Hormoner och känslor som mamma – Danijela Pavlica
dani

Danijela Pavlica

Hormoner och känslor som mamma

Förlåt för dålig uppdatering men jag har hamnat i någon konstig period i livet. Jag är super glad och älskar livet och allt vad det har att erbjuda men mina känslor spelar mig ett spratt.

Sen jag blev mamma har jag blivit så otroligt känslig. Vet inte riktigt vad det beror på men antar att det är alla hormoner man har i kroppen.

Jag vet att jag är en fantastisk mamma men ibland brottas jag med tankarna om att jag är en dålig mamma. Jag lider av sån sjuk ångest av tanken att lämna henne. Nu låter det här så sjukt konstigt kanske men ska ge er ett exempel. Om jag ska iväg på jobb eller något annat så mår jag dåligt i dagar innan för att jag vet att jag ska lämna henne. Även om det är med hennes pappa eller mormor eller vad som så får jag skuldkänslor. Jag tänker hela tiden att jag måste finnas där för henne.

Men sen vet jag också att man inte får glömma bort att leva lite utan henne också. Man får inte tappa sig själv i allt detta. Jag vet även att lite egentid är bra för oss mammor. Men ändå kan jag inte låta bli tanken att må dåligt av det.

Och när jag väl är hemma med henne så kan jag verkligen känna att jag behöver lite egentid. Och en sån tanke i sig kan få mig att må dåligt för att jag känner så.

Vad känner ni andra mammor där ute? Har ni haft samma känslor och tankar som mig?

Alltså idag har det varit extra mycket!! Det känns som att jag inte är tillräcklig. Förstår verkligen inte varför det blir såhär. Har det något med utmattning? Eller är det bara hormoner?

Ligger och kollar på henne nu medan jag skriver detta och vill liksom bara väska henne och tala om för henne att jag älskar henne något enormt.

Ni har säkert blivit sjukt förvirrade av mitt blogginlägg nu men kände att jag behövde få dela med mig.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!

Kommentarer
dani

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. MADDISENJ.SE - mode och föräldraskap

    Jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Man kan på ett sätt längta efter egentid när man är med barnen men när jag väl bestämmer mig för att åka iväg och göra något får jag dåligt samvete både mot mina döttrar och mot min sambo(som snarare uppmanar mig att göra saker själv än något annat). Då är mina döttrar ändå 4år och 2år och jag brottas ändå med det dåliga samvetet.

  2. Petronella

    Kommenterar aldrig, för jag har själv en dotter (Cleo heter hon btw) hemma som är någon vecka äldre än Vivi bara, som tar upp så mycket tid. Just därför avsätter jag en stund nu för måste bara säga – du verkar vara helt underbar som mamma. Din dotter behöver en mamma som är självständig och som gör saker utan henne, det kommer forma henne till att bli självständig. Barn gör som vi gör. Det är också viktigt att barnen blir trygga hos andra vuxna. Så försöker jag alltid tänka när jag åkt iväg på jobb eller för att ta en middag med en vän eller liknande. Det är inget som helst fel att känna som du känner, men det är bara sunt för Vivi att vara ifrån dig också 🙂

  3. Amanda

    Låter som du har separationsångest och det är helt normalt! Ju äldre hon blir desto lättare kommer det bli. Rent biologiskt ska vi ju inte lämna våra barn, dom är beroende av oss och utan oss överlever dom inte… tänk dig stenåldern, tillbaka till när vi var grottmänniskor. Allt sånt finns kvar. Det ändras inte och anpassar sig efter dagens samhälle 😋

  4. Malin

    Dina känslor är fullt normala! Å beror säkert både på hormoner OCH att du ställer för höga krav på dig själv.
    Tänk så här: Små barn är helt beroende av sina föräldrar och evolutionen har gjort att de barn som överlevt är de barn vars mammor aldrig lämnar dom! Det är alltså en drift du har i dig att inte lämna din bebis. En dag om inte så lång tid klarar du att lämna henne utan skuldkänslor och då kan du unna dig att inte lämna henne så ofta just nu. Det finns en föreställning hos människor som inte har barn att en cool förälder är en som hittar på massa grejer utan sitt barn. Men när du väl blivit mamma så vill du inte lämna ditt barn. Så gör inte det då. När du känner att du behöver egentid- vad behöver du egentligen? Om någon annan tar hand om V. fast du är hemma/i närheten men är fri göra vad du vill, så kanske du slipper skuldkänslor men får ändå lite utrymme.
    Angående hormoner så kommer du säkert må bättre när du slutar amma.
    Kram! 🙂

