Det är en stor skillnad på livet med barn och livet utan barn. Jag vet, det är ingen nyhet för någon. Iallafall inte för dom som har barn. Jag var ju absolut en av dom som INNAN barn sa; livet ska ju bara fortsätta precis som innan, barnen får bara hänga med, jag tänker inte ändra på allt bara för att jag får barn.
Och absolut, det är ju så vi lever, men det är ändå en skillnad. Vi har inte slutat resa och upptäcka saker, där har vi ju snarare växlat upp sedan barnen kom, men livet i övrigt, vad vi gör på resor nu jämfört med då…det är annorlunda.
Mitt liv förändrades radikalt i och med barn. Redan när jag blev gravid så ställdes min hjärna in på att nu ska jag vara med mina barn tills dom börjar skolan, det var bara så jag ville ha det helt enkelt. Oavsett vad andra sa. Jag hade bestämt mig. Och jag har aldrig ångrat det. Inte en sekund.
Allt jag får uppleva med tjejerna, att jag får se varenda litet steg i deras utveckling och aldrig missa något, det är helt fantastiskt.
Men vissa dagar slår det mig. Vem är jag?
Det här kan ju låta hur knasigt och konstigt som helst, men det är faktiskt lite svårt att hålla i sig själv när livet uppfylls av två barn, när musiken som spelas ofta handlar om apor och katter, när filmer man ser oftast är tecknade, när böcker man läser oftast handlar om någon som ska sova eller gå till ett badhus.
Jag kan känna att jag inte riktigt hinner med att stämma av med mig själv kring ämnet: Vem är jag?
Vad lyssnar jag på för musik?
Vad gillar jag för filmer?
Vilka böcker tycker jag är spännande?
Vad inspirerar mig?
Vilken vän eller bekant är jag sugen att ta en fika med?
Tiden finns inte.
Och det är förmodligen mycket mitt fel också att jag inte prioriterar att ta tid till att ta reda på det.
Jag känner att jag behöver uppdatera mig kring…mig, helt enkelt.
Är det någon annan som känner igen det här?
Hur gör ni för att uppdatera er kring er själva och vilka ni är?
Puss! / C
Kan känna igen mig i vissa delar av det du skriver. Jag unnar mig egentid ibland, ibland helt själv ibland med vänner och såklart med sambon. Just för att inte glömma sig själv och få göra saker som just jag tycker om. Att få tänka på mig själv för en stund och ”koppla” bort måstena för en stund.
Det är för mig viktigt. Men vissa saker måste jag också bättra mig på, vissa saker har jag inte en aning om längre ?
Jag lever ensam med mina döttrar (och har gjort sedan de var 3 och 1,5 år) som nu är 15 och 13 år. Jag bestämde långt innan jag fick barn att jag ska ägna min tid till de. Och det har jag gjort fullt ut. Skulle verkligen behöva uppdatera mig men jag trivs så bra med att umgås med de och när de blivit vuxna då kan jag ägna mig åt mig själv. Kan ärligt säga att jag hoppas att tiden inte går så fort som den gjort hittills. Njut så mycket du kan av dina fina tjejer! Man bygger band och minnen som ingen någonsin kan ta ifrån er. Det är värt varenda sekund!!
Jag jobbade väldigt lite när min son var liten och nu inte alls men han är 12 år nu och är inte jätte intresserad av att vara med mamma men nu gillar vi samma musik och filmer. Jag gick ifrån hans pappa när han var 2 år så jag har haft veckor och helger när jag varit barnledig och på så sätt inte tappat bort mig på det sättet. Jag har haft tiden att se filmer, vara med vänner utan barn och så vidare. Men jag tror inte alls det är ovanligt att känna och tänka som du gör.
Mitt jag är på paus just nu och det är helt okej! Med små barn vill jag ge dom all tid jag kan. Snart nog är inte jag nummer 1 längre och då kan jag börja tänka på mig igen.
Hej ja helt klart känner man igen sig. Har 3 barn och dem är nu 6, 9 och 10 år gamla. Så nu börjar jag känna att jag får mer tid över och då undrar jag liksom va jag ska hitta på ?
Det känns också som en del saknas i en, nu när småbarnstiden är över. Det känns. Både saknar och även då härligt. Allt har sin tid och fas.
Haft lite olika jobb. Har nu valt att lägga tid på något jag tycker verkar jätte kul. Nämligen att köra buss. Så jag har nyligen fått kortet och på onsdag ska jag börjar köra skolelever haha så spännande och annorlunda för mig.
Det som jag också valt att förändra efter barn var träning. La ner jätte mkt tid ett tag och tränade hårt. 6 dagar i veckan. Fick jätte fin form men sen tröttna jag faktiskt ? roligare o lägga tiden på familjen så nä lagom är väl bäst som man säger.
Jag tror många är lite vilse efter småbarnstiden och när man ska vara sig helt själv. Undrar många ggr vem jag är och varför jag finns. Men jag finns ju såklart för att få min fina familj ❤️
Hoppas ni börjar podda snart
Kram
Känner absolut igen mig. Efter min föräldraledighet på 1,5 år visste jag ingenting om mig själv längre. Jobbet har varit en viktig del till att hitta tillbaka till mig själv. Att bara få vara mig själv och inte mamma, sedan att kunna dricka en kopp kaffe under fikan och bara umgås och prata med vuxna människor. Det känns helt plötsligt så lyxigt! Det man vara tog förhivet innan man fick barn. Jobbet är väldigt viktigt för mig och det ger mig energi och kraft.
Jag och min sambo är noga med att ha ”vuxen” konversationer och ta tid med varandra, se film, spela spel och mysa när barnen lagt sig. Vi är även noga med att vi får egentid var för sig men även tillsammans. Är glad att jag har snälla föräldrar och syskon som ställer upp och passar barnen. När barnen var spädisar var det svårare att få egen tid men nu när dem är 1, 2 & 4.5 år så är det lättare och vi har haft en toppen sommar med mc helg/dagar, bio, osv.
Imorgon börjar jag jobba igen efter 2.5 år hemma, spännande och läskigt. Sambon tar sista veckan hemma med barnen med inskolning osv. Trevlig Höst!
4 år som mamma så vet jag fortfarande inte exakt vem jag är längre.
När jag tänker på jobb vet jag inte vad jag vill göra eller ens vad jag har för mål som inte rör min familj utan bara mig.
Så förstår precis! Jag får tid ibland då min dotter går på förskola men ändå kan jag inte reda ut det..: vet inte riktigt vart jag ska börja! ?