Ah, vad är det med mig och avsked. jag tycker att det är så jobbigt när det sker definitiva avsked.
Igår sa vi hej då till Manuels mammas hus. Ja, det kan ju låta märkligt att jag skulle bry mig om det men det huset har betytt så mycket för mig.
När jag och Manuel träffades så var det i det huset jag träffade hans föräldrar för första gången, två människor som har kommit att betyda väldigt mycket för mig i mitt liv. Jag minns det så väl. Jag var så nervös för att träffa dom. Hur skulle dom vara? Skulle dom gilla mig? Skulle dom bra prata spanska med varandra och inse ganska snabbt att mitt ”nämen, jag förstår spanska” bara var ett sätt att ställa mig in? (nu kan jag, haha!) Men den första kvällen var underbar. Så många skratt och ett sånt roligt möte med med två karaktärer till människor. Ljuvliga karaktärer.
Sen blev ju jag lite sugen på att testa Malmö som stad och då bodde vi hos dom i tre månader för at känna in om den staden var något för oss, huset var på 300 kvm så vi störde inte varandra men kunde däremot umgås när vi ville och det var så mysigt.
Men nu är huset sålt och igår åt vi sista middagen där. Pizza ur kartongerna, vi delade på en kniv för att skära pizzorna och vi drack vatten ur kaffekoppar.
Och jag hade en jobbig känsla i kroppen. Jag gillar inte när saker tar slut. Även om dom måste göra det för att man ska kunna gå in i något nytt. Men usch, vad jag inte tycker om det. jag kommer aldrig mer vara där. Jag kommer aldrig mer fira jul där, eller midsommar eller se barnen bada i den lilla uppblåsta poolen på somrarna, eller grilla, eller bara ligga på gräsmattan och titta upp i himlen. Det är slut med det nu.
Så sorgligt…
Hej då huset och tack för alla fina minnen!
P & K Claudia
★