  5. fanny s

    Känner igen mig! Dock är det lättare att hantera de här känslorna för mig eftersom jag inte är förstagångamamma och således har brottats med dessa känslor innan. Men precis som du får jag ångest av att lämna ifrån mig min lilla grabb, samtidigt som jag längtar efter mer egen tid. Ikväll ska jag ut och äta med två vänner och för första gången sedan han föddes ska han inte följa med. Mår dåligt samtidigt som jag känner att jag MÅSTE få några timmar utan att amma, bära etc. Han ska vara med sin pappa och sover vanligvis de timmarna jag är borta, men ändå gör det ont i hjärtat…men jag är bara ett telefonsamtal bort om jag behöver sticka hem. Det är helt OK att ha dubbla känslor – det gör inte kärleken mindre ❤ Du är en fabulous mom!

  6. Elin

    Min bebis är lika gammal som Vienna och jag känner samma sak som du. Jag får ångest när jag lägger honom i babysittern för då känns det som att jag inte vill vara med honom. Tror det är normala känslor, men absolut inte rimligt att man ska behöva känna så. Jag har börjar försöka försåt att det är viktigt för bebisar att få en relation med mormor och morfar och kanske gudmor etc. man måste inse att även om man är sim bebis mittpunkt behöver den förstå att människor gör olika och därför är det bra att hänga med andra. ”till exempel, mamma tröstar mig såhär men mormor gör såhär och min gudmor gör på ett annat sätt. Och mamma leker med mig såhär men mormor leker såhär”.
    Det är varierande och utvecklande för en bebis. Sen om bebisen är supermammig är det nog bra att vara extra närvarande just den perioden, kanske för ens egen skull också❤️
    Tycker det är skönt att du luftar detta bekymret i bloggen. Många känner samma sak!

  7. Kristin

    Jag är gravid för första gången och snart är det dags för mig att föda. Det som slog mig häromdagen är att kände enorm sorg över att mitt “gamla liv” med huuuur mkt egentid som helst snart är ett minne blott och jag räknar mina dagar vilket gjorde att jag kände mig ännu mer ledsen över att känna mig egoistisk. Såklart så är detta en komplex känsla som blandas med lycka och sorg om vartannat, jag vill ju verkligen bli mamma och har velat det länge. Men jag kan tänka mig att dessa känslor ofta dyker upp först EFTER förlossningen när barnet väl är här. Kom ihåg att förändring inte ENBART är roligt utan också väldigt jobbigt och det är okej. Så dina känslor känns ju helt relevanta och inte alls konstiga. Jag tror att det är helt normalt att känna rädsla över att “förlora sig själv” som nybliven mamma. Men jag tror det bästa man kan göra är att acceptera det faktum att man går igenom en stor förändring och omställning och att livet uppgraderas till något nytt. Det kommer säkert ta tid innan du landar i vad som fungerar bäst för er. Men dina blandade känslor är helt okej och inget som gör dig till en mindre bra mamma (ska försöka komma ihåg detta själv haha). Kram på dig!

  8. Jossan

    Försök att inte lägga skuld på dig själv, den ger dig ingen nytta och ingen energi. Försök ta reda på varför du känner denna skuld på dig när du lämnar Vienna?
    Bilden av perfekta instagram mamman finns inte, det är en idé som vi har skapat i våra huvuden.
    Kom ihåg att Vienna behöver sin pappa också, han har någonting som du aldrig kan ge henne, låt dem få binda sina band också. (Likväl som du har något som pappan aldrig kan ge). Det kan vara skönt att tänka på när man ska bort. Att dem behöver den här tiden tillsammans också. Lycka till, det är alltid svårt ned första barnet. Jag sitter här med mitt andra barn, 10 veckor och har lyckats få bort alla former av skuldkänslor.

