Igår satt jag och tittade på konserten från Manchester där flera av världens största artister uppträdde för att hedra offren från terrorattacken på Ariana Grandes konsert för ett par veckor sedan där 22 människor dog och flera skadades av en man som sprängde sig i luften i arenan när konserten var slut.
Flera av offren var unga, den yngsta flickan var 8 år…Chloe låg och sov när jag tittade men Celeste var på väg att somna så jag vyssade henne i min famn medan jag såg konserten. Plötsligt så kände jag mig så otroligt hjälplös och ledsen. Tårarna började rinna när jag tänkte på den lilla 8-åriga tjejen som förmodligen hade upplevt en av sitt livs bästa kvällar när livet så plötsligt rycktes ifrån henne. 
Det slog mig; jag kommer aldrig att kunna skydda mina barn från allt. Och det är fan förjävligt tycker jag. Jag vill ju kunna det. Jag vill kunna säga att dom aldrig behöver oroa sig så länge vi (Manuel och jag) är nära. Att vi finns här för att skydda. Men så tänkte nog mamman till åttaåringen också…
Vad är det för värld vi lever i just nu? Det är en värld som det på ett sätt är galet att skaffa ett barn i. En värld där folk är beredda att göra vad som helst i religionens namn. Sno en lastbil och meja ner alla man möter så länge det går, spränga sig i luften bland folk…Hur har det blivit såhär?
Men det är väl å andra sidan precis det vi ska göra då, föda barn och få dom att bli människor som förstår människors lika värde, människor som är intelligenta och varma, små människor som alltid får känna sig sedda och villkorslöst älskade. Människor som blir coola och starka individer som kommer att göra avtryck på ett eller annat sätt. Små människor som kommer att göra den här världen bättre.
Det är en tuff uppgift man tar på sig när man går in i föräldraskapet. Men också all oro man ska behöva känna, när det finns så mycket ilska och hat i världen…wow…ibland känns det överväldigande.
Nu ska jag ha en underbar måndag med mina tjejer…och krama dom extra mycket.
Hur hanterar ni andra dom här känslorna kring era barn, när det finns så mycket ondska och galenskap i världen? Hur gör man när barnen blir äldre för att inte oroa ihjäl sig?
P & K Claudia
Har fyra nu vuxna barn den äldsta 37 och den yngsta 28 och jag har varit den där hönsmamnan som alltid ville (vill ?) ha kontroll. Vet inte om jag var för sträng när dom var små/ungdomar men dom fick inte åka in till Stockholm förens dom var runt 16-17 år och jag hämtade alltid inne i Stockholm. Vi bor tre mil norr om STHLM. Kunde aldrig somna förens jag hörde att dörren öppnades på kvällen/natten, har haft tider som skulle hållas till hundra( dom behövde inte komma fem i men absolut inte fen över!), jag har alltid ringt andra föräldrar och checkat av att ”storyn” stämmer. Ibland har den gjort det ibland inte och då har vi samtalat runt det. Men så plötsligt blev dom arton och myndiga och skulle i princip få göra som dom ville. Men vet inte om deras ”uppfostran” gjorde så att dom fortsatte i gamla hjulspår för dom var otroligt noga med att tala om vart dom skulle och när dom skulle komma hem. Dom visste också långt upp i ålder ( ja faktiskt än idag) att dom kan ringa vilken tid på dygnet och jag kommer. Jag hade ju helst velat rulla in dom I bomull och låst in dom i ett rum och kasta nyckeln men så här när jag kikar i backspegel så har dom trots allt klarat sig riktigt bra. Ju äldre dom blev så blev det ett givande och tagande och en tillit byggdes upp. Jag gav dom nog trots allt verktyg att avväga situationer och inte ge sig in i situationer man inte kan behärska. Men det var och är inte lätt……jag är orolig när dom åker in till stan även nu när dom är vuxna, kanske mer nu med allt som händer i världen. Men jag hoppas att dom alltid kommer att vända sig till mig och hjälp eller råd behövs….men lätt är det inte. Vi kan bara göra vårt bästa det är gott nog.
Är gravid just nu och går runt mycket och funderar på vilken värld det är han kommer växa upp i….
Ja, men vi får se till att vara en trygghet för dom och se till att dom blir bra människor med bra och sunda värderingar. Kram!
Som mamma till en nästan 18 årig dotter är det faktiskt väldigt aktuellt… en foten i barndomen o tror att allt är bra, toppen o tron på människan är fortfarande så naiv, andra foten i vuxenvärlden o att inse att det inte är lätt att vara vuxen är tuff, något som vi alla har gjort o gått igenom. men nu är känslan att skydda från allt ont större än när hon var liten… o känslan att man kanske inte har sett till att hon blev precis den tuffa o trygga tjejen man hade hoppats utan att hon måste gå på alla minor som en annan har gått på just nu en större rädsla än att hon skulle hamna i ett terrordåd…
Jag vet…eller jag kan tänka mig…alla åldrar på ens barn har nog sitt.
Med bebisar är det ju enklare eftersom man ändå har så full kontroll på dom.
Kram!
Hej!
Din blogg har blivit nominerad i tävlingen Årets Babyblogg 2017 av dina läsare. Vi har gått in i nästa tävlingssteg och nu är det dags att samla röster! Be dina läsare rösta på dig här: http://blog.babyshop.se/arets-babyblogg-2017/, använd gärna det grafiska materialet som finns tillgängligt under fliken Badges på tävlingssidan!
De fem bloggar som har flest röster den 11/6 klockan 23.59.59 går vidare till Juryomröstningen! Du har chans att vinna 5000 SEK att handla för i vår webbshop samt tillgång till vårt instagramkonto med över 34.000 följare i en vecka!
Lycka till!
/Sofie på Babyshop
Förstår dina tankar. Tror de flesta föräldrar gör det. Attacken i Stockholm hände på min dotters 11-årsdag. Och att sen höra att en lika gammal flicka dött när hon var på väg att möta sin mamma gjorde mig fullständigt förtvivlad. Vi döljer inget för våra barn, de äldsta är 11 och 9 nu så vi försöker vara öppna och svara på deras frågor. Däremot har vi låtit dem styra, frågar dem så svarar vi och tar oss tid att prata, sen vill de plötsligt göra nåt helt annat och kanske vara med kompisar och då är det också helt okej. Så samtalet är alltid öppet men vi ”prackar inte på” dem någonting. Vi var inne vid Sergels torg två dagar efter på manifestationen för att barnen ville det och bad om det, och då var det självklart okej.
Jag tror också på att prata med barnen.
Dom förstår ju så mycket mer än vad man kanske tror ibland.
Kram!