodtrycksfall! Det började precis när jag stoppade nyckeln i låset för att låsa och bege mig mot bussen. PANG!

Jag blev helt snurrig, kallsvettig och illamående och var tvungen att sätta mig ner en stund och dricka lite vatten… Efter några minuter kändes det bättre så jag knallade iväg mot bussen. Väl framme vid busshållplatsen började det igen. Jag satt ner, ställde mig upp, satt ner, ställde mig upp… Och det blev lite bättre igen. Tills jag kom på bussen. Usch.

Det kändes som att jag vred mig fram och tillbaka som en mask på en krok – kunde inte sitta bekvämt, alla kläder bara klibbade och tryckte mot varenda del av min kropp och svettpärlor täckte mitt ansikte.

Stålsatte mig och vingalde av bussen i Ropsten och upp för rulltrapporna. På tunnelbanan var jag tvungen att lägga upp fötterna på sätet mittemot (jag veeet, big no, no men detta var ett akutfall). När det var dags att kliva av fick jag verkligen anstränga mig att sätta en fot framför den andra och stapplade fram till en bänk där jag var tvungen att lägga mig ner. Great…

Det sjuka är att perrongen är full av folk, men tror ni någon kom fram för att höra hur det var med mig? En höggravid kvinna, inte ett fyllo! Nä, inte en enda person kom fram. Det är fan sjukt hur lite man bryr sig om andra – jag skäms!

Kände mig bättre efter ett tag och ringde min syster som fick stanna kvar i luren tills jag kom fram till jobbet, tack hjärtat! Dock drog det igång igen för en stund sedan och jag var tvungen att lägga mig ner och vila på golvet… Orka!

Hepp!