  9. Sara

    Håller med någon som skrev här att egentid inte längre är samma sak för när man är borta har iaf jag svårt att slappna av och njuta. Plus att många saker känns så onödiga. Om jag för något kan jag känna ”varför gör jag det här istället för att vara med min son?”. Jag tycker man ska lyssna på sina känslor och acceptera att ens liv och prioriterar är annorlunda sedan man fick barn. Känns som att du har halat upp dig på att ”ha egentid” o att fortsätta leva lite som ditt gamla liv fast det går emot dina känslor. Som någon annan sa kan egentid räcka med att ta en dusch eller gå till gymmet typ!

  10. Ella

    Förstår precis vad du menar! Jag har samma känslor som dig och brottats med dem. Jag har valt att känslorna gentemot dottern väger tyngre än egentid. Har varit borta 2 gånger på 1 timme vardera sedan hon föddes för 9 månader sedan. Om du känner sån ångest, testa att ta ”egentid” hemma istället, en dusch exempelvis eller en solstund på balkongen.

  11. M

    Det märks att du är en otroligt kärleksfull mamma, och din dotter kan skatta sig lycklig som har just dig som mamma. Du förtjänar tid då du bara rår om dig själv, det gör dig inte till en sämre förälder. Stor kram!

  12. Susanna

    Hej, jag är nybliven mamma och känner exakt likadant, blir också extremt orolig över minsta lilla snedsteg, typ att hon får vatten i ögat. Får typ ett nervöst sammanbrott. Det är våra hormoner som sprätter oss ett spratt, bebisar klarar sig ju inte själva så insikten har gjort att mammor ska känna såhär tillnaturen för att barnen ska överleva den första tiden. Jag är verkligen inte en blödig person annars och var säker på att jag skulle kunna lämna bort mitt barn snabbt för att gå ut med kompisarna, men nu känns det långt borta. Känns som mina kompisar tycker jag är så tråkig, men antar att det får vara såhär ett tag nu. Prioritera dock inte bort dig själv, du är värt egentid

  13. emma

    Jag har en dotter som bara är en vecka yngre än vienna och jag känner exakt samma sak. Kärleken är obeskrivlig men många gånger känner man sig så hopplös för att man vill skydda henne mot allting ont i hela världen och att allting bara ska få vara bra. Jag förstår dig i alla fall till 100% men jag tror det är viktigt att man försöker släppa alla måsten och kraven på sig själv för att vara den bästa mamma man kan vara för sin dotter <3

  14. Maria

    Jag känner exakt samma! Har nyss fått min andra son och det dåliga samvetet kommer direkt. Tror det är mycket känslor kopplat till lite sömn vilket gör att en vacklar inför annars så naturliga val. Som att lämna ens bebis ett tag. Man blir så skör och jag tror det är viktigt att inte överanalysera. Det är inte konstigt att behöva egentid. Snarare så viktigt för att orka!

  15. T

    Jag tror mycket på att lita på sin magkänsla. Känner du inte att du vill lämna henne så gör inte det. Om du inte absolut måste pga jobb tex. Och vise versa att känner du att du måste komma iväg så lämna henne till pappa eller en annan välanknuten person.

    Egentid i all ära men känslan av egentid blir liksom inte som förr eftersom man ändå har barnen i bakhuvudet när man är utan dem. Jag har två flickor, en 3,5-åring och en 10-månaders och min äldsta lämnade jag första gången vid 9 månader och då bara till hennes pappa ett par timmar. Sen sov hon borta första gången när hon var 2 år helt enkelt för att vi inte hade behovet innan dess. Vår 10-månaders har varit själv med sin pappa vid några tillfällen men inte med någon annan. Jag ammar fortfarande också. Dagen kommer komma när de själva vill sova hos mormor (hehe min stora tjej idag) och då saknar man dem istället! Småbarnsåren går såååååå fort och när de är över kommer det finnas oceaner av egentid att fylla 🙂

    1. J

      Tänker precis likadant som dig T. Lämna henne inte om/när du inte vill. Om du behöver egentid, hitta på något kul. Du MÅSTE inte ha ett ’eget liv’. Att ’bara’ vara mamma är helt okej om du vill det och enligt mig det bästa jobbet som finns. Jag har en 3.5 åring, en 2 åring och vår tredje bebis kommer inom en vecka. Gör det som känns bäst för dig och känn inga måsten.